Nå, du förstår väl att han har det knepigt nu. Frun har kastat ut honom, jobbet försvann… Han kan ju inte sova på Centralstationen? sade Stefan lite skamset och vred kökshandduken mellan sina händer. Han såg ut som om han just vält en antik vas, fast det bara handlade om att hans lillebror skulle komma och hälsa på.
Majken suckade tungt när hon ställde matkassarna på köksgolvet. Kassar som bitit sig in i händerna, arbetet hade varit galet bokslut, Skatteverkets kontroll, och nu kändes ryggen som om någon sparkat på den. Att diskutera Stefans lillebror var det sista Majken ville. Hon hade sett honom knappt tre gånger på femton år.
Stefan, vi har en tvåa här, inte ett härbärge för lösdrivande fänrikar, sa hon trött när hon sparkade av sig stövlarna. Klas har väl kvar sin lägenhet i Sundsvall? Varför åker han inte dit?
Han hyr ut den, typ, för att täcka lånet på en studentetta han tagit åt sin grabb. Det är en lång historia, jag vet inte heller alla detaljer. Han säger att han måste etablera sig i Stockholm nu och söka jobb. Bara en vecka, Majken. Eller max tio dagar. Tills han varit på några intervjuer.
Majken gick ut till köket med ett tomt uttryck, hällde upp ett glas vatten. Stefan tassade efter, blicken som en trofast jakthund. Bra make snäll, konflikträdd, plikttrogen. Men han var hjälplöst usel på att säga nej till släkten. Särskilt till Klas, som alltid varit släktens problembarn och därav alltid påpassligt i behov av extra omsorg.
Okej, sa Majken och svepte vattnet. En vecka. Men tala om för honom redan nu: vi har rutiner. Vi går upp sex, lägger oss elva. Inga festnätter, inga gäster.
Klas anlände nästa kväll. Han svajade in i hallen med ett enormt rutigt tygknyte som doftade SJ-vagn och surt, och fyllde direkt hela lägenheten. Han var större, bullrigare och fräckare än Stefan.
Hallå där, frugan! dundrade Klas och försökte omfamna Majken, som smet undan. Känn er hedrade Sveriges trevligaste inneboende har anlänt! Jag ska vara så tyst, ni märker knappt av mig. Bara en plats och ett litet eluttag.
Första tre dagarna gick förhållandevis stillsamt. Klas låg som klubbad säl på soffan till lunch, tog en vända på stan och kom hem lagom till middag. Fast hans aptit var monumental. Majken noterade förbluffat att en stor gryta Ärtsoppa, som brukade räcka dem tre kvällar, slevades i sig på en eftermiddag. Köttbullar som skulle räcka två kvällar var redan borta till frukost.
Mustig luft i Stockholm, vet du, skojade Klas. Blir som hungrig som en björn.
Majken gnisslade tänder, men köpte mer mat.
När veckan gick mot sitt slut tog Majken upp ämnet under middagen:
Klas, hur går det med jobbsökandet då? Fått napp?
Klas såg sorgsen ut och la ner gaffeln.
Ja, du vet, Majken… annonserna ljuger jämt. Lovar femtiotusen spänn, fria tider… så visar det sig vara telefonförsäljning eller bud för kaffepengar. Jag är ju tekniker, kan inte ta vad som helst. Men det finns ett spår hos ett stort bolag. De skulle ringa på måndag. Bäst att avvakta några dagar.
Några dagar? undrade Majken och tittade på Stefan, som låtsades tugga sallad väldigt intensivt.
Ja, men snälla, slänger ni ut mig över helgen? Vi tänkte ju precis ta en bastu, jag och brorsan prata ut lite
Det blev att han stannade. Två dagar till gör väl ingen skillnad, tänkte Majken.
Men måndag blev tisdag, tisdag blev onsdag, inget samtal kom. Klas slutade gå hemifrån på morgnarna. Majken, återvände från kontoret, såg alltid samma scenario: utdragen bäddsoffa, TV:n på, smulor, koppar och lukten av ketchup, öl och manlig deodorant.
Klas, har du ringt om jobbet? frågade hon försiktigt.
Självklart, gäspade Klas. HR-tjejen var sjuk, får ringa nästa vecka. Du, har vi ingen mer majonnäs? Tänkte göra macka men det är tomt i kylen.
Det där vi skar i öronen. Klas handskades med lägenheten som om det var hans. Han tog Stefans exklusiva sjukschampo, snodde hennes favvopläd, zappade och bestämde TV-program när hon ville se nyheterna.
Månaden gick. Ute började snön smälta till slask och samma slags slask invaderade Majkens vardag.
En kväll orkade hon inte mer. Stefan satt i köket och lagade brödrosten när hon, med sammanbiten min, slöt dörren om sig.
Stefan, vi måste tala. På riktigt nu.
Det är om Klas, eller hur…?
Ja. Månaden är slut. Han jobbar inte. Letar inte ens. Han ligger dagarna i ända på vår soffa och käkar upp allt i kylen. Vårt hem känns som ett vandrarhem. Jag kan inte ens gå förbi i morgonrock främmande karl tar plats i mitt vardagsrum. Hur länge ska det fortsätta?
Majken jag har försökt prata med honom. Han säger att allt snart löser sig. Vad ska jag göra, han är min bror… Mamma skulle aldrig förlåta mig om jag kastade ut honom. Du vet ju vi ska alltid hålla ihop, det var hennes ord.
Din mor, Gud välsigne henne, bor i Kiruna och ser inte vilket kaos vårt liv blivit. Stefan, matsbudgeten är fördubblad, elen och vattnet med. Kan han åtminstone bidra?
Han har inga pengar, mumlade Stefan. Hans konton är spärrade för kreditsskulder. Han sa det igår.
Majken sjönk ihop på stolen; världen snurrade.
Jaha. Krediter. Hur länge har du känt till det då?
Några dagar Han lovade börja betala tillbaka så snart något ordnar sig. Majken, om du bara kan härda ut lite till. Våren är på gång, då är byggbranschen i gång funkar det inte på kontor kan han bygga.
Härda ut. Nästa månadernas särprägel.
Våren kom och gick. Klas tog aldrig något byggjobb han skyllde på diskbråck, får inte lyfta. Men lyfta ölsejdlar framför TV:n gick utmärkt. Majken märkte att barskåpet glesnade. Först småsaker, sedan försvann den där slottsfunna flaskan konjak Stefan fått vid femtioårsskivan. Ett jättegräl följde.
Jag har inte tagit den! gapade Klas. Vad anklagar du mig för, kanske det var du själv! Eller så drack Stefan den i smyg!
Prata inte så med Majken, försökte Stefan, men utan tryck.
Tysta din fru! Snålhet okaraktäriserar släkten jag köper en hel låda sån sprit när jag är på banan igen!
Majken tog sitt första hårda beslut: Klas skulle ut inom veckan, annars skulle hon ansöka om skilsmässa och dela lägenheten. Föräldrapengarna till insatsen kom från hennes sida, och bolånet betalade hon till stor del.
Stefan blev skrämd. Han förde långa samtal på balkongen, bolmade cigg. Klas började muttra, men tystnade.
Det såg ut att lossna: Klas sa att han hittat ett rum i Huddinge och skulle flytta när lönen kom från nya jobbet som väktare om två veckor.
Majken andades ut. Två ynka veckor.
Men en vecka senare dundrade Klas in, arm i gips.
Vurpa i trappen, sa han med gravallvar. Bruten handled.
Majken såg på gipset och visste: det var kört. Inget jobb, ingen flytt.
Men du kan väl inte slänga ut en handikappad? sade Klas och blinkade hånfullt. Han visste att han vunnit.
Sommaren blev outhärdlig. Med sin skada krävde Klas Majkens omsorg konstant. Majken, skär bröd, jag kan inte! Majken! Gnugga ryggen, når inte själv! På det sista fick han ett svar han aldrig glömde, men husfriden blev knappast bättre.
Stefan flydde sitt eget hem, tog övertid och extrajobb hela tiden. Majken drog ut på promenader, fikade ensam i parken, vad som helst hellre än hemmet där Klas styrelsen runt på soffan.
Så gick ett halvår, åtta månader. Gipset försvann, men Klas rehabiliterade handen och klagade på fantomsmärtor närhelst något arbete föreslogs. Han styrde nu hela vardagsrummet som om det vore hans, möblerade om, bjöd in halvsuspekta vänner i smyg (grannen skvallrade). All kritik möttes med aggression:
Ni SKA hjälpa, för vi är släkt! Ni har en trea (egentligen en tvåa, men Klas räknade in köket), är ni så snåla med utrymme? Jag har inte lagt mig i ert sovrum ens!
Bägaren rann över i november, ett år efter den ödesdigra ankomsten.
Majken kom hem oväntat tidigt huvudvärk, gick hem från jobbet. Redan i trappan dallrade musik och kvinnoskratt.
I hallen: slitna boots, billig jacka. I vardagsrummet: Klas i djup kram med en brokig blondin, båda rökandes, askade demonstrativt på mattan, bordet belamrat med mat från deras kyl, en öppnad vodka.
Jaså, frugan är hemkommen! sluddrade Klas. Säg hej till yvonne! Min musa denna afton…
I Majken klickade något iskallt skarpt. Inte längre någon rädsla för osämja.
Ut, sa hon svalt.
Vad? Klas rörde sig inte. Sluta larva dig! Yvonne drar snart!
UT. Båda. Fem minuter.
Är du rubbad? Vart ska jag gå? Det är MIN lägenhet, Stefan är värden! Vem är du? En bihustru!
Han höjde handen. Majken rörde sig inte. Hon tog fram mobilen.
Jag ringer polisen.
Gör du! skrek Klas. De kan ändå inget! Jag är GÄST, SLÄKT! Stefan bjöd hit mig!
Majken tryckte på samtal.
Ja, hej, det gäller inkräktare i min bostad, hotfulla, påverkade, ingen är skriven här. Jag är ägare. Ja, jag väntar.
Yvonne blev nykter på sekunden, drog på sig stövlarna och försvann mumlandes. Klas sjönk ner på soffan, log snett.
Vänta när Stefan kommer, då får du se bråk Din jävla häxa!
Majken gick ut i köket, låste sig in och ringde Stefan.
Jag har kallat polis, sa hon snabbt. Din bror hotade mig, förde in främlingar, super, röker i lägenheten. Om du skyddar honom nu, kom aldrig hem igen. Nästa steg är skilsmässa.
Tyst i luren länge.
Jag kommer, sa Stefan utmattad. Gör vad du måste. Jag är trött.
Polisen kom snabbt, två bastanta konstaplar med något lakoniskt över blicken.
Vem är värd här? undrade den äldre, och såg från röken till Klas.
Jag, sa Majken och visade ID och lagfart. Lägenheten är min och min makes gemensamt. Den här personen är inte skriven här, bor mot min vilja, hotar och beter sig illa. Jag vill ha honom avlägsnad.
Polisen vände sig till Klas.
Legitimation.
Klas lämnade sitt Sundsvallskörkort.
Jag är BRORN! Bror till Stefan! Jag får bo här, vi är SLÄKT!
Polisen bläddrade lugnt.
Ingen folkbokföring i Stockholm, du är här mot bägge ägares samtycke. Du får packa ihop dina saker.
Ni får inte! Jag klagar! Snart kommer Stefan, han styr upp!
Ja, då får ni lösa saken civilt, men nu måste du ut eftersom värden kräver det och du är påverkad. Grannarna har också klagat på oväsen. Antingen går du frivilligt, annars tar vi med dig till stationen.
Klas såg på poliserna, Majken med korsade armar, förstod att hans tricks knäcktes mot uniformerad likgiltighet.
Okej då, väste han. Må må ni kvävas på er sits. Men jag glömmer det inte.
Han kastade ner sina ägodelar i monsterväskan, rusade ut. Polisen stod kvar tills han verkligen gått.
När Klas stapplade ut i trapphuset öppnades dörren och Stefan kom in. Han såg tio år äldre ut.
Stefan! Säg något! Din fru kastar ut din bror! Jag är SLÄKT!
Stefan tittade på honom, sedan på Majken, som stod tyst och bestämd. Såg fimparna, flaskan.
Gå, Klas, sa han tyst.
Va? Skojar du? Du sviker mig för henn… henne?
Du har bott här gratis i ett år, sade Stefan och såg honom i ögonen. Du har ljugit, använt oss, förnedrat Majken och förstört vårt hem. I dag är det nog. Stick till Sundsvall. Eller vart du vill. Jag ger dig inga pengar mer.
Klas gapade. Det var oväntat.
Dra åt skogen, spottade han. Sicken familj. Ni kan dra åt fanders.
Han slängde igen dörren. Poliserna följde honom med blicken.
Lås ordentligt och byt låscylinder, tipsade konstapeln. Såna här släktingar brukar försöka återvända.
När dörren slöts blev det tomt tyst. Stefan öppnade stort till fönstret, vädrade ut fylla och röklukt, kröp sedan ner på knä för att plocka fimp efter fimp ur mattan.
Majken la handen på hans axel.
Förlåt, sa Stefan utan att möta hennes blick. Det här borde jag ha fixat själv för länge sen.
Det viktiga är att det är slut nu, svarade Majken.
Helgen gick åt till sanering. De bar ut soffan som Klas ruinerat, bytte lås. Stefan föreslog själv, utan att bli tillsagd.
Klas ringde ett par gånger från okänt nummer, tiggde biljettpengar, hotade, gnällde. Stefan slängde på luren, och efter det hördes inget mer.
Sakta föll lugnet tillbaka. Plötsligt kändes hemmet på riktigt som deras: rent, tryggt, doftade middag, inte gammal svett. Och Stefan verkade ha lärt sitt livs läxa familj är de som behandlar dig med värdighet, inte de som suger musten ur dig med blodsband som argument.
Ibland måste man leva genom sitt eget privata inferno av ospelande släktingar och komma ut starkare på andra sidan, med hjärtat kvar i sitt eget hem.
