“– Ingen har kastat ut dem, – svarade vi både mamma och svärmor, – de ville ju själva inte stanna kvar! De är alltid välkomna, vi skulle bli glada! – Sitt still! Vi är inte hemma! – sa Petter lugnt. – Men de ringer ju på! – sa Valeria, som stelnade till på soffan. – Låt dem, – svarade Petter. – Men tänk om det är någon viktig, eller gäller något ärende? – undrade Valeria. – Lördag, klockan tolv – konstaterade Petter. – Du har inte bjudit hem någon, jag väntar ingen! Slutsats? – Jag kikar bara i titthålet! – viskade Valeria. – Sitt still! – sa Petter med bestämd röst. – Vi är inte hemma, vem det än är får gå hem igen! – Tror du att du vet vem det är? – frågade Valeria, – Jag har mina aningar, så var snäll och håll dig undan, syns inte vid fönstren! – Ja, om jag har rätt, kommer de inte ge sig i första taget… – sa Valeria och ryckte på axlarna. – Det beror på hur länge vi låter bli att öppna dörren, – svarade Petter lugnt. – Förr eller senare tröttnar de. De kommer inte sova i trapphuset i alla fall. Och vi behöver inte gå någonstans, så ta hörlurarna och titta på en film. – Petter, mamma ringer, – sa Valeria och visade skärmen. – Då står din moster och hennes hopplöse son där ute – sammanfattade Petter. – Hur vet du det? – sa Valeria förvånat. – Om det varit min kusin hade mamma ringt mig först! – Tänker du inte på några andra alternativ? – Om det är grannen, vill jag inte prata. Om det är våra vänner hade de ringt i förväg och frågat om de fick komma. Vem är så påstridig och ringer non stop? Bara våra släktingar har mage till det. – Petter, det är min älskade moster, – Valeria sa med lidande min. – Mamma har skrivit ett sms. Hon undrar var vi håller hus för moster Natalia ska bo hos oss i några dagar – hon har ärenden i stan! – Skriv att det finns gott om hotell i stan, – log Petter. – Petter! – snäste Valeria. – Det kan jag inte skriva! – Jag vet, – Petter tänkte till. – Skriv att vi är inte hemma, att vi bor på hotell för vi har sanerat bort kackerlackor i lägenheten! – Precis! – Valeria skrev och skickade sms:et. – Petter, nu vill mamma att vi bokar två rum på hotell för moster och Kostia också, – sa Valeria förvånad. – Skriv att vi har inga pengar. Skriv också att vi delar rum med femton utländska backpackers på ett hostel, – Petter log finurligt. – Nu undrar mamma när vi kommer hem, – sa Valeria. – Skriv om en vecka, – sa Petter och suckade. De slutade ringa på dörren. Paret drog en lättnadens suck. – Petter, nu skriver mamma att då kommer moster om en vecka ändå – stönade Valeria. – Då är vi inte hemma igen, – sa Petter. – Men Petter, det är ju inget sätt att lösa problemet! Ska vi fly från dem för evigt? Om de kommer på vardagar då efter jobbet? Både min moster och din kusin gör vad som helst! – Jo… så är det väl, – Petter såg dyster ut. – Varför köpte vi den där trean egentligen? – Men det var ju till vår framtida stora familj, vet du! – sa Valeria. – Vi behöver ett barn! Eller hellre två! – sa Petter allvarligt. – Tror du jag är emot det? Du vet ju att jag försökt, vi måste utreda oss! Det går ju inte! – Stressen måste bort, då löser sig allt. Det är släkten som förstör nerverna, omväxlande dina och mina! Om de ändå kunde försvinna nånstans, så kanske allting skulle funka! Valeria sa inget emot, hon visste att Petter hade rätt. De hade gått igenom dyra undersökningar inför giftermålet, även fertilitet var testad – allt såg bra ut. Direkt efter bröllopet fick de ändå lägga barnplanerna på is för att spara till lägenhet. Att hoppas på arv var lönlöst, före bröllopet bodde de båda hos sina mammor i varsitt ettor. Allt fick ordnas själva. Fem års hårt slit och snålande resulterade i en stor lägenhet. Andrahandsmarknad, inte nybyggt, men de la ner allt på renovering och möbler från grunden. Vilken lycka! Men de hann knappt fira inflyttningen innan Valerias moster dök upp – med sonen, förstås. Och för att unga ägarna inte skulle komma på andra tankar, hade de med sig Valerias mamma. – Här behöver ni inte skämmas, plats finns! Inte som vi led i vår lilla etta! – Vad praktiskt! – nickade moster Natalia. – Vi tar ett rum var för mig och Kostia! – Ingen sover i vardagsrummet, – sa Petter. – Det är för avkoppling. – Men jag har inga planer på att jobba här! – skrattade moster Natalia. – Valeria, förklara för din man att vi vill ha varsitt rum – Kostia snarkar ju! Hursomhelst, ni har gäster och har inte ens dukat fram! – Vi väntade er inte, – sa Valeria generat. – Och kylen är tom, – sa Petter. – Okej då – Petter får handla och Valeria till köket! – bestämde moster Natalia. – Varför står ni bara där? – skällde svärmor. – Så tar man emot gäster! – Har ni ingen skam i kroppen… – utbrast Petter, men Valeria drog in honom i sovrummet. När Petter äntligen fick loss sin hand från Valerias mun, frågade han: – Valeria, har någon missuppfattat något här? Jag slänger ut dem till din mamma – med din mamma! Om man är gäst, beter man sig som gäst! Vad är detta? – Petter, men hon är så enkel! Från landet! Så har de alltid gjort! – Jag vet hur folk på landet tar emot – men otrevlighet hör inte hemma nånstans! Det här är rena rama fräckheten! – Älskling, låt oss inte bråka med mamma och moster! De gör mig så nervös annars! Och du blir deras fiende – vill du det? – Men jag bryr mig inte! Behandlar de mig så kan jag låta bli att prata med dem – någonsin! Försvinner de så gråter jag inte en tår! – Petter, min älskade! Ha lite medlidande – om vi kastar ut moster Natalia nu kommer mamma att avsky mig för alltid! Jag har ju bara henne! Den motiveringen gick hem. Petter tog ett djupt andetag och gick till affären. Moster stannade två veckor istället för tre dagar. Petter började dricka valeriana efter två dygn. När moster och sonen äntligen åkte firade paret med storstädning i tre dagar. Men snart dök nästa gäst upp – denna gång från andra släkten. – Brorsan, jag hälsar bara på lite! – Dmitry kramade Petter hårt. – Har några ärenden, sen åker vi hem! – Kan du inte klara ärendena själv? – frågade Petter. – Hur tänker du? Jag har ju familj! Ska jag lämna dem i byn medan jag åker till stan? Tänk lite! – skrattade Dmitry. – Får jag äventyr vill ju frugan ha koll! – Därför tog du med barnen också? – sa Petter. – Vem ska passa dem annars? De får roa sig! Kom igen, vi sprider glädje som förr! – Dmitry! – skrek Svetlana. – Jag ska ge dig glädje så du skakar! En och en halv timme efter att brorsan kommit, fick Valeria migrän. Barnen härjade hela lägenheten, Svetlana skrek och Dmitry ville ut på äventyr, vilket ledde till mer oväsen. – Petter, du är väl enda sonen till din mamma? – stönade Valeria med huvudet i kudden. – Det är en syssling på mammas sida, jag kallar honom kusin. – Spelar ingen roll, kan vi på något sätt be honom gå? – Vet du, gärna! Men då blir det samma sak som med din moster – mamma gnager snart sönder min hjärna! De hann aldrig återhämta sig från ett besök innan det var dags för nästa. Moster Natalia och sonen hittade alltid på ett nytt ärende i stan. Kusin Dmitry med familj dök upp med jämna mellanrum. Och så mamsen och svärmor, förstås. All denna stress förstörde parets hälsa och psykiska mående. Några barn var omöjliga att tänka på i den här cirkusen av ständiga gäster och påstridiga släktingar. – Ska vi byta lägenhet? – föreslog Valeria. – Till vad, mjuka rum på psyket? – log Petter. – Snart blir det så ändå! – Nej, – sa Valeria och log lite. – Men vi kan byta till en identisk lägenhet, fast i en annan stadsdel! Vi flyttar, säger inget till någon! – Samma problem – min kusin, din moster får ju reda på var den gamla lägenheten låg av de nya. Vi blir snart upptäckta! Och får höra för våra tricks. – Men hinner vi kanske göra ett barn innan de hittar oss? – sa Valeria hoppfullt. – Vi måste både göra och föda barn, – skakade Petter på huvudet. – Det är nån form av ursäkt i alla fall… – Man vill ju nästan fly fältet. Vi kan gömma oss hos vänner? – Menar du Valdemar och Karin? – Japp! De har ett extra rum! – Det bor ju en schäfer där! – Jag bor hellre med en schäfer än med våra släktingar! – sa Valeria trött. – Vänta! – Petter tog upp telefonen. – Valdemar, kan vi låna er hund? – Vännen! Vi är skyldiga dig för alltid! Vi ska på semester och ingen kan passa vår Tera utom ni. Hon gillar bara vissa – och er respekterar hon! – ropade Valdemar. – Jag tar med foder, filt, leksaker, skålar och betalar dessutom! – Perfekt! – sa Petter nöjt. Han vände sig till Valeria, glad som en sol: – Ring mamma, säg att moster kan komma imorgon! Jag ringer brorsan att han dyker upp nästa vecka! – Är du säker? – Självklart! Vi tar gärna emot dem! Vem kan hjälpa om de inte gillar vår nya inneboende? Kusin Dmitry och familjen nöjde sig med ett enda stort ”voff” innan de valde hotell istället. Moster Natalia började strida för att få stanna. – Lås in den där besten! – skrek hon och gömde sig bakom sin mage sons rygg. – Moster, skämtar du nu? – sa Petter med ett leende. – Fyrtiofem kilo ren muskel! Hon är ingen knähund, det är en schäfer! Hon tar sig genom vilken dörr som helst! – Varför blänger hon på mig? – Hon tycker inte om främlingar, – sa Valeria. – Gör er av med henne! Jag kan inte bo med ett sådant odjur i huset! – Gör oss av? – sa Petter upprört. – Denna goa vovve är nu vår! Vi har ju inga barn, någon måste vi älska! Och henne älskar vi verkligen! – Och aldrig gör vi oss av med henne! – sa Valeria. Sedan ringde båda mammorna och krävde en förklaring till varför de nekade släkten. – Ingen har kastat ut dem, – sade de till båda, – de ville själva inte stanna! Kom hit när ni vill, vi blir så glada! – Men hunden då? – Men mamma, vi säger ju aldrig nej till någon! Men även mammorna tappade lusten att hälsa på. En månad senare flyttade Tera tillbaka hem till sina ägare, men var redo att återvända vid minsta vink. Det blev aldrig nödvändigt. Valeria var gravid med tvillingar.”