Alltså, du måste höra vad som hände hemma hos oss nyligen, det är så typiskt min släkt alltså. Mamma har en rätt stor familj egentligen. Hon hade sex syskon från början, men nu är det bara tre kvar. Mamma och en av hennes systrar bor kvar här i byn. På somrarna jobbar de på alla möjliga sätt för att få ihop det, och på vintern lever de på det lilla de tjänade in under säsongen. Vi har ju såklart också vår lilla odling med potatis och grönsaker.
Mormors andra dotter, min moster Anneli, bor däremot inne i Göteborg. Hon har en stor lägenhet mitt i stan och ett fint sommarhus vid Vänern. Hennes man är chef på ett större byggföretag. De har verkligen ordnat det för sig nu, även om de också kommer från landet precis som vi. Mamma och moster Sofi har alltid hjälpt Anneli när det behövts, under alla år. Men nu känns det typ som att dom har glömt oss helt, bara för att de har fått det lite bättre.
För inte så länge sedan, så fick mamma av en slump reda på att Anneli hade gift bort sin dotter, Elvira. Fatta att mamma blev paff. Hon var helt ställd först, men sen låtsades hon att hon redan visste du vet ju själv hur pinsamt det kan kännas när ens egen syster inte ens bjuder på sin dotters bröllop.
Så mamma kom hem och berättade allt för Sofi. De blev båda helt chockade och faktiskt ganska ledsna. De bestämde sig för att ringa Anneli och gratulera ändå mest för att ge henne lite dåligt samvete kanske. Men Anneli bara sa ett kort “tack” och la på direkt.
Något måste ändå gnagt inom henne för plötsligt dök hon upp här i byn med Elvira och hennes man. De hade med sig fin oxfilé och dyrt rödvin, försökte liksom imponera. Men mamma kände sig fortfarande så sårad att hon vägrade att släppa in dem. Hon sa bara rätt ut: “Om ni skämdes för oss inför storstan och inte tyckte vi var fina nog att sitta på restaurang bland era bekanta, då behöver ni inte ens komma hem till oss.”
Och vet du vad? A nnelis man, Lars, svarade iskallt: “Det är klart att vi skämdes. Skulle vi gått på restaurang hade hela stället luktat som isterband.” Det där träffade mamma rakt i hjärtat. Så hon sa bara “Ni ska aldrig mer komma hit, och jag vill aldrig mer se er.” Sofi stod såklart på mammas sida och sa samma sak att hon inte heller ville ha med dem att göra längre.
Hela grejen känns så sorgligt svensk på något sätt man säger ingenting, smyger med alla känslor, men tillslut kommer allt ut, och då smäller det verkligen.
