Jag har läst många historier om kvinnor som varit otrogna, och även om jag försöker att inte döma finns det något jag uppriktigt inte kan förstå – inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att otrohet aldrig har varit ett lockande alternativ för mig. Jag är 34 år, gift och lever ett helt vanligt svenskt liv. Jag tränar fem gånger i veckan, är noga med kosten och gillar att ta hand om mig själv. Jag har långt, rakt hår, tycker om att se bra ut och vet att jag är attraktiv – folk säger det och jag märker det på deras blickar. På gymmet händer det ofta att män försöker starta samtal med mig, ger komplimanger eller är direkt. Samma sak händer när jag går ut med mina väninnor; män kommer fram, insisterar och undrar om jag är ensam. Jag har aldrig låtsats att det inte händer, tvärtom – jag ser det, men har aldrig passerat gränsen. Inte av rädsla, utan för att jag helt enkelt inte vill. Min man är läkare – hjärtspecialist – och jobbar mycket. Vissa dagar går han hemifrån innan det är ljust och kommer hem när vi redan äter middag, eller ännu senare. Jag är oftast ensam hemma under dagarna. Vi har en dotter, jag tar hand om henne, huset och min egen rutin. Jag skulle kunna göra vad jag vill utan att någon märker det, men har aldrig ens övervägt att använda tiden till att vara otrogen. När jag är ensam fyller jag tiden: tränar, läser, städar, tittar på serier, lagar mat, går promenader. Jag söker inte efter brister eller yttre bekräftelse. Jag säger inte att vårt äktenskap är perfekt – vi bråkar, har våra olikheter, och det finns trötthet – men det finns en grundläggande sak: min ärlighet. Jag misstänker inte heller ständigt min man. Jag litar på honom, vet hur han är, hans vardagsrutiner och personlighet. Jag lever inte med att kolla mobilen eller hitta på scenarion. Den här lugna känslan spelar också roll. När du inte letar efter en väg ut behöver du inte hålla dörren öppen hela tiden. Därför, när jag läser historier om otrohet – inte med dömande, utan med förundran – tänker jag att det inte alltid handlar om frestelse, skönhet, fritid eller andras uppmärksamhet. För mig har det aldrig varit ett alternativ. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill vara den personen. Och med det är jag trygg. Vad tycker ni om ämnet?

Jag har läst många berättelser om kvinnor som varit otrogna, och även om jag försöker att inte döma, finns det något jag verkligen har svårt att förstå. Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, utan för att otrohet aldrig varit ett frestelse för mig.

Jag är 34 år gammal, gift och lever ett helt vanligt svenskt liv. Jag går på SATS fem dagar i veckan, är noga med maten och gillar att ta hand om mig själv. Jag har långt, rakt blont hår, tycker om att se bra ut och vet att jag är attraktiv. Folk säger det till mig och jag märker det på hur de tittar.

På gymmet är det inte ovanligt att någon man försöker börja prata. Vissa frågar om träningsövningar, andra kommer med kommentarer som ska låta som komplimanger, och några är mer rakt på sak. Samma sak händer när jag är ute med väninnorna, tar ett glas vin på Vasastans uteserveringar män närmar sig, envisas, frågar om jag är ensam. Jag har aldrig låtsats som att det inte sker. Tvärtom, jag ser det tydligt. Men jag har aldrig gått över någon gräns. Inte för att jag är rädd, utan för att jag helt enkelt inte vill.

Min man, Henrik, är hjärtläkare på Karolinska och jobbar mycket. Det finns dagar då han går hemifrån före gryningen och kommer tillbaka när vi redan äter middag, ibland ännu senare. För det mesta är jag ensam hemma nästan hela dagen. Vi har en dotter, Freja, och jag tar hand om henne, hemmet och min dagliga rutin. Egentligen har jag “utrymmen”, där jag skulle kunna göra vad jag vill utan att någon märker. Trots det har jag aldrig ens drömt om att använda den tiden till att vara otrogen.

När jag är ensam sysselsätter jag mig. Jag tränar, läser, städar, kollar serier, lagar mat, går långa promenader runt Djurgården. Jag sitter inte och letar efter brister eller längtar efter yttre bekräftelse. Ska inte heller hävda att vårt äktenskap är perfekt det är det verkligen inte. Vi bråkar, tycker olika, blir trötta. Men det finns något grundläggande: min ärlighet.

Jag lever inte med misstankar om honom. Jag litar på min man. Jag vet vem han är, hans rutiner, hans sätt att tänka, hans personlighet. Jag ägnar mig inte åt att rota i hans mobil eller fantisera ihop konstiga scenarier. Den känslan av lugn påverkar såklart. Om man inte letar efter en utväg, behöver man inte öppna dörrar hela tiden.

Därför, när jag läser historier om otrohet inte med fördömande, utan med förvåning tänker jag att det inte alltid handlar om frestelser, skönhet, tid över eller uppmärksamhet från andra. För mig har det aldrig ens varit ett alternativ. Inte för att jag inte skulle kunna, utan för att jag inte vill vara en sådan person. Det är jag helt trygg med.

Vad tycker ni om det här ämnet?