Moster på besök, frun gråter
Olof vaknade när dörrklockan rungade genom lägenheten. På andra sidan sängen låg hans fru och försökte orientera sig mellan dröm och verklighet. Han la varsamt handen på hennes axel:
Älskling, du kan sova vidare. Jag går och öppnar. Han smög iväg mot hallen och viskade försiktigt:
Vem kan det vara så här sent på natten?
När han öppnade såg han sin moster, fru Ingeborg, stå på tröskeln med en stor resväska i näven. Bakom henne stampade hennes make Folke otåligt i hallmattan.
Kära Olof! utbrast Ingeborg och gav honom en bamsekram som höll på att kväva honom.
Adjö till friden, tänkte Olof nostalgiskt när han släpade in mosterns packning i hallen.
Resten av natten blev rena tumultet. Ingeborg vägrade sova på soffan den var alldeles för obekväm, menade hon. Istället antydde hon att Olof själv kanske kunde bädda åt henne.
Olofs hustru, Svea, såg förstummad ut mest hela tiden. Det hade knappt gått en timme sedan mosterns ankomst, men hela lägenheten var redan i oreda. Till sist gick alla till sängs: Ingeborg och Folke tog sängen, Olof och Svea fick trängas på soffan.
Hur länge tror du de tänker stanna? viskade Svea till Olof medan hon ställde fram frukosten.
Jag vet inte. Jag får fråga när jag kommer hem från jobbet.
Svea lyssnade nervöst på snarkningarna från sovrummet och sa sedan:
Olof, jag är rädd för dem. Kan du inte komma hem lite tidigare idag?
Jag ska försöka, svarade han och gick mot dörren.
När Olof kom hem från jobbet väntade en uppdukad middag i köket.
Kom in, kära pojke, här ska firas återseende! ropade Ingeborg i köket.
Svea väste till honom:
Tur att du äntligen är hemma.
Alla satte sig till bords.
Moster Ingeborg, har ni varit här länge nu? frågade Olof försiktigt.
Vadå, försöker du bli av med oss redan? morrade Ingeborg och vände sig mot Folke.
Moster, vad menar du? Ni får självklart stanna så länge ni vill! Olof kände sig förvirrad.
Vi kommer stanna hos er för alltid nu, Olof. Vi har redan sålt bostadsrätten. Ni är vår enda familj kvar. Du tänker väl inte kasta ut oss på gatan, eller hur? Nu får du härda ut, så länge vi har. Ingeborg torkade bort en tår med stor inlevelse.
Olofs haka föll i överraskning. Svea brast ut i gråt och stormade ut.
Tystnaden la sig tryckande tung över köket. Folke satt fortfarande och åt sallad som om ingenting hänt.
Och du säger inget! fräste Ingeborg åt sin make. Du gör aldrig något annat än äter. Kunde du åtminstone yttra dig någon gång?
Det gör jag, kära du, höll Folke med.
Du är då en riktig mes, Folke! skällde Ingeborg. Som vanligt styr jag och du bara håller med. Vad är det för man? Hon vände sig till Olof. Är du lycklig, pojk?
Ni får stanna så länge ni vill, pep Olof, just som han hörde Svea snyfta i tamburen.
Olof petade matlöst i tallriken. Hans moster och morbror åt så det lät knakande i hela köket.
När Ingeborg ätit färdigt lutade hon sig bakåt och sa:
Nu är jag mätt. Olof, jag skojade bara. Vi är bara här för att göra en hälsokontroll i tre dagar på Sahlgrenska. Du klarade det hela utmärkt. Jag såg att du var orolig, men samtidigt höll masken. Familjen gick först! När jag en dag dör, ärver du min lägenhet. Vi har inga egna barn. Du är min enda arvinge.
Olof kände en sådan lättnad att han nästan ville skratta högt.
Du ska leva i hundra år, moster! ropade han och kände sig upprymd.
Men under dessa besöksdagar var Svea som en gråtmild flicka. Ingenting dög åt Ingeborg: soppan var fattig, biffarna för sega, tvätten för kladdig, golven inte ordentligt skurade.
Vid avskedet böjde Ingeborg sig mot Olof och viskade:
Hur kunde du gifta dig med en sådan tårdrypare? Är hon månne havande? Hon gråter ju jämt!
Så snart dörren slagit igen, började Svea dansa av glädje.
Nu kanske de aldrig mer kommer tillbaka! jublade hon.
Kanske det, men jag tror nog moster trivdes, svarade Olof.
Jag står inte ut mer! suckade Svea.
Samtidigt ljöd dörrklockan nervöst.
Nej, är det sant? utbrast Olof, men skrattade när han insåg att det var väckarklockan. En ny dag väntade och kanske skulle den bli lugnare.
