Igår kom min sonhustru återigen med mitt barnbarn för helgen, suckade min granne Birgitta när vi möttes i trappuppgången. Jag får aldrig i flickan någon ordentlig mat! Mamma har sagt att prinsessor inte äter så mycket, säger hon bara, tar två skedar och sedan är det stopp! Och se på henne hon är helt blek och smal, nästan genomskinlig!
Birgitta tyckte aldrig riktigt om sin sons fru, Ingrid, från första stund hon såg henne. Dels för att Ingrid var sju år äldre än hennes son Johan, som knappt tagit studenten.
Han hade ju aldrig haft en kvinna före henne! beklagade sig Birgitta för mig. Inte undra på att han blev så förälskad! Hon förledde honom med sitt självförtroende och erfarenhet, så var det bara!
Ingrid var vacker, utstrålade energi, tog väl hand om sig själv, klädde sig stilfullt och satsade på karriären. Det förvånade ingen att Johans hjärta smälte män gillar det de ser, och Ingrid var verkligen något att se på.
Hon höll strikt på kosten, prioriterade hälsa och balanserad mat. Såklart växte deras dotter också upp med samma tankar; ät med måtta, överät inte, ta hand om dig själv.
Några månader efter att de börjat träffas blev Ingrid gravid. Om det var som en markering mot svärmor eller bara en slump ja, det kvittar egentligen. Johan visste i alla fall bestämt att det var henne han skulle gifta sig med, även om han nyss fyllt 18 och hon redan var 25.
Efter studenten började Johan en yrkesutbildning och jobbade extra. De flyttade hemifrån direkt, hyrde först en etta i Alby, sedan köpte de till slut ett litet rum i ett korridorsboende.
De var unga och kära, men Birgitta gav sig inte. Hon hittade alltid något att kritisera hos sin sonhustru; Ingrid lagade inte maten som hon tyckte man skulle, skjortorna var inte rätt strukna, barnet hade inte rätt mössa på sig. För Birgitta fanns bara fel och brister, och hon tuggade sönder Ingrid bit för bit.
Det gick så långt att Ingrid knappt orkade ha kontakt med sin svärmor. Hon tog själv hela ansvaret skjutsade dottern till förskolan i Solna, till gymnastiken, schackklubben på kvällarna. Och samtidigt försökte hon hinna träna på gymmet, göra manikyr och klippa sig allting på sina egna axlar.
Johan kom ofta hem till en tom lägenhet: dottern var på aktiviteterna, Ingrid dit och dit, alltid i farten, sällan hemma.
En kväll knackade det på dörren. Det var grannen Lena, ensamstående 38-årig småbarnsmamma till två ungdomar. Vattenkranen i gemensamma köket på deras korridor hade sprungit läck. Hon bad Johan, som var ganska händig, om hjälp.
Johan löste det snabbt, fixade vad som behövdes. Medan han bytte packningarna kokade Lena makaroner och stekte köttbullar. Som tack fick han en tallrik och han tvekade inte, för Ingrid hade inte lagat den sortens mat på länge, hon hade helt enkelt inte tid.
Efter det bjöd Lena ofta in Johan på middag när hans fru och dotter var iväg. De satt länge på köket, åt hemgjorda kroppkakor, pratade, skrattade. Och någonstans där förändrades allt; plötsligt gick det inte att vara utan dessa kvällar tillsammans.
Men den som har bott i korridor vet att hemligheter inte håller länge. Någon skvallerlysten granne berättade förstås för Ingrid att hennes make spenderade alltför mycket tid hos Lena.
Bråket som följde hördes genom hela huset. Ingrid, stolt som hon var, kastade ut honom på stört, samlade ihop hans saker och dumpade dem utanför dörren.
Nu fanns bara ett ställe för Johan att ta vägen hem till Lena. Hon öppnade sin dörr och välkomnade honom in utan tvekan.
Vid det laget var dottern sex år, Johan nyss fyllda 25 och Ingrid 32. Lena var 39.
När Birgitta fick veta att hennes son flyttat från frun blev hon först glad äntligen! Men när hon senare hörde att han flyttat in hos en kvinna fjorton år äldre än honom och med två egna barn då tystnade hon plötsligt…
Jag blev faktiskt förvånad. Birgitta hade hackat på Ingrid i åratal för åldersskillnaden, men nu när Johan valt en ännu äldre kvinna, var hon bara lugn och godkände allt. Kanske insåg hon sitt nederlag.
Det här är många år sedan nu femton för att vara exakt. Johan bor fortfarande med Lena. De har inga gemensamma barn, men är lyckliga tillsammans. Idag är han 40, hon är 54. Birgitta hälsar på dem som världens mest harmoniska familj, utan kritik eller bitterhet det är lugnt, stilla, och fridfullt.
Och varje gång jag ser Johan, ser jag en man som är lycklig på riktigt.
Tror ni det är möjligt att finna sann lycka även om kvinnan är äldre?









