GÅVAN
Jaha, grabben, berätta nu, hur har du haft det idag? Hur gick dagen?
Viktor kom hem från jobbet, lyfte upp femårige Emil och satte honom bredvid sig i soffan, samtidigt som han rufsade om den blonda kalufsen lite extra. Mamma Sigrid höll på med middagen i köket, och pappa pratade med sin favorit och hittills enda son. I lägenheten var det ombonat och varmt, och längst fram i vardagsrummet, mellan den ständigt pratande tv:n och bokhyllan, glittrade en färgglad men ganska låg julgran. Dagen före nyår och stämningen var så där svenskt uppskruvad lagom.
Det är bra med mig! utbrast Emil. Men min kompis Jonas mår dåligt.
Vad är det nu med din kompis, då? Jonas från trappuppgången bredvid va?
Ja, precis, sa Emil och nickade.
Han fick ingen present på nyhetsfirandet på förskolan, ropade Sigrid från köket, insvept i doften av grillad kyckling. Stackars kille Ni får tvätta händerna nu, era karlar, maten är klar!
Hur då, ingen present? förvånades Viktor och reste sig. Alla andra fick, men inte Jonas, alltså? Det låter ju konstigt.
Jo, alla fick. Utom Jonas, bekräftade Emil och hoppade ner från soffan. Det var tomte och Lucia som delade ut, men Jonas fick ingen. Han satt och väntade hela tiden
Vad är det för tomte och Lucia som struntar i någon unge? sa Viktor upprört och drog fram stolen.
De har nog inte med saken att göra, ryckte Sigrid på axlarna. Det är mer troligt att Jonas mamma glömde betala till presenten, eller hade inga pengar. Sånt händer. Emil, har du tvättat händerna?
Såklart, vi var ju där inne ihop, sa Viktor och började skära upp kycklingen prydligt till alla. Men ändå! Nog borde väl förskolechefen vad heter hon nu igen, Anna Lindgren, va? nog borde väl Anna kunnat ordna en present till Jonas så där på stående fot?
Anna var ju Lucia själv, förklarade Emil. Och vaktmästaren var tomte.
Ännu värre! Viktor slog ut med händerna. Herregud, de kunde åtminstone fixat en present till grabben och låtit föräldrarna betala sen. Nu blev han ju synligt utpekad där inför alla Vilken hjärtlöshet!
Tydligen gick det inte, sade Sigrid med en suck. Jag skulle då aldrig stått med armarna i kors. Jag hade sett till att alla fick.
Varför lät Jonas mamma det hända då? brusade Viktor fortfarande. Fattar mig inte på sånt där Men du, grabben!
Viktor vände sig till Emil som satt och mumsade på en kycklingklubba.
Du delade väl din present med Jonas?
Emil stirrade strängt på pappan.
Jag försökte! Och Sandra, Olle, Frida flera stycken! Men Jonas ville inte ta emot.
Vi snackar om en stolt kille här, konstaterade Viktor. Säg nu inte att han inte grät heller?
Jag vet inte… Jag såg inte, erkände Emil.
Vilken kille! sade Viktor beundrande. Han förtjänar inte att bli behandlad så där.
Ja, man tycker verkligen synd om honom, fyllde Sigrid medkänsla. Stackarn, vad ledsen han måste ha varit.
Jag föreslår att vi återställer ordningen! ropade Viktor plötsligt, med kinderna blossande och ögon som glimmade busigt.
Och hur då? undrade Sigrid, medan hon torkade sig om munnen. Emil stirrade nyfiket på pappa.
Så här! Viktor log mystiskt. Vet ni var Jonas bor? Emil, vet du?
Nej, skakade Emil på huvudet. Jag har aldrig varit där. Vi leker ute eller på förskolan bara.
Nåväl, jag kan nog ta reda på det, sade Sigrid långsamt. Min granne Ylva har järnkoll på alla i huset. Jag ringer henne! Fast varför egentligen?
Ring ändå. Genast, tack! påminde Viktor bestämt.
Okej då, gick Sigrid med på. Ni får städa undan själva och diska!
Nummer trettiofem, de heter Sjögren. Mamman heter Barbro. Ingen pappa heller. Eller, en gång fanns det en, men han stack, eller så blev han utslängd oklart vilket. Nu är de bara mamma och son ensam, meddelade Sigrid efter ett samtal.
Hur vet du allt det? skrattade Viktor.
Ylva vet allt, sa jag ju, Sigrid log. Hon sitter i styrelsen och får höra allt om folket här inne.
Då så, sade Viktor. Emil, har du ätit upp hela din present?
Inte än, suckade pojken besviket. Mamma säger att för mycket godis är dumt.
Hon har rätt, berömde Viktor. Har du kvar presentpåsen?
Japp, sade Emil. Jag öppnade den försiktigt.
Bra, sa Viktor och rufsade håret igen. Kan du lägga godiset i en annan påse och ge din originalpåse till mig?
Varför? Emil såg misstänksam ut, men gick och hämtade en färgglad presentpåse och hällde innehållet på bordet det rullade ut kola, småkakor i glansiga papper
Mamma satt tyst och betraktade detta, och sa till slut:
Jag fattar, ni vill ge Jonas en present trots allt, va? När? Och vem lämnar den?
Ska vi inte göra det idag? sade Viktor. Emil, vill du?
Ja! Vi gör det nu! Emil blev genast entusiastisk. Jag kan lägga mina godisar i påsen?
Om du vill det, förstås, log Viktor.
Ska vi gå dit ihop? undrade Emil och la tillbaka en del sötsaker i påsen.
Du försökte ju redan idag, sade Viktor fundersamt. Men han ville inte ta emot. Vi får göra det lite mer hemligt
Viktor försvann in i sovrummet och kom tillbaka inom kort som jultomten själv! Vita stövlar (nåja, raggsockor), röd kappa kantad med syntetpäls, lustiga broderier, röd luva, stor vit skägg, stav och röd väska med guldstjärnor. Fast tomtesäcken var tom.
Emil stirrade förbluffat:
Pappa var det du som var tomten förra året? Och året innan?
Jo, erkände Viktor. Ursäkta att jag säger det först nu. Egentligen borde du anat. Jag var ju tomte både på jobbet och här hemma, eftersom det gick bättre än väntat Gillar du min tomtefigur?
Jätte! Emil kramade pappan om benen. Det är ju toppen att vi har en egen tomte!
Sigrid sköt till lite mer gott i paketet, knöt ihop öppningen med glänsande band, Viktor stoppade påsen i sin tomtesäck och rättade till skägget:
Mot Jonas! Har jag familjens tillåtelse?
JAA! ropade Sigrid och Emil i kör.
Får jag följa med, pappa? bad Emil.
Som Lucia eller vadå? log Viktor.
Som kanin! skrattade Emil och rusade till sitt rum. Strax kom han ut som snögubbe fast ändå, det slutade som kanindräkt från dagens förskolefirande, vita overallen med öron, krullig svans, pappersmask med morrhår och nos.
Okej, vi går, men ta jackan det är vinter trots allt! sa Viktor.
Så gick tomten och snökaninen ut igenom porten. Sigrid fnissade för sig själv vilken syn! Lång tomte dundrade med staven och bredvid hoppade lilla kaninen, släpande på presentpåsen nästan i golvet.
En kvart senare kom Viktor hem ensam, med lite snopen min.
Var är Emil? undrade Sigrid.
Ta det lugnt, han är kvar hos Jonas och leker. Jag hämtar honom om en halvtimme, sa Viktor och torkade svetten med sitt lurviga skägg.
Han satte sig fortfarande tomteklädd och mumlade:
Vilket äventyr!
Han berättade vad som hänt: De hade varit sjätte besöket! Massor av folk, inklusive självaste Anna Lindgren (förskolechefen, du minns?), hade varit där med presenter. Och troligen inte de sista.
Anna bad så hemskt mycket om ursäkt, fortfor Viktor och ryckte av sig skägget och kappan. Någon hade filmat hela tillställningen och lagt ut på kommunportalen tusentals visningar och kommentarer på någon timme!
Va? förundrades Sigrid. Måste jag kolla sen!
Men det visar sig att Jonas mamma betalade in presentpengarna men lite för sent, flikade Viktor in.
Visst har mamman själv en del ansvar, resonerade Sigrid. Men hon är ensamstående, och tiden och pengarna räcker inte alltid till
Ja, och förskolan tog genvägen och strök Jonas från listan bara sådär. Och stackarn led för det, suckade Viktor. Inte schysst.
Hade jag varit chef över Anna hade hon fått gå! deklarerade Sigrid. Så där gör man bara inte mot barn
Kanske hon får en reprimand, gissade Viktor. Eller lär sig något. Men jobbar man med barn, ska man ha hjärta.
Viktor var tyst en stund, kliade sig på hakan. Så vände han sig till Sigrid igen:
En sak till Jonas pappa dök upp! Med presenter och skamsen min, nästan gråtandes
Är det sant? log Sigrid.
Just då ringde det på dörren Emil kom hem igen.
Varför gick du hem själv? sa Viktor förvånat. Jag skulle ju komma och hämta dig.
Jag är väl ingen liten plutt! protesterade Emil. Och det blev tråkigt.
Hur då? undrade pappa.
Jonas mamma och pappa bråkade först, sen grät dom, och när vi kom till köket så kramades de och grät alla tre samtidigt. Helt tokigt! Ingen märkte ens att jag gick.
Viktor och Sigrid skrattade åt hela kalaset.
Nu tar vi te, sade Sigrid. Och sen, för den som orkar, firar vi ett nytt år med så mycket lycka till alla!
Ja, ja! instämde Emil storsint.
