— Nu slickar han igen! Max, ta bort honom! Nastja såg irriterat på Tjomme, som for omkring vid hennes fötter utan mening. Hur kunde de hamna med en sådan stolle till hund? De hade ju funderat så länge, jämfört raser, pratat med hundexperter och visste vilket ansvar det var. Till slut bestämde de sig för en schäfer: en trogen vän, vakt och beskyddare i ett. Lite som ett schampo – tre i ett. Men den där beskyddaren måste själv räddas från katterna… — Han är ju bara en valp. Vänta, när han växer till sig får du se. — Javisst. Jag väntar och väntar på att det där ståtliga sprattlet ska bli stor. Har du märkt att han äter mer än vi båda? Hur ska vi ha råd att mätta den besten? Och du – sluta stampa omkring som en elefant, du väcker ju ungen! klagade Nastja medan hon samlade ihop Tjommes utspridda skor. De bodde på Södermalm, i ett gammalt 40-talshus där fönstren låg lågt, nästan i gatunivå. Läget var utmärkt – om man bortsåg från att fönstren vette mot gårdens mörkaste, mest undangömda hörn. Där samlades män för kvällsfika, slagsmål var inte helt ovanliga. Nästan hela dagen var Nastja ensam hemma med lilla Katja. Max gick till jobbet på Moderna Museet varje morgon, och fritiden tillbringade han på loppisar och antikvariat. Hans träffsäkra konstögon kunde urskilja riktiga fynd bland mängden, rara böcker och udda föremål. Max var samlare uti fingerspetsarna. Tavlor, gammalt porslin, statyetter och silverskedar samlades på hög i hemmet… Nastja kände sig otrygg ensam med både rikedom och nyfödd dotter när inbrotten i huset blev allt vanligare. — Nastja, när är det bäst för mig och Tjomme att ta vår promenad? Nu eller efter lunch? — Inte vet jag. Och ärligt talat – det är väl ändå ditt hundgöra! Vid ordet ”promenad” for Tjomme som skjuten ur en kanon ut i hallen, snodde åt sig kopplet och hoppade högt av lycka. Han älskar alla, delar ut bollar, kramar gäster – men hysa respekt för främlingar gör han inte. En stor livsnjutare med hjärtat utanpå, men de köpte ju honom för att känna sig trygga! Till och med kvarterskatterna ignorerar han för att istället bjuda dem att leka boll. Då har han fått sig en och annan smäll på nosen. Katterna här är hårdingar – riktiga vakter, dem borde vi tagit… Imorgon blir jag ensam igen när Max åker till Levitan-firande i Borlänge, och vad ska jag göra? Vaka över Rörstrands-porslinet och jaga runt med Tjomme Floppy-öra? Vilka äventyr. Tidigt nästa morgon smög Max iväg för att inte väcka sin fru. Men Nastja hörde hela rutinen: vattenkokaren satte igång, kopplet klirrade och Max väste åt Tjomme att vara tyst. I denna frid somnade hon om, och när dottern väckte henne var Max redan borta. Dagen var som de brukade. En alldeles vanlig, lugn, trygg dag. Vad mer kan man önska? Vännerna suckade: åh, Nastja, redan gift, fast mellan barn och man, hela dagar i köket, vardagslivets fälla… Men nog finns det charm i vardagen? Kanske blev inte allt som hon drömt. Max ofta borta, trångt, knappt om pengar. Framför allt hans glödande passion – den bränner en del hål i plånboken… Nu ytterligare en familjemedlem med långa öron, men hans skötsel blir ändå hennes ansvar. Men man måste älska de sina med deras fel och brister. Ingen har lovat perfektion… När hon insåg detta blev hon lugn och bestämde sig för att glädjas åt det hon har istället för att jaga drömmar. Hon satt i barnkammaren, ammade Katja som alltid somnade vid bröstet – bara att vänta tills hon vaknade igen. När det ringde på dörren öppnade Nastja inte. Hon skulle ändå inte vänta någon, och ingen tvärs igenom hela stan skulle komma oanmäld. Dagens dyrbara morgontimmar – så värdefulla! Det var stilla, klockornas tickande, stadens välbekanta ljud från det öppna fönstret: spårvagnar, bilar, en sopborste mot asfalten, barnröster… Men var hade Tjomme tagit vägen? Han brukade ju alltid synas till! Egentligen var Tjomme inget ”Floppy-öra”, öronen stod utmärkt – men han var en riktig toker. Nu fick hon leva med honom, mata och rasta honom, men någon nytta – nej, inte mycket. En liten sällskapshund hade kanske varit bättre… Nastja såg ömt på sin dotter, som släppte taget om bröstet och somnade. ”Mitt hjärtegull”, viskade hon och la ner henne. Vad mer kan man önska? Plötsligt hördes ett konstigt ljud från vardagsrummet. Något som knarrade eller pep. Nastja lyssnade. Där kom det igen. Hon tog av sig tofflorna och smög ut. Direkt blev hon misstänksam – Tjommes rygg syntes bakom draperiet mellan hall och vardagsrum. Halvskuggad, på alla fyra, spänd som en fjäder, ögonen riktade mot fönstret. Nastja följde hans blick – och blev iskall: i vädringsfönstret satt halva kroppen av en man. Typiskt kriminell med rakat huvud, axlarna och armarna redan inne, och han kämpade för att trycka sig igenom. Nastja kunde inte förstå om det var verklighet. Vad skulle hon göra? Skrika? Mannen var redan nästan inne! Om en sekund så… Då flög en svart skugga mot fönstret – Tjomme! Med ett skutt landade han på fönsterbrädan och högg in tjuvens hals! ”Aaah!” skrek mannen och spärrade upp ögonen. Nastja rusade ut och larmade grannar, och sedan kändes det inte så skrämmande längre. Flera kom springande och ringde polisen. Allas närvaro hjälpte – vad hade hon gjort annars? Modigt klev hon närmare, rädd att Tjomme skulle gå för hårt åt tjuven. Men han, finurlige Tjomme, hade försiktigt bitit fast i jackkragen och höll fast ordentligt men utan att dra blod! När tjuven rörde sig hårdare slöt Tjomme greppet, annars släppte han efter. Hur kunde han veta? Han, som bara jagat boll innan, agerade nu som ett riktigt proffs. Han voffade inte ens – istället låg han på lur bakom draperiet, väntade tills tjuven fastnade ordentligt och slog sedan till – med full kontroll och rätt grepp för att hålla kvar utan att skada. Som han själv sagt: vi tar fast, men lämnar åt rättvisan att döma. Inte ens gamla poliser hade sett en tjuv bli så lättad över att låta sig gripas. Han hade fått sitt livs skräck i Tjommes käftar och gav gärna upp. Men hunden vägrade släppa triumfen. Han fick övertalas tills en uniformerad hundförare kom: ”Släpp!” – och Tjomme lossade genast och satte sig väntande vid fönstret. Nästan som han gjorde honnör. — Vilken tur ni haft med hunden, sa polisen respektfullt och kliade Tjomme på nacken. En sån skulle vi ha på polishundspatrullen… Max kom hem sent på kvällen och blev stående i dörren av förvåning. Vad han såg: Tjomme låg raklång på soffan – strikt förbjudet – och Nastja kliade honom på magen, klappade och nästan pussade honom och viskade: — Min skatt, min lilla fölunge! Väx och må bra, till glädje för både mamma och pappa! Och tänk så orättvis jag varit mot dig – hoppas du inte är ledsen på mig… Den här historien berättades för mig på just ett Levitanskt firande, av konstkännaren själv. Tjomme skulle säkert ha berättat den ännu stoltare – om hur han spejade, hur han grep, hur polisen fick ta över fången. Det var länge sen – men minnet lever kvar. Ibland tycker jag nästan att jag känner Tjommes tass krafsande på papperet, ivrig att bli berättad. Så – nu fick ni höra den också…

Igen slickar han sig! Erik, ta bort honom!
Lovisa såg irriterat på Bosse, som for runt vid hennes fötter utan något egentligen syfte. Hur hade de lyckats skaffa sig en sådan fjant? De hade ju tänkt så länge, noga valt ras, rådgjort med hundtränare. De förstod att det var ett stort ansvar. Till slut föll valet på en schäfer en vän, beskyddare och vakt i ett. Allt-i-ett, som ett billigt schampo. Och ändå var det denne beskyddare som själv behövde skyddas från katterna i området…
Men han är ju bara valp. Vänta du, när han blir större får du se.
Ja, jag står redan i kö för att se den där hästen växa. Har du tänkt på att han äter mer än vad vi gör tillsammans? Hur ska vi kunna föda honom? Och stampa inte så högt, din luns, du väcker barnet! muttrade Lovisa samtidigt som hon plockade ihop skorna Bosse spritt ut över hallgolvet.

De bodde på Södermalm, på första våningen i ett gammalt funkishus med nästan markhöga fönster. Läget var fint, om det inte varit för en sak. Fönstren vette mot en återvändsgränd längst in på gården, där skuggor smög om kvällarna, gubbar samlades för att surra och ibland bröt slagsmål ut.

Nästan hela dagen var Lovisa ensam hemma med lilla Tyra, som nyligen fötts. Erik åkte iväg till sitt jobb på Nationalmuseum i gryningen, och tillbringade ledig tid på loppmarknader och antikvariat. Hans tränade konstvetaröga hans diamantöga, som Lovisa skämtsamt kallade det kunde vaska fram konst, sällsynta böcker och gamla ting ur röran. Erik var en passionerad samlare. Snart fyllde tavlor en vägg, och i det gamla vitrinskåpet från sextiotalet stod Gustavsbergs-porslin, fabriksstatyetter från femtiotalet och bestick av nysilver från seklets början på rad… Lovisa oroade sig ofta över att sitta ensam med detta dyrbara och en liten bebis, särskilt som stölder förekom då och då i huset.

Lovisa, vad tror du? Ska jag gå ut med Bosse nu eller vänta till efter lunch?
Inte vet jag, det är inte min hundgöra!

Så fort Bosse hörde gå ut for han som på glödande kol till hallen så snabbt att han nästan sladdade i kurvan, tog kopplet i munnen och var genast tillbaka, studsande mot taket. Ja, häst var han snarare än hund. Han älskade alla, bjöd gärna på en kram och kom med bollen till vem som helst, men gäster släppte han inte ens in över tröskeln. En öppen, gladlynt själ, men de hade ändå skaffat honom för att få trygghet! Och han jagade inte ens gårdens katter. Istället sprang han fram till dem med bollen och ville leka. Några gånger hade han fått sig en ordentlig repa över nosen. Katterna på gården var tuffa sådana borde man ta till skydd…

Imorgon skulle hon vara ensam hela dagen igen. Maken reste till Mariefred för den årliga Zornfesten, och vad skulle hon göra? Vakta på porslinet och rasta den här långörade jycken? Liksom mormor brukat säga: inga bekymmer, men varje dag en ny.

Erik smög försiktigt upp i gryningen för att inte väcka Lovisa. Fast det gick förstås inte. Hon hörde hur tekannan började sjuda, hur kopplet skramlade till, hur Erik väste åt Bosse att inte yla och stampa. Till dessa lugna morgonljud slumrade Lovisa till, men när dottern väckte henne var Erik redan borta. Dagen fortsatte, allt var som vanligt. En alldeles ordinär, stillsam dag. Var det inte lycka, så säg?

Vänner suckade: Lovisa, du gifte dig för tidigt, du sliter ut dig mellan man och barn, köket har slukat dig … Men var inte vardagen full av sin egen charm? Allt hade inte blivit som hon drömt. Hon saknade ofta sin mans närvaro, tyckte hemmet var trångt och pengarna för få. Och denna hans brinnande samlarpassion så mycket pengar som rök där! Nu hade han också släpat hem denne öronviftare, och det var Lovisa som fick dra lasset. Men hon hade förstått: de man älskar måste man älska med alla deras förtjänster och fel. Perfektion var det ingen som lovat.

När detta väl landade i henne blev hon lugnare och bestämde sig för att vara nöjd med det som fanns, inte bida på det som saknades.

Hon satt i barnkammaren och matade dottern, som brukade somna vid bröstet och låta mamma vänta tappert tills hon vaknade och ville ha mer. Det plingade på dörren, men Lovisa öppnade inte. Hon väntade ingen, och i Stockholm hade man sällan spontanbesök. Morgontimmarna var heliga för henne! I lägenheten var det tyst, bara den gamla väggklockan tickade i hallen och från vädringsfönstret hördes välbekanta stadsljud från barndomen: gnisslandet från spårvagnar, bilar som hostade igång, sopgubbens kvast mot asfalten, barnens rop… Men var var jycken? Han hade varit osynlig ovanligt länge. Inte för att Bosse egentligen var långörad, nej, öronen stod rätt upp, men i sättet var han ett riktigt trassel. Nu fick hon stå ut med honom, mata, promenera och till vilken nytta? De kunde lika gärna köpt en liten toyhund.

Lovisa såg på sin dotter som precis släppt bröstet. En sådan fin liten flicka de fått! Mitt guld, viskade Lovisa medan hon la ner henne. Väx och blomstra… vad mer kan vi önska oss?

Just då hördes ett egendomligt ljud från vardagsrummet. Inte riktigt kras, inte riktigt pip. Hon lyssnade. Ljudet återkom. Med bultande hjärta drog hon av sig tofflorna och gled ut. Det första hon såg var Bosses rygg. Han gömde sig nästan bakom draperiet mellan hallen och vardagsrummet. Bosse stod på huk, stel och spänd, tungan ute och blicken nitad mot rummets djup. Lovisa följde hans blick och frös till is: i vädringsfönstret såg hon en halv karl. En karl med snaggat huvud, kraftiga axlar in i rummet han prustade och kämpade för att ta sig in genom det smala fönstret. Lovisa kunde knappt tro att det var sant. Vad göra? Skrika? Mannen var snart helt inne ännu en sekund och…

Kråkigt vrål hördes. En svart skugga sköt mot fönstret; först efter en sekund förstod hon att det var Bosse. I ett språng var han uppe på fönsterbrädan och grep efter tjuvens nacke! A-a-a!!! stönade mannen med hest, grovt bröl och stirrade så ögonen höll på att ploppa ur. Lovisa rusade ut på trappan och ropade på grannarna sen blev allt lite mindre farligt. Folk kom springande, någon ringde polisen. Alla var bekymrade och ville hjälpa, fast det behövdes mest bara närvaron. Vad hade hon gjort ensam?

När Lovisa vågade närma sig mannen var hon rädd att Bosse bitit honom på riktigt. Men den kloka hunden höll sig fast vid tjuvens krage och höll honom stadigt, men utan blodvite. Så fort mannen försökte röra sig hårdare slöt Bosse tänderna om kragen. När inkräktaren lugnade sig, slappnade Bosse av greppet. Hur förstod han? Denne toker till bollhund uppförde sig som en proffsutbildad väktarhund. Han gav inte skall för att varna i stället hade han gömt sig i bakhåll, låtit tjuven kila fast halvvägs, innan han högg till och höll precis rätt. Vår sak är att stoppa sen får rättvisan ta vid, tänkte Lovisa, nästan fnissande trots allvaret.

De allra äldsta poliserna kunde inte minnas att en tjuv någonsin verkat så lättad över att bli tagen! Efter den omgången i Bosses käftar var han glad att kapitulera. Men nu var det Bosse som inte ville släppa taget. Han hade tagit sin roll på blodigt allvar; det tog både lockande och barska ord innan polisen som var hundförare anlände. Vid ett distinkt kommando lossade Bosse greppet. Han släppte mannen, satte sig med all värdighet vid fönstret och såg på officeren med “jag är redo för order, chef!” i blicken.

Ni har haft väldig tur med er hund, sa polisen och klappade respektfullt Bosse över nacken. En sådan skulle vi gärna ha haft i polisen…

Erik kom hem sent på kvällen. Han öppnade dörren tyst och stannade förvånad på tröskeln. Det fanns anledning. För det första: Bosse låg och slöade i soffan, vilket ellers var strängt förbjudet och aldrig accepterades. För det andra: han låg med alla tassar i vädret, i den lataste och nästan oanständiga pose, medan Lovisa kliade honom på magen, smekte honom ömt och nästan pussade honom där hon pratade: Mitt hjärta, min lilla fölunge. Väx och må väl! Gläd pappa och mamma! Jag har varit så orättvis mot dig förlåt mig nu…

Denna historia berättades för mig en gång under Zornfesten av Erik själv. Hade man hört Bosses version hade det nog varit än mer dramatiskt om hur han smög, tog fast och fångade skurken. Det var längesen nu. Men minnet lever, det är som om Bosses tassar fortfarande tigger om att bli nedtecknade så nu ville jag dela den med er…