Men Greta, vad håller du på med? Har du tappat förståndet släpper du ut en varg mitt i byn?
Greta Stenström snyftade när hon såg det nerslagna staketet. Hon hade lagat det så många gånger med gamla brädor och murkna stolpar, i evig tro att det skulle hålla tills hon hade samlat ihop nog med kronor från sin pyttelilla pension. Men nej. Nu låg det på marken, platt som en pannkaka.
I tio år hade Greta hållit ordning på torpet själv, ända sedan hennes kärlek Sven Stenström gick vidare till de eviga älgjakterna. Han hade riktiga gyllene händer byggde, lagade, snickrade. Fanns aldrig behov att ringa hantverkare; Sven fixade allt och var byns hjälte, snäll och arbetsam. De hade en fin stuga med prunkande potatisland, lyckliga kossor och välskötta höns allt tack vare deras gemensamma slit.
De hade bara en son Lennart, pärlan i livet. Lennart blev redan som liten expert på att stapla ved, hämta vatten och bjuda mamma på eld i spisen när hon kom hem från mejeriet, trött men glad. När Sven kom hem från jobbet, tvättade han händerna och satt på altanen för en liten snus, medan Greta lagade middag. Hela familjen samlades i köket, käkade och berättade om dagen. Lyckan var total.
Men ni vet hur livet är minnen stannar, tiden försvinner. Lennart växte upp och flyttade till Stockholm, pluggade, gifte sig med en äkta storstadstjej Gunilla. De blev stadsbor på riktigt. Först kom Lennart hem på semester, men till slut övertalade Gunilla honom att sommarresor till Spanien och Grekland var roligare. Sven tyckte att sonen tappat förståndet:
Vad kan vara så tröttande med att sitta på kontor hela dagen? Gunilla har väl snurrat till det för honom. Kunde han inte semestra här?
Sven blev sur, Greta längtade. Vad gör man? Man väntar på att sonen åtminstone ska skicka ett vykort ibland. Men mitt i allt blev Sven sjuk, åt inget, blev klen. Läkarna gav medicin och till slut skickade hem honom och bad honom njuta av våren sista gång, just när näktergalarna kom till skogen. Så tog Sven sitt sista andetag.
Lennart kom till begravningen, grät och ångrade allt han missat. Han stannade en vecka i barndomshemmet, sen rusade han tillbaka till Stockholm. På tio år hade han bara skrivit tre små brev till mamman. Greta blev ensam kvar. Hon sålde både ko och får till grannen.
Vad skulle hon med djur nu? Kvigan stod länge på gården och lyssnade när Greta grät sig genom nätterna. Dag för dag satt Greta i kammaren, höll för öronen och lät tårarna rinna.
Utan Sven förföll torpet snabbt. Taket läckte, altanplankorna sprack och källaren fylldes med vatten. Greta gjorde allt hon kunde. Hon sparade på pensionen åt hantverkare och gjorde resten själv, för den svenska landsbygden lär en allt från barnsben.
Så gick hon och slet, och pengarna räckte aldrig till. Och så kom ännu ett elände. Greta började se suddigt, trots att hon alltid haft ögonen med sig. Hon gick till ICA och såg knappt prislapparna. Några månader senare kunde hon varken läsa skylt eller hitta till grannens postlåda.
Sjuksköterskan kom med bil och tittade till henne:
Greta, vill du bli blind? En operation så är ögonen som nya!
Men Greta hatade sjukhus och sa bestämt nej. På året var synen nästan borta. Fast, hon tog det hela med humor:
Haha, vad ska jag med ögon till? TV hör jag bara på ändå, syslampan är ett minne blott och hemma hittar jag som på autopilot.
Men oron fanns. Byn hade blivit mer osäker. Nu och då dök det upp tjuvar från stan, tömde övergivna hus på allt som fanns hejdå silverbestick och mormors krukor! Greta sörjde att hon inte hade någon schysst hund som kunde skrämma bort busarna.
Hon frågade jägaren Åke vid Konsum:
Har du inga hundvalpar, man kan väl få den minsta? Jag kan uppfostra den
Åke byns jaktmästare kikade på henne med skratt i ögonen:
Greta, vad ska du med jaktvalpar till? De är för skogen! Jag kan hämta en äkta schäfer från Göteborg.
Men en schäfer är väl svindyr?
Inte dyrare än kråkorna på ICA.
Ja, men hämta du.
Greta räknade ihop sina sparade kronor. Hon hade nog till en duktig hund. Fast Åke var inte den mest pålitliga man i Småland; han sköt ständigt upp allt han lovat. Greta muttrade och gnällde, men tyckte ändå lite synd om honom han hade varken fru eller barn, bara flaskan som vän.
Åke, lika gammal som Lennart, flyttade aldrig från byn. Staden var för trång, skogen för lockande. Han försvann i jakten i dagar. När det var låg säsong, pysslade han hos tanterna: grävde land, fixade staket, lagade trasiga maskiner. Pengarna försvann genast på pilsner.
När Åke fått för många öl, vandrade han ut i skogen ivrig, trött och skamsen. Kom hem med kassar fulla med lingon, kantareller, fisk och tallkottar. Allt såldes för småpengar och försvann lika fort till Systembolaget. Full men snäll hjälpte han Greta mot betalning. När staketet brakade, fick hon ringa Åke igen.
Ja ja, hundfyndet får vänta, suckade Greta. Nu går pengarna till staketet, och pengarna är slut.
Åke dök upp med verktyg och nåt mystiskt i ryggsäcken. Han log och ropade in henne:
Kolla Greta, jag har med mig något extra!
Greta kände försiktigt på den lilla fluffiga huvudet.
Åke, har du dragit hem en valp till mig?
Lugn, det här är en toppklass schäfervalp!
Valpen gnydde och kravlade ut ur ryggsäcken. Greta blev stressad:
Jag har ju inga pengar! Det räcker bara till staketet!
Skickar du tillbaka honom till Göteborg, Greta? Vet du vad jag lagt för tusenlappar på den här jycken?
Greta hade inget val. Hon stapplade iväg till ICA och bad om fem pluntor Renat på krita; kassörskan skrev hennes namn i den berömda byns skuldbok.
På kvällen var staketet i toppklass, Åke fick en rejäl portion köttbullar och ett glas hembränt. Full och glad satt han vid köksbordet och lärde ut hundkunskap:
Mata honom två gånger om dagen! Stark kedja behöver du, annars har du en jättedogge som kan dra hela huset! Jag är expert på hundar, Greta!
Så hade Greta plötsligt en ny inneboende Bamse. Hon älskade honom, och han blev hennes bästa vän. Varje gång Greta gick på gården, hoppade Bamse runt och ville slicka hennes ansikte. Det enda som störde henne var att Bamse växte och växte blev stor som en kalv men inte ett skall hördes. Inte ens ett litet voff!
Åke! Du är en luring! Inte ens hund, det här!
Men vad skulle hon göra? Inte kunde hon sälja en så godhjärtad krabat. Han var snäll och lojal, och grannens hundar vågade inte ens morra åt Bamse, som nu var nästan lika stor som Greta.
En vinterdag stannade jägaren Rutger på väg till affären för salt och tändstickor, inför säsongen när männen knappt syns på månader. Han gick förbi Gretas hus och höll på att tappa både mössa och macka när han såg Bamse.
Greta! Har du släppt ut en varg i byn!? Vem gav dig lov?
Greta satte händerna över hjärtat av rädsla.
Men herregud! Jag är ett blåbär! Den där Åke har lurat mig! Han sa att det var en äkta schäfer
Rutger blev allvarlig:
Du borde släppa ut honom i skogen, Greta. Något hemskt kan ske annars.
Greta blev tårögd. Hur skulle hon skiljas från Bamse? Så snäll, så sällskaplig även om han var vilddjur. Men nåt var fel; han blev rastlös, drog kedjan om dagarna, ville ut till friheten. Byborna såg misstänksamt på honom. Så valde Rutger att köra ut Bamse i skogen. Där svängde Bamse på svansen och försvann bland granarna. Ingen såg honom igen.
Greta saknade sin kompis och ångrade att hon hade lyssnat på Åke. Åke själv sörjde också. Han hade faktiskt haft goda avsikter en gång när han snurrade runt i skogen, såg han björnspår och hörde ett litet gnyende. Han höll på att smyga iväg, för man vet björnungar betyder björnmamma i närheten. Men pipet var mer varg än björn.
Han kikade och hittade en håla där en varghona låg död, angripen av björnen, en hög med vargvalpar omkring sig bara ett hade överlevt, gömt i hålan. Åke plockade upp den lilla vargunge med sig och gav till Greta, för han trodde att Bamse skulle dra iväg till skogs när han blev äldre. Då kunde han så länge hitta en riktig hund till Greta. Men Rutger sabbade den planen.
Åke gick länge utanför Gretas lilla hus, skämdes och vågade inte ringa på. Vinterstormarna ven där ute. Greta eldade i spisen för att inte frysa ihjäl.
En kväll knackade det på dörren. Greta stapplade dit. På verandan stod en man.
God kväll, får jag sova över? Jag gick vilse på väg till grannbyn.
Vad heter du då? Jag ser dåligt.
Boris.
Greta rynkade pannan.
Boris? Vi har inga Boris här
Jag har just köpt hus, bor inte här än. Tänkte kika förbi, men bilen körde fast, fick vandra hit och så storm!
Köpte du gamla Karlssons hus?
Just den, sa mannen och nickade.
Greta bjöd in honom, kokade kaffe. Hon märkte inte hur Boris sneglade på den gamla vitrinen, där pengar och smycken brukade gömmas.
När Greta pysslade vid spisen, hörde hon skrap i skåpet.
Vad håller du på med, Boris?
Det har varit pengareform! Hjälper dig att samla in gamla sedlar!
Greta blängde.
Struntprat. Det har inte varit någon reform alls. Vem är du?
Boris drog fram en kniv och höll mot hennes haka.
Tyst nu, gamla tant. Fram med pengar, guldsaker, mat!
Greta blev kall av skräck. Nu var det kört tjuven hade kommit.
Men just då kastades dörren upp. En gigantisk varg rusade in, hoppade på banditen. Boris skrek men halsduken räddade honom från bett. Han stack kniven i Bamses skuldra, Bamse slängde sig undan och Boris tog chansen att fly.
Vid grinden kom Åke, ångerfull och med rosor på kinden, nykter för en gångs skull. Han såg Boris springa med kniv, svår i hela ansiktet. Åke rusade in till Greta och fann Bamse blödande på golvet. Åke fattade läget och sprang direkt till polisen.
Tjuven greps, fick nytt fängelsestraff.
Bamse blev byns hjälte alla kom med köttbullar och klapp på huvudet. Han fick springa fritt, men stannade alltid hos Greta, och när Åke gick på jakt satt Bamse gärna med på turen.
En dag stod en svart Volvo utanför Gretas stuga. Där högg någon ved Lennart, sonen. När han såg Åke, spred han armarna.
På kvällen satt alla och åt Greta-kaffe. Lennart övertalade henne att följa med till stan för operation nu skulle synen ordnas.
Ska det vara, så ska det! fnös Greta. Till sommaren kommer barnbarnet, jag måste se honom! Åke, sköt om stugan och Bamse. Lovar du?
Åke nickade. Bamse låg nöjd bredvid spisen, huvudet på tassarna. Han visste att hans plats var här, vid vännerna.
Missar du svenska berättelser? Följ vår sida för mer skogsskrönor och tänkvärda gnabb i kommentarerna. En tumme upp, så blir vi glada!
