Jag kan aldrig bli din mamma och jag kommer aldrig att älska dig, men jag ska ta hand om dig och du får inte bli ledsen. För hos oss kommer du ändå ha det bättre än på ett barnhem Idag har varit en tung dag. Ivan har begravt sin syster. Hon var kanske inte perfekt, men ändå hans egen. De hade inte setts på nästan fem år, och nu denna tragedi. Viktoria gjorde sitt bästa för att stötta sin man och försökte ta på sig så mycket av ansvaret som hon kunde. Men efter begravningen väntade ännu ett viktigt beslut. Irina, Ivans syster, har lämnat efter sig en liten son. Och alla släktingar som samlats för att ta farväl av Irina lade direkt allt ansvar på Irinas yngre bror. Vem skulle annars ta hand om pojken, om inte hans egen morbror? Därför var det inget man diskuterade – det var det självklara valet. Viktoria förstod situationen och var egentligen inte emot, men det fanns en sak. Hon har aldrig velat ha barn – varken egna eller andras. Det beslutet tog hon för länge sedan. Hon erkände det öppet för Ivan före bröllopet och han tog det med ro. Och vem tänker på barn när man är drygt tjugo? Nej är nej – de skulle leva för varandra, så bestämde de för tio år sedan. Men nu måste hon ta emot ett främmande barn. Det fanns ingen utväg. Ivan skulle aldrig gå med på att skicka sin systerson till ett barnhem och Viktoria hade inte heller samvete att ens ta upp frågan. Hon visste att hon aldrig skulle kunna älska pojken eller ersätta hans mamma. Pojken var ovanligt mogen för sin ålder och Viktoria bestämde sig för att tala klarspråk. – Vladimir, var vill du helst bo? Hos oss eller på barnhem? – Jag vill bo hemma, själv. – Men du får inte bo hemma. Du är ju bara sju år. Du måste välja. – Då hos morbror Ivan. – Okej, du får följa med oss, men jag måste berätta en sak för dig. Jag kan aldrig bli din mamma och jag kommer aldrig att älska dig, men jag ska ta hand om dig och du får inte bli ledsen. För hos oss kommer du ändå ha det bättre än på barnhemmet. Formaliteterna ordnades delvis och till slut kunde de åka hem. Viktoria kände att hon efter samtalet inte behövde låtsas vara en omtänksam faster, utan kunde vara sig själv. Laga mat, tvätta och hjälpa med läxor var inga problem – men hon tänkte inte ge av sin själ. Och lille Vladimir kunde inte glömma att han inte var älskad, och att han måste sköta sig om han inte ville bli skickad till barnhem. Nu var de hemma. Vladimir fick det minsta rummet. Men först skulle det göras om helt. Val av tapeter, möbler, dekoration – det var Viktorias favoritgrej. Hon kastade sig in i att göra i ordning barnrummet. Vladimir fick välja tapeter, resten valde Viktoria. Hon snålade inte – hon var inte snål, hon bara inte tyckte om barn, så rummet blev riktigt fint. Vladimir var överlycklig! Synd bara att mamma inte kunde se hur fint han har fått det. Om bara Viktoria kunde älska honom. Hon var snäll och god – bara inte mot barn. Det här tänkte Vladimir ofta på innan han somnade. Vladimir var glad för allt, för varje liten sak. Cirkus, zoo, nöjespark – han uttryckte sin förtjusning så uppriktigt att Viktoria själv började njuta av utflykterna. Hon tyckte om att först överraska pojken och sedan iaktta hans reaktion. I augusti skulle hon och Ivan åka till havet, och en nära släkting skulle ta hand om Vladimir i tio dagar. Men nästan i sista stund ändrade sig Viktoria. Hon ville plötsligt så gärna att pojken skulle få se havet. Ivan blev lite förvånad, men innerst inne blev han glad. Han hade verkligen fäst sig vid pojken. Och Vladimir var nästan lycklig! Om bara någon kunde älska honom. Jaja, han får se havet! Resan blev lyckad. Havet var varmt, frukten var saftig och humöret på topp. Men allting har ett slut, även semestern. Vardagen tog vid. Jobb, hem, skola. Men något hade förändrats hos dem – en ny känsla av liv, av förväntan och glädje. Och ett mirakel hände. Viktoria kom hem från havet med ett nytt liv. Hur kunde det ske? De hade ju alltid lyckats undvika sådana överraskningar. Viktoria visste inte vad hon skulle göra. Berätta för maken eller bestämma själv? Efter Vladimir var hon inte säker på att Ivan fortfarande ville vara barnfri. Han älskade att pyssla med pojken, spela fotboll, och tog ofta med honom ut. Nej, Viktoria hade klarat en utmaning, men var inte redo för ännu en. Hon fattade sitt svåra beslut ensam. Viktoria satt på kliniken när ett samtal kom från skolan – Vladimir hade körts med ambulans med misstänkt blindtarmsinflammation. Allt fick vänta. Hon rusade till sjukhusets akutmottagning. Vladimir låg blek på britsen och huttrade. När han såg Viktoria började han gråta. – Viktoria, snälla, gå inte – jag är rädd. Var min mamma idag. Bara en dag, snälla. Då ber jag aldrig mer. Han höll hårt i hennes hand och grät floder. Han fick nästan panik. Viktoria hade aldrig sett honom gråta förut, utom vid begravningen. Nu brast det. Viktoria lade hans hand mot sin kind. – Min pojke, stå ut lite till. Snart kommer doktorn och allt blir bra. Jag är här, jag går ingenstans. Gud, vad hon älskade honom just då! Den där pojken med sina lysande ögon var det viktigaste hon hade. Barnfri – vilket nonsens. Ikväll skulle hon äntligen berätta för Ivan att de väntade barn. Hon hade bestämt sig när Vladimir, plågad av smärta, greppade hennes hand ännu hårdare. Tio år gick. Idag fyller Viktoria nästan jämt – fyrtiofem. Det blir gäster och gratulationer. Och medan hon dricker sitt kaffe väller minnena över henne. Tiden har gått så fort. Ungdomen är förbi – hon är nu en mamma till två underbara barn. Vladimir är snart arton, Sofia tio. Och hon ångrar ingenting. Nej, det finns en sak hon verkligen, verkligen ångrar. De där orden om att hon inte älskade. Hur hon önskar att Vladimir hade glömt dem för alltid. Efter den där dagen på sjukhuset försökte hon säga till honom så ofta hon kunde hur mycket hon älskade honom, men hon har aldrig vågat fråga om han minns de första orden.

Jag kan inte bli din mamma och jag kommer inte att kunna älska dig, men jag ska ta hand om dig och du får inte ta illa upp. För hos oss kommer du ändå ha det bättre än på ett barnhem.

Idag har varit en tung dag. Anders begraver sin syster. Visserligen var de aldrig särskilt nära på sista tiden, men blod är ändå tjockare än vatten. Det var nästan fem år sedan de sågs senast, och nu har livet tagit en oväntad vändning.

Linnea gjorde sitt bästa för att stödja sin man och tog på sig det mesta av det praktiska kring begravningen.

Men efter ceremonin väntade ytterligare ett svårt beslut. Irina, Anders syster, har lämnat efter sig en liten son, och när släkten samlades för att ta farväl av Irina, föll det sig naturligt att ansvaret landade på Anders, hennes yngre bror.

Vem annars än den biologiska morbrodern skulle ta hand om pojken? Det var inget som diskuterades, alla antog att detta var det enda rätta att göra.

Linnea förstod, och hade inget emot det egentligen men en sak skavde. Hon hade aldrig velat ha barn. Varken egna, och ännu mindre någon annans.

Det beslutet fattade hon för länge sen och var tydlig med det gentemot Anders innan de gifte sig. Han tog det med ro; vem tänker egentligen på barn när man är i tjugofemårsåldern? De bestämde sig tidigt för att leva för sig själva, det var deras avtal, tio år tillbaka i tiden.

Nu står Linnea ändå inför faktumet att ta emot ett främmande barn. Något annat alternativ finns inte Anders skulle aldrig gå med på att hans systerson hamnade på barnhem, och Linnea själv skulle inte ens våga ta upp idén.

Hon visste att hon aldrig skulle kunna älska pojken, än mindre ersätta hans mamma. Men han var ovanligt mogen för sin ålder, så Linnea bestämde sig för att vara rak och ärlig med honom.

Algot, var vill du helst bo hos oss eller på barnhem?

Jag vill bo hemma, själv.

Men du får inte bo hemma, du är ju bara sju år. Du måste välja.

Då vill jag bo hos morbror Anders.

Okej, du får följa med oss, men jag måste säga dig en sak. Jag kommer inte kunna bli din mamma, och jag kommer inte kunna älska dig, men jag ska ta hand om dig så gott jag kan, och du får inte bli ledsen för det. För hos oss kommer du ändå ha det bättre än på barnhem.

Så, efter att ha ordnat de nödvändigaste papperen, kunde de äntligen återvända hem.

Linnea kände att hon efter detta samtal inte längre behövde försöka spela den omtänksamma tanten inför pojken, utan kunde vara sig själv. Att laga mat, tvätta kläder och hjälpa med läxorna var inga problem men att ge av sin emotionella kraft, där gick gränsen.

Lilla Algot glömde aldrig vad Linnea sagt. Om han bara skötte sig och inte blev till besvär, skulle han inte bli skickad till barnhem.

De var hemma nu. Algot fick det minsta rummet, men Linnea höll på att göra om hela rummet så att det verkligen skulle passa en liten pojke.

Att välja tapeter, möbler och inredning var precis vad Linnea älskade. Hon kastade sig entusiastiskt in i projektet att inreda ett barnrum.

Algot fick välja tapeterna, men resten bestämde Linnea. Hon snålade inte med pengarna, för hon var generös bara inte förtjust i barn. Därför blev rummet riktigt fint.

Algot var lycklig! Synd bara att mamma aldrig skulle få se hans nya rum. Om Linnea ändå kunde älska honom Hon var snäll och bra, bara inte barnkär.

Han funderade ofta på detta, kväll efter kväll innan han somnade.

Allt, till och med småsaker, gjorde Algot glad och tacksam. Cirkus, djurpark, nöjesfält hans uppriktiga glädje smittade till och med av sig på Linnea, som började känna ett visst nöje inför dessa utflykter. Hon tyckte om att överraska honom och sedan betrakta hans entusiasm.

I augusti skulle Linnea och Anders egentligen resa till Medelhavet, och planen var att Algots skulle vara hos en släkting i tio dagar.

Men i sista stund ändrade Linnea sig. Hon ville plötsligt att pojken skulle få se havet. Anders blev förvånad, men innerst inne glad, för han hade blivit väldigt fäst vid Algot.

Algot var nästan lycklig! Tänk om han också blev älskad! Fast han fick ju i alla fall se havet!

Resan blev underbar. Havet var varmt, frukterna saftiga, och stämningen på topp. Men allting tar slut, och så gjorde också semestern.

Nu började vardagen jobb, hem, skola. Men något nytt hade infunnit sig i deras lilla familj, en sorts rörelse i livet, en känsla av förväntan och glädje.

Och ett mirakel inträffade. Linnea kom hem från havet med ett nytt liv i magen. Hur hade det kunnat ske, när de i så många år undvikit överraskningar?

Vad skulle Linnea göra? Berätta för Anders, eller ta ett beslut på egen hand? Efter att Algot kommit in i deras liv, var hon inte säker på att Anders fortfarande ville leva utan barn han älskade ju att leka, hjälpa till med läxorna och ta med Algot på fotboll.

Nej, ett steg hade Linnea klarat, men för ett till var hon inte riktigt redo. Till slut fattade hon sitt eget beslut.

Linnea satt på en klinik när telefonen ringde från skolan Algot hade fått föras till akuten med misstänkt blindtarmsinflammation. Allt fick vänta.

Hon rusade till sjukhuset. Algot låg blek på en brits och skakade av frossa. När han såg Linnea började han gråta.

Linnea, snälla gå inte. Jag är rädd. Kan du vara min mamma, bara idag? Bara en enda dag, lovar att aldrig mer be dig igen.

Han höll Linneas hand hårt, tårarna rann. En hysterigråt som Linnea aldrig tidigare hade sett, förutom på begravningen.

Nu brast allt.

Linnea pressade hans lilla hand mot sin kind.

Min vän, håll ut lite till. Läkaren kommer snart, allting ska ordna sig. Jag är här och tänker inte lämna dig.

Gud, vad hon älskade honom just då! Denna pojke, med de glittrande ögonen, var det viktigaste hon hade.

Childefri? Vilket struntprat. Ikväll ska hon berätta för Anders om det nya livet som väntar dem. Beslutet kom just i stunden när Algots hand klämde hennes ännu hårdare av smärta.

Tio år har gått.

Idag fyller Linnea 45. Det väntas gäster och gratulationer, men just nu, med kaffekoppen i handen, blir hon överväldigad.

Hur fort tiden rusade fram. Ungdomen är förbi, och Linnea är nu en lycklig kvinna, hustru och mamma till två underbara barn. Algot är snart arton och Maja tio. Hon ångrar inget.

Fast jo, det finns en sak hon ångrar djupt. De orden om att hon inte kunde älska. Om Algot ändå kunde glömma och aldrig mer minnas dem.

Efter den dagen på sjukhuset försökte Linnea ofta berätta för Algot hur mycket hon älskade honom. Om han minns de första orden, vågade hon aldrig fråga.