Min före detta hustru… Det hände för två år sedan. Min tjänsteresa närmade sig sitt slut, och jag skulle återvända hem till Alingsås. Efter att ha köpt biljett bestämde jag mig för att promenera i staden eftersom jag hade tre timmar till godo. På gatan kom en kvinna fram till mig, och jag kände genast igen henne. Det var min första hustru, som jag skilde mig från för tolv år sedan. Zinaida hade inte förändrats alls, bara hennes ansikte var blekt. Tydligen var hon lika omtumlad av mötet som jag. Jag älskade henne mycket, nästan sjukligt, och det var därför det tog slut. Jag var svartsjuk på allt och alla, till och med på hennes mamma. Om hon dröjde någonstans började hjärtat bulta vilt, och det kändes som om jag skulle gå sönder. Till slut orkade Zinaida inte med mina dagliga förhör – var hon varit, med vem och varför. En dag kom jag hem med en liten valp i jackan för att överraska henne, men ingen var där och på bordet låg en lapp. I den skrev hon att hon lämnade mig, trots att hon älskade mig. Mina misstankar hade plågat henne, och hon hade bestämt sig för att gå. Hon bad mig förlåta henne och bad mig att aldrig leta efter henne… Och nu, efter tolv år isär, mötte jag henne av en slump i en stad där jag var på jobb. Vi pratade länge och till sist insåg jag att jag riskerade att missa min bussresa hem. Till slut sa jag: – Förlåt, men jag måste gå, jag håller redan på att missa min avgång. Då sa Zinaida: – Alexander, kan du göra mig en tjänst? Jag förstår att du har bråttom, men för allt gott som varit mellan oss, säg inte nej till min önskan. Följ med mig till ett kontor – det betyder mycket för mig, och jag klarar det inte själv. Jag gick givetvis med, men sa: “Men det måste gå snabbt!” Vi gick in i ett stort hus och tog oss från en flygel till en annan, upp och ner för trappor – det kändes som om det bara tog en kvart. Människor i alla åldrar passerade oss, från barn till gamla. Just då undrade jag inte vad barn och gamlingar gjorde i ett kontorshus – alla tankar kretsade kring Zinaida. Plötsligt gick hon in genom en dörr och stängde den bakom sig. Hon tittade på mig som om vi tog farväl, och sa: – Det är märkligt – jag kunde varken vara med dig eller utan dig. Jag stod kvar och väntade på att hon skulle komma ut igen. Jag ville fråga vad hon menade, men hon kom aldrig tillbaka. Då kvicknade jag till. Jag insåg att jag måste åka, men stod kvar och missade min buss. När jag såg mig omkring blev jag rädd – byggnaden var övergiven. Där fanns bara hål efter fönster, och inga trappor – bara bräder att balansera på för att ta sig ner. Jag missade min buss med en hel timme och fick köpa ny biljett till en senare avgång. När jag köpte biljetten fick jag veta att bussen jag missade hade vält och kört ner i en älv. Ingen klarade sig. Två veckor senare stod jag utanför min ex-svärmors dörr, som jag spårat via folkbokföringen. Alvetina Markovna berättade att Zinaida hade dött elva år tidigare, ett år efter skilsmässan. Jag trodde henne inte utan misstänkte att hon ville freda dottern från min svartsjuka. Jag bad att få besöka Zinaidas grav, och till min förvåning gick hon med på det. Två timmar senare stod jag vid graven. På porträttet på stenen log kvinnan jag älskat hela mitt liv – kvinnan som på ett obegripligt sätt räddade mitt liv…

Min exfru…

Det här hände för två år sedan. Jag hade nästan gjort klart mitt projekt i Göteborg och skulle snart resa hem till Växjö. Efter att ha köpt tågbiljetten fick jag tre timmar över innan avgång och bestämde mig för att promenera runt i stan. Plötsligt dyker en kvinna upp framför mig, och jag känner igen henne direkt.

Det var min första fru, Karin vi skilde oss för tolv år sen. Hon såg nästan likadan ut som förr, förutom att hon verkade ovanligt blek. Tror faktiskt att vårt oväntade möte berörde henne lika mycket som mig.

Jag var galet kär i henne. Sjukligt, nästan. Det var ju därför det tog slut. Jag svartsjuk på allt och alla till och med på hennes egen mamma. Om hon bara blev sen kom paniken: hjärtat slog hårt och jag inbillade mig katastrofer.

Till sist orkade inte Karin längre med mina eviga frågor och misstankar: var har du varit, med vem, varför? En gång när jag kom hem efter jobbet hade jag köpt en liten valp som jag tänkte överraska henne med. Men lägenheten var tom. På köksbordet låg ett brev.

I brevet skrev Karin att hon älskade mig, men inte längre klarade av min misstänksamhet. Hon bad om ursäkt, bad mig snälla inte leta efter henne, och sa hejdå.

Och nu, efter tolv år av tystnad, stötte jag oväntat på henne här i stan, just medan jag var här för jobbet. Vi pratade länge. Plötsligt insåg jag att tiden rann iväg och att jag nog skulle missa tåget till Växjö. Till slut sa jag:

Förlåt, men jag måste gå nu. Jag är redan sen till tåget.

Då bad Karin mig:

Mats, kan du göra mig en tjänst? Jag vet att du har bråttom. Men för allt fint vi ändå hade, säg inte nej nu. Kan du följa med mig in på ett kontor här borta? Det är jätteviktigt för mig, och jag vågar inte gå in själv.

Självklart sa jag ja, men bad henne skynda sig. Vi gick in i ett stort gammalt hus. Vi gick kors och tvärs genom långa korridorer, upp och ner för trappor. Det kändes som femton minuter, inte mer. Det passerade folk hela tiden, både barn, ungdomar och äldre vilket jag då inte reflekterade över, för jag kunde bara tänka på Karin.

Hon gick in genom en dörr och såg på mig innan hon stängde, nästan som om hon tog farväl.

Det är konstigt, jag kunde varken vara med dig eller utan dig, sa hon.

Jag stod kvar utanför dörren och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Jag ville fråga vad hon egentligen menade. Men hon kom aldrig tillbaka. Och plötsligt insåg jag att tiden höll på att rinna ut tåget skulle snart gå och jag stod fast här!

När jag såg mig omkring blev jag helt kall. Byggnaden var tom och förfallen. Fönstren gapade svart, för det fanns inget glas kvar. Trapporna var borta jag fick krypa ner på smala plankor för att ta mig ut. Och tåget hade redan gått en hel timme för sent ställde jag mig i kön och köpte ny biljett tillbaka till Växjö.

När jag gjorde det sa konduktören att det tåg jag missat hade spårat ur på en bro utanför staden och rasat ner i älven. Ingen överlevde.

Två veckor senare stod jag utanför dörren till Karins mamma, Barbro, som jag spårat upp med hjälp av folkbokföringen. Barbro öppnade och berättade allvarligt att Karin dött elva år tidigare, bara ett år efter vår skilsmässa. Jag vägrade tro henne, tänkte att hon fortfarande trodde att jag var någon sjuklig svartsjuk exman som var farlig för hennes dotter.

Men när jag till slut bad om att få se Karins grav, tog Barbro ändå med mig. Några timmar senare stod jag på Skogskyrkogården vid hennes gravsten. På stenen log samma kvinna mot mig som jag älskat hela livet den kvinna som på något märkligt sätt räddade mitt liv…