Mitt ex dök upp en lördagseftermiddag med en gigantisk bukett blommor, Marabou-choklad, en påse med presenter och det där leendet jag inte sett på månader – jag trodde han skulle be om ursäkt eller prata ut om allt som varit oklart mellan oss, för han hade varit iskall och avståndstagande efter uppbrottet, nästan som om jag blivit en främling. Så snart han klev in började han prata om hur mycket han tänkt, hur han saknat mig, att jag var ”kvinnan i hans liv” och att han insett sina misstag – han talade så snabbt att det lät inövat. Jag stod tyst och lyssnade – förstod inte varifrån all ömhet plötsligt kom efter månader av tystnad, men han närmade sig, kramade mig och sa att han ville ”få tillbaka det som var vårt”. Han tog fram en parfym, ett svenskt silversmycke och en låda med ett brev – allt väldigt romantiskt. Han började förklara att vi borde ge varandra en andra chans, att han förändrats, att han ville göra allting rätt tillsammans med mig. Men allt kändes för bra för att vara sant, och han hade aldrig varit så här uppmärksam när vi faktiskt var ihop. Sanningen kom fram när jag bad honom sätta sig ner och frågade rakt ut vad han egentligen ville. Då började han trassla in sig – han berättade att han hade ett ”litet problem med banken”, att han behövde mitt namn på ett lån för ett ”företag som skulle vara för vårt bästa”, och att det bara saknades en signatur: min. Då förstod jag varför han dykt upp så kärleksfull och med så många presenter. Jag sa nej till att skriva på någonting. Hans min förändrades direkt – leendet försvann, han slängde blommorna på bordet och började skrika åt mig om hur jag inte litade på honom och att det här var ”hans livs chans”. Han pratade som om jag var skyldig honom något och hade till och med mage att säga att ”om jag fortfarande ville ha honom” så borde jag hjälpa till. Allt föll samman lika snabbt som det kom. När han insåg att jag inte tänkte låta mig övertalas, bytte han taktik. Han började säga att han var ”helt körd” utan det här lånet, att om jag hjälpte honom så skulle han ”officiellt komma tillbaka till mig” och att vi skulle ”börja om från början”. Han sa det helt skamlöst, med en konstig blandning av försoning och pengar. Då insåg jag definitivt att hela scenen – presenter, blommor, ömma ord – bara var ett spel för att få min underskrift. Till slut, när jag tydligt sa att jag absolut inte tänkte skriva på något, samlade han ihop nästan alla presenter – tog med sig chokladen, parfymerna, till och med armbandet. Endast blommorna lämnade han slängda på golvet. Han gick därifrån och kallade mig otacksam och sa att jag inte fick komma och säga sen att han inte försökt ”rädda relationen”. Han smällde igen dörren som om det var jag som var skyldig honom något. Så vårt ”försoningsförsök” varade inte längre än femton minuter.

Alltså, du kommer inte tro vad som hände mig förra lördagen! Min före detta, Erik, dök bara helt oväntat upp på eftermiddagen och han kom inte tomhänt, kan jag säga. Han stod där utanför dörren med en jättebukett tulpaner, Marabou-choklad, en kasse presenter från Åhléns och det där leendet jag inte sett på evigheter. Jag hann tänka att nu kommer han nog för att prata ut, kanske be om ursäkt för allt det där mellan oss som bara lämnats osagt. Och det kändes så märkligt, för sen vi gjorde slut hade han knappt kallpratat med mig helt iskall och liksom avståndstagande som jag vore vilken främling som helst.

Men så fort han kom innanför, satte han igång att prata om hur mycket han tänkt på mig, hur mycket han saknat mig och att jag var kvinnan i hans liv och allt vad det nu var. Han babblade så snabbt att det lät som han memorerat hela talet innan. Jag stod mest tyst och lyssnade, försökte hänga med i varför han nu plötsligt var så kärleksfull efter månader av total tystnad. Så kommer han fram, kramar mig mjukt och säger att vi borde ta tillbaka det som är vårt.

Han plockade fram en parfym från Rituals, ett silverarmband och en liten ask med ett brev i. Alltihop döromantiskt. Och så började han förklara varför vi skulle ge oss själva en chans till, att han har förändrats och att han ville göra allt rätt med mig nu. Till slut började det kittla i magen av hur overkligt det kändes han hade aldrig varit så här gullig när vi faktiskt var tillsammans.

Men vet du, jag kunde inte hålla mig. Jag bad honom sätta sig och frågade rakt ut vad han egentligen ville. Och då började han snubbla på orden. Det “lilla” han ville var att jag skulle hjälpa honom han satt fast med ett bankproblem. Han behövde en medsökande på ett lån, för hans nya företag som tydligen, såklart, skulle vara för vårt bästa. Det enda som saknades var min signatur.

Där trillade poletten ner. Alla presenter, all charm det handlade bara om hans bankärende.

Jag sa direkt att jag absolut inte tänkte skriva på något som helst. Och på en gång var han som förbytt: leendet försvann, han slängde tulpanerna på bordet och räknade upp allt han gjort för mig, nästan som att jag var skyldig honom hjälp. Han började nästan gapa om att det här var livets chans, och att om jag fortfarande ville ha honom så borde jag ställa upp. Allting sprack, så snabbt.

När han insåg att jag inte skulle gå med på det började han köra en annan vända: han var helt förstörd om han inte fick lånet, han lovade att om jag hjälpte honom skulle han komma tillbaka officiellt och att vi kunde börja om på riktigt. Han försökte väva ihop återförening med pengaproblem, och det blev så tydligt att hela teatern presenter, blommor, mjuka ord bara var påhitt för att få mig att skriva under.

När jag än en gång sa att aldrig i livet, så blev det nästan komiskt. Han samlade ihop nästan allt igen: chokladen, parfymen, armbandet alltihop. Bara tulpanerna lämnade han kvar, slängda på golvet. Sen vände han på klacken, kallade mig otacksam och skrek att jag inte skulle komma och säga att han inte försökt rädda vårt förhållande. Sen smällde han igen dörren så det skallrade i hela Farsta, som om det var mig han borde tycka synd om.

Ja, där var det. Hela vår återförening tog typ femton minuter. Känns så typiskt, eller hur?