Jag är 69 år gammal och för ett halvår sedan gick min man vidare till de sälla jaktmarkerna.
Vi hade varit tillsammans i fyrtiotvå år. Vi fick aldrig några barn. Det var alltid bara vi två vårt slit, våra rutiner, våra små glädjeämnen.
Allt började på ett sätt som knappast verkade allvarligt trötthet, smärta som kom och gick, läkarbesök som inte kändes brådskande. Men så kom proverna, sjukhusbesöken, behandlingarna. Jag fanns vid hans sida hela vägen.
Jag lärde mig hans medicinlista utantill. Jag höll reda på vilka maträtter han inte längre tålde. Jag lärde mig känna igen den där blicken när smärtan tog över och han inte kunde sova. Då satt jag vaken bredvid honom och höll bara hans hand, för ibland kan man inte göra annat än att bara finnas där.
Jag gick alltid upp före honom för att ordna frukost.
Jag hjälpte honom att duscha när orken försvann.
Jag pratade med honom, berättade småsaker bara för att han skulle slippa tänka men ibland svarade han inte. Inte för att han inte ville, utan för att kroppen höll på att ge upp.
Den dagen han lämnade oss låg han i sängen och höll min hand.
Det fanns inga högtidliga ord. Inga scener. Han bara slutade. Ena stunden fanns han där, nästa stund var han borta.
Jag ringde 112.
Men det var redan för sent.
Begravningsdagen var märklig.
Folk jag inte sett på flera år kom för att ta farväl. De sa saker som bara passerade: Han var en god människa, Nu har han fått ro, Du måste vara stark. Jag bara nickade, utan att riktigt förstå till vad.
Sedan gick alla hem.
Och huset blev så stort.
Inte för att det är så mycket större nu, utan för att det inte längre finns något liv här.
Nätterna är värst.
Jag går och lägger mig tidigt, för jag orkar inte med tystnaden. Vi brukade alltid titta på Aktuellt tillsammans. Han kommenterade alltid och fick mig att skratta, och frågade om jag ville ha te efteråt.
Nu har jag tv:n på bara för att höra röster, för att det inte ska vara så påtagligt tomt.
Jag har inga barn att ringa.
Inga barnbarn.
Det finns ingen att berätta för när ryggen värker eller doktorn har bytt ut en tablett, eller att jag blev rädd när jag mådde dåligt och ingen fanns där med ett glas vatten.
Söndagarna ligger tunga som granit.
Förr brukade vi gå till Humlegården. Köpte bröd och gick hem långsamt, som om vi hade all tid i världen. Han lufsade alltid lite efter mig och jag brukade skoja om att han var envis, och då skrattade han.
Nu promenerar jag ensam.
Folk tittar på mig med medlidande eller så tittar de inte alls. På ICA handlar jag bara precis det jag måste, för jag vet inte längre för vem jag ska laga mat.
Det finns dagar då jag inte pratar med någon överhuvudtaget.
Hela dagar.
Ibland blir jag nästan förvånad när någon granne hälsar, för min egen röst låter så ovan som om jag inte använt den på evigheter.
Jag ångrar inte att vi inte fick barn.
Men först nu förstår jag verkligen vad det innebär att åldras ensam.
Allting går långsammare. Tyngre. Tystare.
Ingen väntar.
Ingen undrar om du kommit hem ordentligt.
Ingen frågar om du tagit dina mediciner.
Jag är fortfarande kvar, bara för att det finns inget val.
Jag stiger upp. Gör det som behövs. Lägger mig igen. Jag söker inte medlidande och vill inte att någon ska tycka synd om mig.
Jag ville bara säga det högt:
När du förlorar den människa du delat livet med, blir det som om allt annat förlorar sin mening.
Jag är 69 år och för sex månader sedan gick min man bort till himlen. Vi var tillsammans i fyrtiotvå år. Vi hade inga barn – bara vi två, vårt arbete, vårt liv, våra vanor, våra små glädjeämnen. Allt började som något helt vardagligt – trötthet, smärta som kom och gick, läkarbesök som inte verkade bråttom. Sen kom proverna, sjukhusen, behandlingarna. Jag var vid hans sida varje steg. Jag lärde mig hans mediciner, vad han inte längre kunde äta, såg blicken när smärtan kom, höll hans hand när han inte kunde sova. Jag gick upp före honom för att ordna frukost, hjälpte honom att bada när krafterna tröt, pratade för att distrahera, även när han inte svarade. Den dagen han gick bort höll han min hand – inget dramatiskt, ingen scen, han bara… försvann. Jag ringde 112 men det var för sent. Vid begravningen kom folk jag inte sett på åratal och sade ord jag nästan inte hörde: “Han var en fin man”, “Nu har han frid”, “Du måste vara stark”. Sen gick alla hem – och huset blev enormt, inte för att det är stort utan för att livet där försvunnit. Nätterna är tyngst. Jag somnar tidigt för att undvika tystnaden, ser på nyheterna själv nu, lämnar TV:n på för sällskap. Jag har inga barn att ringa. Inga barnbarn. Ingen att berätta om min värk, medicinerna som bytts eller att jag blev rädd när ingen kunde ge mig ett glas vatten. Söndagarna är värst. Förut gick vi i parken och köpte bröd, kom hem långsamt som om vi hade all tid i världen. Nu går jag själv. Folk ser på mig med medlidande – eller inte alls. Jag handlar bara det nödvändigaste, vet inte längre vem jag lagar mat till. Vissa dagar pratar jag inte med någon alls. Det händer att jag blir förvånad över min egen röst när en granne hälsar. Jag ångrar inte att vi inte fick barn, men först nu förstår jag vad det är att åldras ensam. Allt går långsammare, tyngre, tystare. Ingen väntar på dig. Ingen undrar om du kommit hem ordentligt. Ingen frågar om du tagit dina mediciner. Jag finns kvar – för jag har inget val. Jag gör vad jag måste, och lägger mig igen. Jag söker inte medlidande eller tröst, jag vill bara säga det som det är: När du förlorar den du levt hela livet med hamnar du på en plats där inget annat längre har någon betydelse.
