Baras hjärta slog tungt i bröstet, tankarna for omkring och själen värkte. Vad kunde ha hänt som fick matte att lämna bort honom till främmande människor, varför övergav hon honom? När Elin fick en helsvart brittisk korthår på sin inflyttningsfest, stod hon först mållös… Den lilla andrahandslägenheten med ett rum, som hon knappt lyckats spara ihop till, var ännu inte i ordning. Andra problem väntade också på hennes uppmärksamhet. Och nu dessutom en kattunge. Efter chocken såg hon in i det lilla djurets bärnstensgula ögon, suckade, log och frågade den som överlämnade gästen: – Är det en hona eller en hane? – En hane! – Okej, då får du heta Baras, sa hon till den lilla katten. Han öppnade sin lilla mun och pep försynt: ”Mjau”… ***** Det visade sig att britter är mycket behagliga sällskap. Nu har Elin och Baras bott tillsammans i tre år, själ i själ. Under tiden har det visat sig att Baras har en ömsint själ och stort hjärta. Han möter matte från jobbet med glädje, värmer henne om natten, ser på film med henne tätt intill och följer efter henne under städningen. Livet med katt har fått starka färger. Det är fint att någon väntar på en hemma – någon att både skratta och sörja med. Och framförallt – någon som förstår dig på halvvägs. Man borde vara lycklig – men… På senare tid har Elin märkt att hon har ont i högra sidan. Först trodde hon att hon sträckt sig, sedan skyllde hon på maten. När smärtan tilltog gick hon till doktorn. Diagnosen fick henne att gråta hela kvällen, gömd i kudden. Baras, som kände av hennes tillstånd, tryckte sig intill och tröstade henne med melodiskt spinnande. Utan att märka det hade Elin somnat till Baras spinnande. På morgonen, försonad med sin öde, beslöt hon att inte berätta för familjen om sin sjukdom, för att slippa medlidande blickar och tafatta försök att hjälpa. Hon hade ett litet hopp om att läkarna ändå skulle klara hennes sjukdom. Hon erbjöds att genomgå en behandling som kanske skulle hjälpa. Frågan blev: vad skulle hon göra med Baras? I sitt innersta, försonad med att allt kunde sluta tragiskt, bestämde hon sig att hitta ett nytt, gott hem åt Baras. På internet lade hon ut en annons om att ge bort sin rasrena katt till någon som ville ta över. När den första som ringde frågade varför hon ville skiljas från katten, visste Elin inte ens själv varför hon sa: att hon var gravid och hade fått allergi mot kattpäls. Tre dagar senare flyttade Baras, med all sin utrustning, till de nya ägarna, och Elin lades in på sjukhus… Två dagar senare ringde hon de nya ägarna och frågade om Baras. De ursäktade sig hundra gånger och sa att katten rymde redan första kvällen, och de har inte lyckats hitta honom. Första impulsen var att rymma från sjukhuset och leta efter katten. Hon bad en sköterska om att få gå ut, men fick ett bestämt nej. Rumskamraten i sjukhussalen såg den unga kvinnans vånda och frågade vad som hänt. Elin brast ut i gråt och berättade allt. – Vänta med sorgen, flicka lilla, sa den magra äldre damen. – Imorgon kommer en specialist från Stockholm. Jag har också fått dåligt besked, min son är företagare och ville flytta mig till annan klinik, men jag vägrade. Han har lyckats få hit den där specialisten. Jag kan be henne att även titta på dig – kanske är det inte så illa ändå, sa hon och klappade Elin vänligt över axeln. **** När han kom ur transportväskan, fattade Baras att han var i ett främmande hus. Någon okänd sträckte ut handen för att klappa honom… Hans nerver brast och han slog till handen med tassen och rusade mot hörnet. – Patrik, låt honom vara, han måste vänja sig, sa en mjuk kvinnlig röst, men det var inte hans mattes röst. Baras hjärta slog tungt, tankarna for omkring, själen värkte. Vad kunde ha hänt som fick matte att lämna bort honom till främmande människor, varför övergav hon honom? De bärnstensgula ögonen scannade rummet i skräck. Då såg han ett öppet fönster. I ett svart blixtrande kast flög katten ut! Turligt nog var det bara på andra våningen och utanför låg gräsmattan. Där började Baras väg hemåt… ***** Specialisten mötte Elin som en sympatisk kvinna i fyrtioårsåldern. Hon presenterade sig som Marie Paulsson, läste noggrant igenom journalen innan hon bad Elin lägga sig på britsen, vända sig om. Hon undersökte länge, knackade, frågade var det gjorde ont, hur smärtan var. Sedan gick hon igenom journalen igen. Sedan fler undersökningar på medicinsk utrustning. Elin vågade inte tro på något gott. Hon gick tillbaka till rummet där rumskamraten redan låg i sängen. – Så, vad sa de till dig? frågade hon. – Inget än, de skulle komma tillbaka. – Jaha. Jag fick besked, diagnosen är bekräftad, sa den äldre damen sorgset. – Jag är så ledsen, och tack för allt, svarade Elin, osäker hur man tröstar någon som vet att slutet är nära. Efter en halvtimme kom Marie Paulsson in med några andra läkare. – Elin, jag har goda nyheter till dig. Din sjukdom är behandlingsbar, jag har ordinerat en behandling – ligg kvar ett par veckor och du kommer bli frisk, sa hon med ett varmt leende. När läkarna gått, sade rumskamraten: – Det är ju fantastiskt. Jag är glad att jag hann göra en god gärning innan jag ska gå vidare. Lycka till, flicka lilla, sa hon. ***** Baras hade ingen ledstjärna, han visste inte ens om någon sådan. Han gick hem, styrd av sitt kattliga hjärta. Vägen genom svårigheter mot det kära hemmet blev full av farliga äventyr och roliga misstag. Aldrig förr ha varit ute, blev den brittiska lorden på en dag en jägare med vassa instinkter. Undvek stökiga gator och vägar, smög mellan buskar, rusade över marken (så kändes det när han flydde från hundar), klättrade snabbt i träd, gick mot sitt mål… I en av de små tysta gårdarna, dit han flydde undan trafikljudet, stötte han nos mot nos med en erfaren kvarterskatt. Den andra katten fattade direkt att Baras var en främling. Med hög röst attackerade han, men Baras – nu en uppretad bandit – vek inte undan. Bråket blev kort. Den lokala kattbossen försvann in i buskarna, med ett lätt bitet öra som minne. Hur kunde det bli annorlunda? Katten ville bara visa vem som var herre i huset. Baras däremot hade ett mål – hemåt, ingenting kunde hindra honom. Han fortsatte sin väg hem. Med tanke på sina förfäder lärde han sig sova i träd, på grenförgreningar. Ack, han fick även lära sig äta ur sopor och stjäla mat från andra katter som fick mat av snälla boende. En gång blev han jagad av hundar. De drev upp honom i ett skraltigt träd och försökte nå honom under skall och hopp. Människor samlades och skrämde bort hundarna. En kvinna ville ta hand om Baras, lockade med korvbit. Hunger och rädsla fick Baras att gå fram, låta sig mjukt bli klappad och buren. Men… Efter att ha vilat och ätit ordentligt, mindes Baras sitt uppdrag och smet ut ur porten när kvinnan gick ut, fortsatte sin färd hem… ***** När behandlingen var över åkte Elin hem. Hon mindes varm de sista orden från kvinnan som önskade henne lycka. Elin var överlycklig att diagnosen inte stämde – hon var frisk! Men hjärtat värkte för Baras. Hon kunde inte tänka sig att komma hem till en tom lägenhet – att ingen längre väntade på henne. Så fort hon klev över tröskeln ringde hon upp dem som hämtat Baras och bad om den exakta adressen. Hon åkte dit, fick reda på hur katten rymt och bestämde sig för att spåra honom. Alla sa att det var omöjligt, två veckor hade gått, en innekatt kan inte överleva på gatan. Men Elin ville inte tro det. Hon gick till fots, letade i varje gård, undersökte parker, garage. Hon försökte tänka som en katt som aldrig varit ute. Hon ropade efter Baras och sökte i mörka källarfönster. Strax innan sitt eget hus förstod hon att katten var spårlöst borta. Det var egentligen omöjligt för en ovan utekatt att hitta till hennes kvarter, dit hon själv fått kämpa sig två timmar. I sin egen gård gick hon med sorgsna steg, tårarna vällde fram och själen var tung. Genom tårarna såg hon, på andra sidan trottoaren, en svart katt röra sig mot henne. ”En svart katt”, slog det henne. Elin stannade upp och insåg. Hon kastade sig fram, skrek: ”Baras!” Katten kom inte springande, han hade inte kraft. Han satte sig ned, kisade lyckligt mot henne – och pep försynt: ”Jag klarade det!”

Hjärtat hos katten dunkade blygt i bröstet, tankarna snurrade, och själen värkte. Vad hade egentligen hänt, som fick matte att lämna bort honom till främlingar, varför hade hon övergivit honom?

När Ellinor på sin inflyttningsfest fick en kolsvart brittisk korthår, blev hon stående som en stelfrusen fisk på isen.

Den lilla begagnade ettan i Solna, som hon med möda sparat ihop till, var knappt möblerad. Dessutom fanns det tusen andra sorger att klura ut.

Och nu, en kattunge. Efter att ha samlat ihop sig, tittade hon in i kattens bärnstensfärgade ögon, suckade, log snett och vände sig till vännen som kommit med presenten:

Är det en hankatt, eller hona?

Hankatt!

Okej, du blir Rasmus, sa hon till kattungen.

Den lilla öppnade sin pyttelilla mun och kraxade lydigt: Mjau

*****

Det visade sig att de där britterna faktiskt är rätt hemtrevliga typer. Så nu, tredje året i rad, lever Ellinor och Rasmus sida vid sida, i total harmoni. Under den här tiden har hon märkt att Rasmus har ett hjärta av guld och en själ större än brödlimpan man får på Willys.

Han möter alltid matte vid dörren när hon kommer hem från jobbet, värmer hennes fötter på nätterna, kollar på svenska deckare i soffan, och följer henne som en skugga när det är städdags.

Livet blommade upp med katten. Det där med att någon väntar hemma en man kan skratta med, och ibland deppa lite tillsammans. Och bäst av allt, han förstår henne innan hon ens hinner säga nåt.

Allt borde vara perfekt, men

På sistone hade Ellinor upptäckt att hon hade ont på höger sida. Först skyllde hon på att hon staplat Ikeakartonger knasigt och sträckt en muskel, sen på den där gräddiga laxsåsen. När det blev värre, stapplade hon iväg till vårdcentralen.

När läkaren levererade diagnosen, och berättade vad som väntade, grät Ellinor hela kvällen ner i kudden. Rasmus låg tätt intill, försökte trösta henne med melodiska spinningar.

Till slut slumrade hon in till Rasmus motorliknande brus. Nästa morgon, efter en kopp kaffe och en nypa mod, bestämde hon sig för att inte säga något till familjen, för att slippa deras blickar och klumpiga försök att hjälpa.

Hon hade ju ändå en liten strimma hopp att doktorn skulle lösa det. De erbjöd en behandlingsplan som kunde förbättra läget.

Men vad skulle hon göra med katten? Djupt inom sig, inställd på att allt kanske skulle sluta tragiskt, beslutade hon att leta nytt hem och snälla människor åt Rasmus.

Hon la ut en annons på Blocket och skrev att hon hade en renrasig britthanne till salu, gratis till rätt hem.

Den första som ringde frågade varför hon skulle göra sig av med en vuxen katt. Varför hon sade det vet hon inte heller, men hon mumlade att hon var gravid och fått allergi.

Tre dagar senare reste Rasmus iväg i sin bur, med all tillhörande utrustning, och Ellinor lades in på sjukhuset…

Två dagar efter operationen ringde hon de nya ägarna och frågade hur Rasmus mådde. Efter ett hundra ursäkter meddelade de att katten dragit iväg samma kväll och att de inte kunde hitta honom.

Det första Ellinor ville var att bryta sig ut från sjukhuset och springa ut och leta. Hon gick till sköterskan och bönade, men den stränga damen skickade tillbaka henne till sängen.

Rumskompisen, en tunn äldre dam vid namn Ingrid, märkte hennes oro och frågade vad som stod på. Ellinor grät, och allt kom ut.

Oroa dig inte, lilltjejen, sa Ingrid tröstande. Imorgon kommer en riktigt vass specialist från Uppsala hit. Min son, han är företagare, ville flytta mig till privatsjukhuset, men jag sa nej.

Sonen kämpade och tjatade och lyckades. Jag ber honom att du också får träffa specialisten, det är inte alltid så illa som läkaren först säger, sa hon, och klappade Ellinor vänligt på axeln.

*****

När Rasmus krånglade sig ur buren i nya hemmet blev han snabbt varse att detta inte var hans vanliga revir. Någon helt främmande stack fram näven för att klappa honom

Katten tappade tålamodet, svingade tassen, och for rätt in i ett mörkt hörn.

Sven, lämna honom ifred, låt honom vänja sig, hördes en mjuk kvinnlig röst men det var inte hans matte.

Kattens hjärta slog som tomma hushållspapper i bröstet, tankarna for runt, själen värkte. Vad hade hänt varför hade matte lämnat bort honom till dessa konstiga människor?

De bärnstensgula ögonen scannade rummet, panikslaget. Och där öppet fönster! Kattens svarta blixt for över golvet och ut!

Som tur var låg han på andra våningen och landade med nöd och näppe på en prydlig gräsmatta. Och så började Rasmus sin väg hem till Solna

*****

Specialisten visade sig vara en kvinna i fyrtioårsåldern, Marie Paulina, snygg som en svensk deckarkaraktär. Hon granskade Ellinors journal, lät henne lägga sig på sidan på britsen.

Hon klämde, knackade, frågade var och hur det gjorde ont. Hon läste journalen igen. Mer undersökning på någon mystisk apparat.

Ellinor hade inga förhoppningar. Hon gick tillbaka till rumskompisens säng.

Vad sa de? undrade Ingrid.

Inget än, de ska komma tillbaka.

Ja, det gick som det gick för mig diagnosen stod kvar, sa Ingrid sorgset.

Jag är så ledsen, och tack för allt svarade Ellinor, utan att veta vad man säger till någon som vet att hon snart är borta.

En halvtimme senare kom Marie Paulina in, omringad av läkare.

Ja, Ellinor, det är goda nyheter. Din sjukdom är behandlingsbar. Jag har ordinerat allting, två veckor här, sen är du frisk igen, sa hon med ett leende.

När de gått sa Ingrid:

Vad fint! Nu har jag gjort gott, och hinner se dig bli lycklig innan jag drar vidare. Var lycklig, lilltjejen.

*****

Rasmus hade ingen stjärna att följa, och visste inte vad en stjärna var. Han gick hem på ren kattinstinkt, genom äventyr och trubbel som Nobelpriset i busstreck.

Solna var en vildare djungel än han kunnat tro. En dag var han sofistikerad britt, nästa dag Rasmus den farliga bjässen.

Han undvek Västerleds trafik, gled genom buskar, och klättrade på träd (åtminstone trodde han det när han flydde från hundar), och tog sig närmare sitt mål

I en liten tyst innergård stötte han nos mot nos med kvarterets kattmaffia.

Den blinkade knappt den såg genast att Rasmus var nykomlingen. Med ett kärvt jam kastade sig mafioson på Rasmus, och britternas anständighet rann snabbt av honom. Han blev Götgatsgatans Tuffing.

Slagsmålet blev inte långvarigt. Lokalbossen rusade skamset in i busken, lämnade kvar ett öronstump som souvenir.

Det är klart. Mafian ville bara visa vem som bestämmer. Men Rasmus hade mål hemåt, till matte!

På väg hem mindes han sina vikingaanor, sov i trädklykor med hyfsad komfort.

Och, herregud, vad pinsamt, han lärde sig äta ur soptunnor och snodde mat från lokalbefolkningens gatuskatter det var ingen semester på Österlen, direkt.

En dag blev han jagad av ett gäng yviga blandrashundar. Han kastade sig upp på en ranglig gren, medan hundarna skällde och försökte nå honom.

En folksamling jagade bort hundarna. En snäll vänlig dam lockade ner honom med en skiva småländsk korv.

Svulten och livstrött kom han ner, tillät sig bli klappad och buren. Men

När han vilat och ätit upp sig, mindes han sitt uppdrag. Han for ut i trapphuset en dörr öppnades i rättan tid och Rasmus fortsatte sin hemresa till Solna.

*****

Ellinor blev utskriven från sjukhuset och gick hem. I huvudet snurrade Ingrids ord om att vara lycklig. Klart hon var glad att hon var frisk.

Men hjärtat värkte för Rasmus. Hon kunde inte föreställa sig att gå hem till en tom lägenhet.

Så fort hon kom innanför dörren ringde hon de tidigare ägarna, fick deras adress, och åkte dit. Hon fick höra om kattens vilda flykt och bestämde sig för att följa kattens spår.

Folk sade att det var hopplöst, att två veckor hade gått, att ingen innekatt klarade sig så länge ute. Men hon vägrade ge upp.

Ellinor strövade omkring, kikade in i varje port, såg över lekparker och cykelskjul. Hon försökte tänka som en katt, som aldrig varit ute förut. Hon ropade Rasmus! och kikade in genom källarfönster.

När hon närmade sig hemmet, insåg hon: katten är borta. Han kan omöjligt ha tagit sig hit, till Solna, från området dit hon gått i timmar.

Ellinor gick in på gården, rörd till tårar, med hela själen som ett krispigt knäckebröd. Genom gråten såg hon hur, från andra sidan trottoaren, närmade sig en kolsvart katt.

En svart katt tänkte hon blixtsnabbt. Hon stannade, kikade noga och visste.

Hon tog sats, ropade Rasmus!

Katten sprang inte emot henne; han orkade inte. Han satte sig, kisade av lycka, och kraxade tyst: Jag kom hem!Ellinor föll på knä i gruset och sträckte ut armarna. Rasmus tog några stapplande steg fram, med sotigt rufs och tassen lätt haltande, och lade huvudet mot hennes hand. Tårarna rann, men i det ögonblicket gjorde det inte längre ont någonstans varken i sidan eller själen.

Hon lyfte upp honom, slöt honom tätt intill sitt bröst, och hela världen blev åter liten och varm och enkel. Rasmus spann dovt ett ljud som kom inifrån hjärtat, och fyllde hela hennes nya liv.

På väg uppför trappan till ettan i Solna stannade Ellinor upp och tittade på sin katt. Hon tänkte på Ingrid, på läkarbesked, på svåra nätter, och på alla innergårdar hon letat igenom. Men framför allt tänkte hon: det blir inte alltid som man tror det blir ofta mycket bättre.

Inne i lägenheten släppte hon ner Rasmus på mattan. Han gick ett varv, nosade, och hoppade upp i soffan som om han aldrig varit borta. Ellinor satte sig bredvid honom, drog filten om sig, och såg ut genom fönstret där solen bröt igenom regnmolnen för första gången den veckan.

Och där, bland Ikeakartonger och drömmar som äntligen började gro, spann Rasmus hela kvällen, som för att säga: Du och jag, matte. Vi hittar alltid hem.