Ska du till henne igen? Marina ställde frågan, redan med svaret på tungan. Dmitrij nickade utan att höja blicken. Han drog på sig jackan, kände på fickorna – nycklar, mobil, plånbok. Allt på plats. Dags att gå. Marina väntade. Ett enda ord! Bara ett ”förlåt” eller ”jag är snart tillbaka”. Men Dmitrij öppnade bara dörren och gick ut. Låset klickade tyst, nästan ursäktande. Som om det bad om ursäkt för sin ägare. Marina gick fram till fönstret. Gården nedanför badade i det svaga skenet från gatulamporna, och med van falkblick fann hon den välbekanta gestalten. Dmitrij gick snabbt, målmedvetet. Som någon som vet precis vart han är på väg. Till henne. Till Anna. Till deras sjuåriga Sonja. Marina pressade pannan mot det kalla glaset. …Hon visste ju. Hela tiden hade hon vetat vad hon gett sig in på. När de träffades var Dmitrij fortfarande gift. I alla fall på papperet. Stämpel i passet, gemensam lägenhet, barn. Men han bodde redan inte längre med Anna – hyrde ett rum, kom hem bara för dotterns skull. ”Hon var otrogen mot mig”, sa Dmitrij då. ”Jag kunde inte förlåta. Skilde mig.” Och Marina trodde honom. Gud, vad lätt hon trodde! För att hon ville tro. För att hon blev förälskad – dumt, desperat, som när hon var sjutton. Dejter på caféer, långa samtal på telefon, den första kyssen i regnet utanför hennes port. Dmitrij såg på henne som om hon var den enda kvinnan i universum. Skilsmässan. Bröllopet. Ny lägenhet, gemensamma planer, samtal om framtiden. Sen började det. Först – samtal. ”Dima, ta med medicin till Sonja, hon är sjuk.” ”Dima, kranen läcker, jag vet inte vad jag ska göra.” ”Dima, dottern gråter, vill träffa dig, kom nu.” Dmitrij släppte allt och åkte. Varenda gång. Marina försökte förstå. Barnet är heligt. Dottern är inte skyldig till att föräldrarna separerat. Självklart måste han ställa upp, hjälpa till, finnas där. Ibland lyssnade Dmitrij, försökte sätta gränser mot exfrun. Men Anna bytte taktik. ”Kom inte på helgerna. Sonja vill inte träffa dig.” ”Ring inte, du gör henne ledsen.” ”Hon frågade varför pappa övergav oss. Jag visste inte vad jag skulle säga.” Och Dmitrij gav vika. Varje gång. När han försökte säga nej till ännu en ”akut” önskan, slog Anna på ömma punkter. Efter en vecka började Sonja upprepa mammans ord: ”Du älskar oss inte. Du valde en annan tant. Jag vill inte träffa dig.” Ett sjuårigt barn hittar inte på sånt själv. Dmitrij kom hem efter sådana samtal sliten, skyldig, med tom blick. Och for igen vid minsta vinkning – bara dottern inte skulle vända honom ryggen, bara hon inte skulle stirra kyligt och främmande. Marina förstod. Hon förstod verkligen. Men hon var trött. Dmitrij försvann runt hörnet. Marina släppte fönstret, gnuggade pannan – ett rött märke hade blivit kvar efter glaset. Den tomma lägenheten kvävde. Klockan var nästan midnatt när nyckeln vred sig i låset. Marina satt i köket, framför sig en kopp kallnat te. Hon hade inte ens rört den – bara sett på hur ytan blivit mörkt filmig. Tre timmar. Tre timmar hade hon väntat, lyssnat på varje ljud i trapphuset. Dmitrij kom in tyst, drog av sig jackan, hängde upp den. Rörde sig försiktigt, som någon som hoppas smyga in obemärkt. – Vad var det den här gången? Marina blev själv förvånad över hur lugnt det lät. Tre timmar hade hon övat den meningen och framåt midnatt var det som om alla känslor brunnit bort inombords. Dmitrij tvekade en sekund. – Varmvattenberedaren gick sönder. Var tvungen att fixa den. Marina lyfte långsamt blicken. Han stod i köksdörren, vågade inte kliva in. Han såg ut någonstans förbi henne, ut mot det mörka fönstret bakom hennes rygg. – Du kan ju inte laga varmvattenberedare. – Jag ringde rörmokaren. – Och du var tvungen att vänta där? – Marina sköt undan koppen. – Du kunde inte ringa hitifrån? Från mobilen? Dmitrij rynkade pannan, korsade armarna. Tystnaden blev lång och seg, svår att uthärda. – Fortfarande kär i henne? Nu såg han på henne. Hastigt, argt, sårat. – Vad snackar du för skit? Jag gör allt för min dotters skull. För Sonja! Vad har Anna ens med det att göra? Han klev in i köket, och Marina drog sig omedvetet bak med stolen. – Du visste ju när du blev ihop med mig att jag skulle behöva åka dit ibland. Du visste att jag har barn. Så vad vill du nu? Ska du få utbrott varje gång jag hälsar på min dotter? Det snörpte i halsen. Marina ville svara vasst, värdigt, men i stället sved det till i ögonen och en tår kom. – Jag trodde… – hon snubblade på orden, svalde – jag trodde att du åtminstone skulle låtsas att du älskar mig. Bara spela med ibland. – Marina, ge dig nu… – Jag är trött! – rösten sprack och hon blev själv rädd för ljudet. – Trött på att vara inte ens på andra – utan tredje plats! Efter din ex, efter hennes nycker, efter trasiga varmvattenberedare i midnattstimmen! Dmitrij slog handflatan mot dörrkarmen. – Vad vill du att jag ska göra?! Ska jag överge min dotter? Inte åka till henne?! – Jag vill att du någon gång väljer mig! – Marina reste sig, koppen välte, teet rann ut över bordet. – Bara en enda gång säger ”nej!” – inte till mig, utan till henne! Till Anna! – Jag orkar inte dina utbrott längre! Dmitrij vände, grep jackan från kroken. – Vart ska du? Dörren slog igen till svar. Marina stod mitt i köket, teet droppade ner på golvet och det ringde fortfarande i öronen. Hon grep mobilen, knappade hans nummer. Pipsignal, en till, en tredje. ”Abonnenten kan inte nås.” Igen. Och igen. Tystnad. Marina sjönk ner på stolen, höll telefonen mot bröstet. Vart gick han? Till henne? Till Anna igen? Eller bara ut i natten, arg och besviken? Hon visste inte. Och det ovetandet var det absolut värsta. Natten kröp fram, oändlig. Marina satt i sängen, telefonen i handen – skärmen blev svart, tändes, blev svart igen. Knappa numret, lyssna på pipsignaler, lägga på. Skriva: ”Var är du?” Sen: ”Svar, snälla.” Och en till: ”Jag är rädd.” Skicka, och stirra på den ensamma grå bocken under meddelandet. Inte levererat. Eller levererat men oläst. Vad spelade det för roll? Vid fyratiden slutade Marina gråta. Tårarna var bara slut, uttorkade inuti och lämnade kvar en märklig ekande tomhet. Hon tände lampan i sovrummet och öppnade garderoben. Nu får det vara nog. Hon orkade inte mer. Resväskan låg dammig på hyllan, etiketten av från någon gammal resa. Marina slängde den på sängen och började packa. Tröjor, jeans, underkläder. Osorterat, nervöst – bara ner med allt. Om han inte bryr sig – ska hon väl heller inte göra det. Låt honom vakna till en tom lägenhet. Låt honom leta, ringa, skriva meddelanden som hon inte kommer läsa. Låt honom känna hur det är. Vid sex på morgonen stod Marina i hallen. Två resväskor, axelremsväska, jackan på hängandes snett. Hon såg på nyckelknippan i handen. Hon måste ta bort sin nyckel och lämna kvar på byrån. Fingrarna lydde inte. Hon ryckte i ringen, försökte med nageln, men nyckeln satt fast, händerna skakade och tårarna brände igen fast hon trodde att de var slut… – Helvete också! Nyckelknippan föll i golvet, klingade mot klinkern. Marina såg på den en sekund, två – sen satte hon sig på resväskan, kramade sig själv och brast ut i gråt. Hög, ful, med snörvlingar och flämtningar, precis som i barndomen när hon slog sönder mammas favoritvas och trodde att världen gått under. Hon hörde inte dörren öppnas. – Marina… Dmitrij satte sig på knä framför henne direkt på det kalla klinkergolvet. Han luktade cigarettrök och nattens stad. – Marina, förlåt. Förlåt mig, snälla. Hon lyfte huvudet. Ansiktet vått, svullet, mascaran som svarta ränder. Dmitrij tog försiktigt hennes händer i sina. – Jag var hos mamma hela natten. Hon gav mig en rejäl omgång… – han log snett. – Hon rättade till huvudet på mig. Marina sa inget. Tittade på honom – och visste inte om hon vågade tro. – Jag ska stämma Anna. Kräva fast schema för umgänge med Sonja. Officiellt, via tingsrätten, som det ska vara. Och hon kan inte… kan inte manipulera så här och vända Sonja mot mig. Hans fingrar höll Marinas händer hårdare. – Jag väljer dig, Marina. Hör du det? Dig. Du är min familj. I hennes bröst rörde sig något. Ett litet hopp, stumt och envist, som hon hela natten försökt rycka bort. – Sant? – Sant. Marina slöt ögonen. Hon skulle våga tro på Dmitrij. Tro en sista gång. Sen får det bli som det blir…