Katthår igen! Titta på den här kavajen, Elvira! Jag hämtade den just från kemtvätten igår, och idag ser det ut som om jag sovit på ett katthem. Hur länge ska man stå ut med det här?
Fredriks röst ekade genom lägenheten, inte bara irriterad utan med den där gnälliga, höga tonen som börjat dyka upp hos honom för minsta småsak, särskilt under det senaste halvåret. Elvira, som stod vid spisen och vände plättar, suckade djupt, stängde av plattan och vände sig om mot sin man. Fredrik stod mitt i hallen och höll ut sin mörkblå kavaj, där några vita katthår tydligt lyste på slaget.
Men Fredrik, behöver du verkligen gapa så där? sa hon lugnt, torkade händerna mot sitt förkläde. Jag har bett dig tusen gånger att inte hänga kläderna på stolen i vardagsrummet. Du vet ju att Findus brukar sova där. Häng in direkt i garderoben så slipper du hår. Ge mig så borstar jag av den.
Hon tog fram klädvårdsrullen som alltid låg i hallen, drog ett par gånger över tyget och kavajen var som ny igen. Men Fredriks ansikte slätades inte ut. Tvärtom, han ryckte åt sig kavajen som om hon gjort honom illa och borstade av sig som om något vidrigt nuddats vid honom.
Det är inte garderoben det är fel på, Elvira. Det är det faktum att det knappt går att andas i den här lägenheten! Det är dina djur överallt. Sätter man sig i soffan så är det päls, kliver man på mattan så sticks det av klösbräda. Jag ska komma hem och koppla av inte parera matskålar, lådor och hårbollar. Du har gjort vårt hem till ett zoo!
Elvira sa inget. Hon kände hur den där bekanta klumpen av besvikelse och sorg började växa i bröstet. Vårt hem var lustigt sagt, tänkte hon. Den rymliga trean med stora fönster i Vasastan fick Elvira som arv från sin farmor långt innan Fredrik dök upp i hennes liv. Han kom hit med en resväska och en laptop för fem år sen när de gifte sig. Då, under förälskelsens tid, stördes han inte det minsta av den ståtliga skogkatten Findus eller lilla skygga trikolorkatten Svea. Han tyckte till och med att de spred hemtrevnad.
Men när vardagen åt upp förälskelsen föll maskerna. Fredrik visade sig vara någon som älskade steril ordning och krävt att all Elviras uppmärksamhet riktades mot honom.
Fredrik, vi har bara två katter, påminde Elvira när hon gick in i köket för att hälla upp kaffe. Och de har bott här längre än du. De är min familj.
Familj! fnös han, satte sig vid köksbordet. Det är djur, Elvira. Meningslösa varelser som bara äter och sover. Har du sett vad deras mat kostar? Jag såg kvittot du lämnade tretusen kronor! För kattmat! Och så säger du att vi måste snåla in på semester.
Det är specialfoder, Findus har njurproblem och behöver det. Och jag betalar det med min lön, inte din, sa hon och ställde hans kopp framför honom.
Vi har en gemensam ekonomi! röt Fredrik och dunkade handen i bordet så skeden skramlade. Varje krona du bränner på de där djuren tar du från hushållet. Då måste jag köpa kött och grönsaker. Det är enkel matematik!
Elvira såg på honom och mindes inte längre mannen som gav henne blommor och läste poesi. Framför henne satt en småaktig, ständigt missnöjd gnällspik. Hon visste att han hade jobbproblem en omstrukturering där han riskerade att förlora sin tjänst. Men han ventilerade sin ilska på henne och katterna.
Just då tassade Findus in på köksgolvet och bad mjauande om frukost.
Stick! skrek Fredrik och stampade med foten.
Katten for undan, halkade på golvet och råkade fastna med klorna i Fredriks byxben. Det hördes ett tydligt rivljud.
En tryckande tystnad uppstod. Fredrik såg ner på sina byxor på det grå tygstycket glittrade nu en reva.
Nu är det nog, viskade han med en kylig röst som fick Elvira att stelna. Det där var droppen.
Han reste sig häftigt, välte stolen och rodnade i ansiktet.
Jag har tålt päls i maten, lukt från kattlådan, dessa nätternas kattrejs Men när mina grejer förstörs? Elvira, nu är det slut.
Elvira stod stel med händerna tryckta mot bröstet. Findus flög in under soffan. Svea, som sov på fönsterbrädan, spetsade försiktigt öronen.
Vad säger du, Fredrik? viskade hon.
Du har till ikväll. Antingen jag eller de där katterna. Fixar du inte det, flyttar jag ut. De kan bo hos din mor, lämnas på katthem jag struntar i vilket. Men när jag kommer hem ska de vara borta! Jag är man och kräver respekt!
Du menar allvar? Elvira såg på honom. På grund av ett par byxor?
Inte byxorna din inställning! Du älskar de där lopphögarna mer än din egen man. Bevisa motsatsen ikväll.
Han svepte åt sig portföljen, lämnade kaffet och slamrade igen dörren så en kalender föll ner från väggen.
Elvira stod länge stilla, plockade mekaniskt upp kalendern, hängde tillbaka den, satte sig ned och grät. Inte av sorg, mest av en slags förlamning. Hur kunde han kräva att hon skulle svika de som var helt beroende av henne? Findus var tolv, behövde mediciner, Svea fullständigt vilsen utomhus.
Findus stack fram huvudet under soffan, gick fram och ställde sig med framtassarna i hennes knä. Han spann dovt och varmt, som om han ville trösta. Elvira borrade ner sitt ansikte i hans päls.
Jag lämnar er aldrig, viskade hon. Så dumheter.
Resten av dagen gick som i en dimma. Elvira ringde chefens assistent och tog ledigt. Hon gick omkring, flyttade på saker, vattnade blommor, tänkte och tänkte.
Minnet dök upp av när Fredrik sparkade till Svea förra året av misstag. Hur han förbjöd katterna i sovrummet, hur hon själv stod för lån, hyran och ändå klandrades för att använda egna pengar.
Vid lunchtid klarnade det. Hans ultimatum var ingen tillfällig vrede det var ett test. Någon som tvingar en att välja mellan kärlek till honom och ansvar för svaga ska varken få det ena eller andra. Idag är det katterna, imorgon kanske hennes gamla mamma. Övermorgon Elvira själv, om hon blev sjuk och jobbig.
Klockan var fyra. Han skulle vara hemma sju. Finns gott om tid, insåg hon.
Hon tog fram resväskan, samma som de reste med till Mallorca för två år sen. Nu blev den stående öppen och tom, redo att fyllas med hans liv.
Hon packade sakligt; kostymer, skjortor, tröjor, Jeansen i prydliga högar. Vid småsakerna i badrummet högg det i magen: gör jag rätt? Är detta bara en relationskris? Men minnet av hans kyliga ögon i morse, “meningslösa parasiter”, fick henne att fortsätta. Det går inte att förhandla med egoism.
Strax då knackade det på dörren. Elvira ryckte till men pustade ut när hon såg i titthålet att det var grannen, tant Märta, alltid lika pratsam med sitt ärende om salt eller kaffe.
Hej vännen, hur går det, såg att Fredrik rusade ut i morse! Allt bra?
Jodå, vi gör bara upp om boendet lite, sa Elvira.
Skönt! Kom över på en fika ikväll om du vill. Bakade kanelbullar just.
Tack, kanske det. Vi hörs.
Hon fortsatte packa; Fredriks saker i badrumsskåpet, rakapparat, deo, skor. När allt var klart stod två stora väskor i hallen. Lägenheten såg märkligt rymlig ut. Som om luften blivit lättare.
Elvira lagade te med citronmeliss, fyllde kattmatskålar och satte sig i favoritfåtöljen med Findus vid fötterna och Svea i armstödet.
19:15 hördes nyckeln. Hon satt still. Fredrik dundrade in tunga andetag, säkert trappen, hissen var väl trasig igen.
Nå, har du gjort rätt val, älskling? Var är pälsdjuren? Förhoppningsvis ute i soporna?
Han traskade in i vardagsrummet och stannade tvärt.
Elvira satt lugnt med sitt te. Findus öppnade ett öga, slöt det igen.
Jag fattar inte Hörde du inte vad jag sa?
Jodå, Fredrik. Och jag har valt.
Och varför är katterna kvar?
Därför att det här är deras hem. Ditt val står där ute, i hallen.
Fredrik blinkade, gick ut och såg väskorna, kom tillbaka med skrämd blick.
Du du har packat åt mig? För ett par katter?
Nej. För att du ställde krav. Någon som älskar ger inte ultimatum. Den personen försöker förstå. Du ville bara bestämma över mig och två försvarslösa djur. Det är inte styrka det är svaghet.
Du är galen! röt han. Fyrtio år, ensam med katter ingen kommer vilja ha dig! Jag har försörjt dig, jag har stått ut. Du kommer krypande tillbaka, ska du se!
Lägenheten är min, jag har jobb, bra lön och nu slipper jag plocka efter en vuxen man eller bli nervös för småsaker. Jag tror faktiskt att jag klarar mig.
Jaså, minsann! vrålade han, gick närmare men Findus reste sig, böjde ryggen och fräste djupt. Fredrik ryggade förvånat tillbaka.
Dra åt skogen! skrek han till slut, och kastade sig ut i hallen, började ryckigt släpa på väskorna.
Min dator då?
Ligger i väskan. Dokument i mappen överst. Jag har packat allt, till och med din favoritmugg.
Det lugn hon utstrålade irriterade honom mer än alla gräl. Om hon skrikit, gråtit, kastat porslin hade han vunnit mentalt. Men hennes stilla artighet knäckte honom.
Slamret i hallen tog slut, dörren slog igen för sista gången. Ljudet av hans väskors hjul försvann nedför trappan.
Elvira satt tyst kvar. Hon kände efter: smärta, rädsla, ånger? Nej bara en varm, dov frihet, som om hon lagt en tung ryggsäck på marken. Findus gnuggade sig mot hennes hand. Hon log.
Du är min lilla beskyddare, va?
Svea hoppade upp i knäet och spann ihop sig till en boll.
En timme senare ringde telefonen, Älskling stod på displayen. Elvira tryckte bort samtalet, bytte namn till Fredrik Före Detta och raderade numret.
Hon gick till köket, hällde upp ett glas rött från nyår, bredde sig en ostsmörgås. Friden vilade tung i hemmet. Hon visste att morgondagen kunde innebära samtal, krav, tjafs om grejer men det fick vänta.
Nu satt hon i sitt eget hem där man får hänga sin kavaj var man vill, slippa vara rädd för brödsmulor och våga tycka om någon utan att skämmas.
Någon ringde på dörren igen, men denna gång med den där vänliga, snabba signalen. Elvira öppnade och där stod tant Märta med en tallrik varm kanelbulle.
Här får du något gott, Elvira! Hördes att någon flyttade ut strax är Fredrik iväg på resa?
Elvira mötte sin godhjärtade granne, kände doften av bullen, såg på sina två katter i hallen.
Nej, tant Märta. Han flyttade. På riktigt. Vill du ta en fika? Nu har jag tid och massvis med lugn.
Den kvällen pratade de, drack te, åt kanelbullar och katterna spann efterlängtat. För första gången på flera år kände Elvira sig otvungen lycklig. Hon insåg något viktigt: ensam är man först när man dagligen sviker sig själv för att bli accepterad av någon som ändå inte bryr sig.
Katterna, för övrigt, bokade hon tid hos pälsvårdaren till nästa dag. De var värda att glänsa de hade trots allt hjälpt henne att göra rent hus på riktigt.
Livet visade henne: att respektera sig själv och dem man ansvarar för är grunden till frihet och glädje oavsett om man är tvåbent eller fyrbent.
