KUNDE INTE ÄLSKA
Tjejer, erkänn nu, vem av er är Linnea? En kvinna tittade nyfiket och lite finurligt på mig och min väninna.
Jag är Linnea. Vad gäller det? svarade jag förvånat.
Här är ett brev till dig, Linnea. Från Viktor, främlingen tog fram ett skrynkligt kuvert ur fickan på undersköterskedräkten och räckte det till mig.
Från Viktor? Var är han själv? frågade jag.
Han har blivit flyttad till vuxenboendet. Han väntade på dig, Linnea, som ingen annan. Stirrade ut genom fönstret hela dagarna. Det här brevet gav han mig för att läsa igenom och rätta stavfelen. Han ville inte göra bort sig inför dig. Jag måste rusa snart börjar lunchen. Jag jobbar här som personal, sa hon med ett litet suck och försvann snabbt bort.
…Det var en gång när jag och min väninna Sofia strövade omkring och hamnade av misstag på området till ett okänt boende. Vi var sexton, det var sommarlov och äventyret lockade.
Sofia och jag satte oss på en bekväm bänk. Vi småpratade och skrattade tills två killar kom fram till oss.
Hej tjejer! Har ni tråkigt? Ska vi bekanta oss? Killen räckte ut handen till mig, Viktor.
Jag svarade:
Linnea. Och det här är min vän Sofia. Och den tysta vännen, vad heter han?
Leonard, sa den andre killen lite blygt.
De verkade gammeldags och nästan för korrekta för vår smak. Viktor kommenterade strängt:
Tjejer, varför har ni så korta kjolar? Och Sofias urringning är väldigt avslöjande.
Hörru, grabbar, titta inte där ni inte borde. Era ögon kanske inte klarar det, skrattade jag och Sofia.
Det går inte att låta bli. Vi är ju män. Och röker ni kanske också? fortsatte Viktor, lite pryd.
Självklart, men inte på riktigt, skämtade vi.
Först då la vi märke till att killarna gick konstigt.
Viktor gick med möda, Leonard haltade tydligt på ena benet.
Är ni här för behandling? frågade jag.
Japp. Jag var med om en MC-olycka. Leonard landade illa i vattnet från ett klippstup, rabblade Viktor rutinmässigt. Snart blir vi utskrivna.
Jag och Sofia trodde på berättelsen. Vi anade inte då att Viktor och Leonard var funktionsnedsatta hela livet, att de bodde på boendet år efter år. För pojkarna var vi en doft av frihet.
De levde och studerade på en internat som få utomstående sett inifrån. Varenda funktionsnedsatt ungdom hade sin egen historia om olyckor, fall, slagsmål…
Alltså: Viktor och Leonard var inte bara intressanta och klokare än sin ålder vi började besöka dem varje vecka.
Dels för att vi tyckte synd om dem och ville muntra upp dem, dels för att de visste så mycket man kunde lära sig av.
Det blev snart en vana med våra korta möten.
Viktor brukade plocka blommor från rabatten till mig, Leonard vek origami till Sofia och gav dem lite blygt.
Sedan satt vi alla fyra på samma bänk: Viktor vid min sida, Leonard vände ryggen och ägnade Sofia all sin uppmärksamhet. Sofia blev röd om kinderna men trivdes ändå med blygheten hos Leonard. Vi pratade om allt och ingenting.
Sommaren gick mjukt och fort.
Hösten kom med regn, lovet var slut och vi började sista året på gymnasiet. Livet rullade vidare och vi glömde helt enkelt bort våra sommarlovsvänner Viktor och Leonard.
…Slutspurten med studentexamen, sista skolringningen och balen. Sommaren, hoppets tid, låg framför oss.
Sofia och jag bestämde oss för att besöka internatet igen, vi ville träffa våra gamla bekanta. Vi satte oss på favoritbänken och väntade. Jag såg framför mig Viktor med blommor och Leonard med sin origami. Men två timmar gick förgäves.
Plötsligt kom en kvinna ut från internatets dörr och gick direkt mot oss. Hon gav mig brevet från Viktor. Jag öppnade genast kuvertet:
“Min älskade Linnea! Du är min doftande blomma! Min ouppnåeliga stjärna! Kanske har du inte förstått att jag blev förälskad i dig första gången jag såg dig. Våra möten har varit mitt andetag, mitt liv. Ett halvår har jag spanat ut genom fönstret efter dig. Du glömde mig. Så synd! Våra vägar är olika. Men jag är tacksam för den riktiga kärleken jag fått uppleva. Jag minns din sammetsröst, ditt leende och dina mjuka händer. Vad ont det gör att vara utan dig, Linnea! Om jag bara fick se dig en gång till! Jag vill andas men finns inget syre…
Jag och Leonard har fyllt arton. Till våren flyttar vi till ett annat boende. Vi lär inte ses igen. Min själ är sönderriven! Jag hoppas jag överlever dig och läker.
Farväl, min enda!”
Undertecknat “Alltid din Viktor”.
Med brevet låg en pressad blomma från rabatten.
Jag fick fruktansvärt dåligt samvete. Hjärtat snörpte sig för det fanns inget att göra. I huvudet ekade orden “vi ansvarar för dem vi gjort oss nära”.
Jag förstod aldrig hur starkt Viktor kände. Jag kunde aldrig besvara hans känslor. Någon högre kärlek kände jag inte för Viktor mitt intresse och vänlighet sträckte sig inte längre. Ja, jag flirtade lite, retade honom. Kanske underblåste jag hans känslor men att det skulle bli en eld av kärlek var jag omedveten om.
Sedan har många, många år gått. Viktor brev har gulnat, blomman är smulor. Men minns gör jag de oskyldiga mötena, de fria samtalen, våra skratt åt Viktors skämt.
Och historien har en fortsättning. Min vän Sofia blev mycket berörd av Leonards livsöde. Hans föräldrar vände honom ryggen för att han föddes annorlunda; ena benet är betydligt kortare än det andra. Sofia blev färdig med lärarutbildningen, jobbar nu på ett boende för funktionshindrade barn. Leonard är hennes älskade make. De har två vuxna söner.
Viktor, enligt Leonard, levde sitt liv ensam. När Viktor fyllde fyrtio kom hans mamma till boendet, såg sin övergivna son, grät och tog hem honom till byn igen. Sedan förlorades kontaktenEfter alla dessa år, när jag ibland stannar upp i vardagens larm och känner doften av blommor som Viktor en gång plockade, kommer minnet över mig som en vindpust: den där tidiga sommaren, när livet ännu var ett oskrivet blad och vänskapen oskyldig och fri. Jag tänker på Viktor, på längtan och ensamhet, och på hur vissa människor berör oss för alltid, även när vi inte kan älska dem som de älskar oss.
Ibland undrar jag om han minns min sammetsröst, så som han skrev. Om han finner ro bland björkarna i byn, om hans mamma tyst tar hans hand när kvällsolen sänker sig över fälten. Jag vet bara att vi alla längtade efter något då, efter att bli sedda och älskade precis som vi var med våra styrkor, brister och drömmar.
Jag håller Viktors brev kvar, även om blommans färg har bleknat, för i det finns en påminnelse om modet att älska utan garantier och att våga drömma. Och ibland, när jag möter mina egna elever och ser deras försiktiga skratt och hungriga blickar efter tillhörighet, känner jag en stilla förvissning: ingen kärlek är förgäves, den vilar kvar i hjärtan och i minnen, och ibland räcker det att vara den som lyssnade, den som satt en stund på en bänk och lät sommaren andas.
Så slutar sagan om Viktor, Leonard, Sofia och mig med ett hjärta som ömmar och ett leende av tacksamhet för allt som var och allt som ännu kan bli.
