På morgonen blev det sämre för Mikael Sergejevitj. Han kämpade efter andan. — Niklas, jag behöver ingenting. Inga av era mediciner, inget alls. Jag ber dig bara, låt mig ta farväl av Vännen. Snälla. Koppla ur allt det här… Mannen nickade mot droppet. — Jag kan inte gå bort såhär. Förstår du, jag kan inte… En tår föll ner för hans kind. Niklas visste att om han stängde av allt kunde Mikael inte ens ta sig till utgången. Män från hela salen samlades omkring dem. — Niklas, det måste väl gå att ordna något? Det får inte sluta såhär… — Jag förstår… Men det är ett sjukhus, allt måste vara sterilt. — Strunt samma… Ser du inte, en människa får inte lämna världen i fred. Han förstod allt. Men vad kunde han göra? Niklas reste sig. Visst kunde han göra något. Till helsike med bråket, till helsike med pappas firma. Så får de väl sparka honom. Han vände sig hastigt om och fångade Annas blick — den var fylld av beundran. Niklas rusade ut på gården. — Vännen, jag ber dig, försiktigt nu! Ingen kanske märker något. Kom, vi går till husse. Han hade just öppnat dörren när vägen spärrades av. Framför honom stod Emma Eduardovna. — Vad är det som händer här? — Emma Eduardovna… Snälla. Fem minuter. Låt dem säga farväl. Jag förstår. Ni får sparka mig sen. Hon tvekade i en minut. Vem vet vad som pågick i hennes huvud, men så flyttade hon sig åt sidan. — Okej då. Då får de väl sparka mig med. — Vännen, följ med! Niklas rusade genom sjukhusets korridor, hunden tätt intill. Framför dem öppnade Anna dörren. Hunden, som om den kände på sig något, studsade mot rummet, ställde sig på bakbenen och lutade framtassarna mot Mikael Sergejevitjs sängkant. I rummet var det tyst som i graven. Mannen öppnade ögonen, försökte lyfta en hand, men droppet var i vägen. Då rev han loss det med den andra. — Vännen! Du kom… Hunden lade huvudet på Mikaels bröst. Han klappade sin vän. En, två gånger. Log… och leendet stannade kvar på hans läppar. Handen föll. Någon sa: — Hunden gråter… Niklas gick fram till sängen. Det såg verkligen ut som att hunden grät. — Sådär. Kom… Kom nu… *** Niklas satte sig på ett staket, medan Vännen gick in bland buskarna och lade sig. Fram steg en man ur salen, samma som en gång gett bort sina köttbullar. Han bjöd på cigaretter. Niklas ville säga nej, men tog ändå emot och tände en. Anna satte sig bredvid. Röda ögon, svullen näsa. — Anna… Det är min sista dag idag. — Varför? — Först var jag här som straff, sedan för att visa pappa att jag duger… Han skulle låta mig ta över firman. Men det handlar inte om det. Jag orkar inte. Jag åker hem. Säger rakt ut: din son är värdelös. Förlåt, Anna… Niklas gick sin väg. Skrev sin avskedsansökan, packade ihop. Anna såg ut genom fönstret när han svängde upp framför entren med sin Mercedes, steg ur, öppnade dörren till passagerarsidan och gick mot buskarna. Han pratade med Vännen, sen gick han till bilen och lutade sig mot den och väntade. Efter fem minuter kom hunden travande, tittade länge Niklas i ögonen innan den hoppade in i bilen. Anna grät igen. — Du är inte värdelös! Du är den bästa! *** Några dagar senare såg Anna Niklas far tillsammans med chefsläkaren. Hon flög ner för trappan och ut på gården. — Är ni Niklas pappa? Överläkaren såg förvånad ut. — Anna, vad pågår? — Vänta, Sergej Nikolaevitj, ni kan sparka mig sen! Är det ni? Vadim Olegovitsj tittade lika förvånat på den lilla fräkniga tjejen. — Ja. — Ni får inte! Hör ni! Ni får inte tro att Niklas är värdelös! Han är den bästa! Han var den enda som vågade låta någon ta farväl av sin vän innan döden! Niklas har både hjärta och själ! Anna gick därifrån. Vadim Olegovitsj log. — Ser du vilken tjej? Sergej Nikolaevitj sa: — Vad ska man göra med henne? Bra flicka, men hon ska alltid höra sanningen! — Är det dåligt? — Det är inte alltid bra… *** Tre år senare. En familj kliver ut från en vacker villa. Niklas skjuter barnvagnen, och i Annas koppel går en jättestor, välmående hund. De går ner till ån och Anna släpper kopplet. — Vännen, spring inte för långt! Hunden galopperar iväg mot ån. Efter två minuter piper barnet i vagnen. Hunden är genast tillbaka vid vagnen. Anna skrattar. — Niklas, vi behöver nog ingen barnvakt. Varför kommer du rusande? Sonja har bara tappat nappen! Barnet somnar igen, Vännen nosar försiktigt i vagnen och springer sen vidare efter en fjäril…

På morgonen mådde Mikael Sigfridsson sämre. Han hade svårt att andas.
Niklas, jag behöver ingenting. Inga mediciner, inget mer. Jag ber dig bara om en sak: låt mig ta farväl av Vännen. Snälla. Koppla bort allt det här
Han nickade mot droppställningarna.
Jag kan inte lämna på det här viset, förstår du jag klarar det inte
En tår rann nerför hans kind. Niklas förstod att om han kopplade bort allt så kanske han inte skulle hinna föra Mikael ut därifrån i tid.
Alla män i rummet hade samlats kring sängen.
Niklas, nog måste det gå att hitta på något? Så här får det inte vara
Jag vet Men det är ju ett sjukhus, steril miljö.
Vem bryr sig Titta på honom, han kan inte säga adjö.
Niklas förstod allt. Men vad kunde han göra? Niklas reste sig. Allt kunde han. Till skogen med det här grälet, till skogen med pappas företag. Låt dem sparka mig. Han vände sig hastigt om och mötte Annas blick. Han såg beundran i hennes ögon.
Niklas rusade ut på gården.
Vän, försök vara tyst. Ingen kanske märker. Kom, vi går till husse.
Han hade redan öppnat dörren, men passagen spärrades av. Framför honom stod Emma Edvardsson.
Vad är det här?
Emma Edvardsson Jag ber dig. Fem minuter. Låt dem ta farväl. Jag förstår konsekvenserna. Ni kan sparka mig efteråt.
Hon stod tyst en stund. Vem vet vad som rörde sig i hennes huvud, men plötsligt tog hon ett steg åt sidan.
Nåväl. Låt dem sparka mig också.
Vän, kom nu!
Niklas sprang längs sjukhuskorridoren, Vän tassade bredvid. Framför öppnade Anna dörren. Hunden, som om han förstod allvaret, tog två språng och stod snart på bakbenen vid Mikael Sigfridssons sängkant, tassarna vilade mot sängramen. I rummet var det tyst. Mikael öppnade ögonen. Försökte lyfta handen, droppet höll honom tillbaka. Då ryckte han ut slangarna med sin andra hand.
Vän! Du kom
Hunden la sitt huvud mot Mikaels bröst. Mikael klappade Vän. En, två gånger. Han log Leendet stannade kvar på hans läppar. Handen föll ner. Någon viskade:
Hunden gråter
Niklas gick fram till sängen. Vän grät verkligen.
Det är över nu. Kom Kom.
***
Niklas satte sig på ett staket, medan Vän gick och lade sig under en gran. En man från salen, den första som gett bort sin köttbulle, kom fram till Niklas och räckte fram ett cigarettpaket. Niklas såg på honom, tänkte säga att han inte rökte, men tog en cigarett ändå.
Anna satte sig bredvid honom. Ögonen röda, näsan svullen.
Anna Det är sista dagen för mig.
Varför?
Först var jag här som straff, sen ville jag bevisa för pappa att jag klarade av det Han skulle ge mig firman, men det spelar ingen roll nu. Jag klarar det inte. Jag åker hem. Säger att hans son är värdelös. Förlåt, Anna
Niklas gick sin väg. Skrev en avskedsansökan, packade ihop sina saker. Anna tittade ut genom fönstret när han körde fram till ingången med sin Volvo, steg ut, öppnade dörren för framsätet och ropade på Vän. Han pratade med hunden, gick sedan till bilen och lutade sig mot huven och väntade. Vän kom efter fem minuter. Han såg Niklas i ögonen länge, hoppade sedan in i bilen.
Anna grät igen.
Du är inte värdelös! Du är bäst!
***
Några dagar senare såg Anna en man komma tillsammans med chefläkaren, som var väldigt lik Niklas. Hon kastade sig nerför trappan.
Är du Niklas pappa?
Chefläkaren såg förvånat på henne.
Anna, vad händer?
Vänta, Sven Niklasson, ni kan sparka mig sen! Är det du?
Vadim Olofsson såg lika förvånad ut på den lilla tjejen med söta fräknar.
Ja.
Ni har inte rätt! Förstår ni! Ni har inte rätt att tänka att Niklas är värdelös! Han är bäst! Han var den enda som vågade låta en människa ta farväl av sin vän i döden. Niklas har ett hjärta och en själ!
Anna vände och gick in igen. Vadim Olofsson log.
Ser du, vilken tjej?
Sven Niklasson svarade:
Vad ska man göra med henne? Bra flicka, men alltid ska hon ha sanningen!
Är det fel?
Det är inte alltid lätt
***
Tre år gick.
Från porten vid en vacker villa kom en hel familj ut. Niklas körde barnvagnen, Anna hade en stor välborstad hund i koppel. De gick ner mot ån, Anna släppte hunden.
Vän, spring inte för långt!
Vän rusade mot vattnet. Två minuter senare började barnet gny i vagnen. Vän var genast tillbaka, hoppade upp till vagnen.
Anna skrattade.
Niklas, verkar som vi slipper barnvakt. Vad är det nu? Sonja tappade bara nappen.
Barnet somnade om, Vän kikade ner i vagnen, försäkrade sig om att allt var bra och rusade sedan iväg efter en fjäril

Livet lär oss att modet att göra det rätta även när det är svårt är det som förenar och bygger relationer. Och ibland är ett vänligt hjärta viktigare än alla titlar och framgångar i världen.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
På morgonen blev det sämre för Mikael Sergejevitj. Han kämpade efter andan. — Niklas, jag behöver ingenting. Inga av era mediciner, inget alls. Jag ber dig bara, låt mig ta farväl av Vännen. Snälla. Koppla ur allt det här… Mannen nickade mot droppet. — Jag kan inte gå bort såhär. Förstår du, jag kan inte… En tår föll ner för hans kind. Niklas visste att om han stängde av allt kunde Mikael inte ens ta sig till utgången. Män från hela salen samlades omkring dem. — Niklas, det måste väl gå att ordna något? Det får inte sluta såhär… — Jag förstår… Men det är ett sjukhus, allt måste vara sterilt. — Strunt samma… Ser du inte, en människa får inte lämna världen i fred. Han förstod allt. Men vad kunde han göra? Niklas reste sig. Visst kunde han göra något. Till helsike med bråket, till helsike med pappas firma. Så får de väl sparka honom. Han vände sig hastigt om och fångade Annas blick — den var fylld av beundran. Niklas rusade ut på gården. — Vännen, jag ber dig, försiktigt nu! Ingen kanske märker något. Kom, vi går till husse. Han hade just öppnat dörren när vägen spärrades av. Framför honom stod Emma Eduardovna. — Vad är det som händer här? — Emma Eduardovna… Snälla. Fem minuter. Låt dem säga farväl. Jag förstår. Ni får sparka mig sen. Hon tvekade i en minut. Vem vet vad som pågick i hennes huvud, men så flyttade hon sig åt sidan. — Okej då. Då får de väl sparka mig med. — Vännen, följ med! Niklas rusade genom sjukhusets korridor, hunden tätt intill. Framför dem öppnade Anna dörren. Hunden, som om den kände på sig något, studsade mot rummet, ställde sig på bakbenen och lutade framtassarna mot Mikael Sergejevitjs sängkant. I rummet var det tyst som i graven. Mannen öppnade ögonen, försökte lyfta en hand, men droppet var i vägen. Då rev han loss det med den andra. — Vännen! Du kom… Hunden lade huvudet på Mikaels bröst. Han klappade sin vän. En, två gånger. Log… och leendet stannade kvar på hans läppar. Handen föll. Någon sa: — Hunden gråter… Niklas gick fram till sängen. Det såg verkligen ut som att hunden grät. — Sådär. Kom… Kom nu… *** Niklas satte sig på ett staket, medan Vännen gick in bland buskarna och lade sig. Fram steg en man ur salen, samma som en gång gett bort sina köttbullar. Han bjöd på cigaretter. Niklas ville säga nej, men tog ändå emot och tände en. Anna satte sig bredvid. Röda ögon, svullen näsa. — Anna… Det är min sista dag idag. — Varför? — Först var jag här som straff, sedan för att visa pappa att jag duger… Han skulle låta mig ta över firman. Men det handlar inte om det. Jag orkar inte. Jag åker hem. Säger rakt ut: din son är värdelös. Förlåt, Anna… Niklas gick sin väg. Skrev sin avskedsansökan, packade ihop. Anna såg ut genom fönstret när han svängde upp framför entren med sin Mercedes, steg ur, öppnade dörren till passagerarsidan och gick mot buskarna. Han pratade med Vännen, sen gick han till bilen och lutade sig mot den och väntade. Efter fem minuter kom hunden travande, tittade länge Niklas i ögonen innan den hoppade in i bilen. Anna grät igen. — Du är inte värdelös! Du är den bästa! *** Några dagar senare såg Anna Niklas far tillsammans med chefsläkaren. Hon flög ner för trappan och ut på gården. — Är ni Niklas pappa? Överläkaren såg förvånad ut. — Anna, vad pågår? — Vänta, Sergej Nikolaevitj, ni kan sparka mig sen! Är det ni? Vadim Olegovitsj tittade lika förvånat på den lilla fräkniga tjejen. — Ja. — Ni får inte! Hör ni! Ni får inte tro att Niklas är värdelös! Han är den bästa! Han var den enda som vågade låta någon ta farväl av sin vän innan döden! Niklas har både hjärta och själ! Anna gick därifrån. Vadim Olegovitsj log. — Ser du vilken tjej? Sergej Nikolaevitj sa: — Vad ska man göra med henne? Bra flicka, men hon ska alltid höra sanningen! — Är det dåligt? — Det är inte alltid bra… *** Tre år senare. En familj kliver ut från en vacker villa. Niklas skjuter barnvagnen, och i Annas koppel går en jättestor, välmående hund. De går ner till ån och Anna släpper kopplet. — Vännen, spring inte för långt! Hunden galopperar iväg mot ån. Efter två minuter piper barnet i vagnen. Hunden är genast tillbaka vid vagnen. Anna skrattar. — Niklas, vi behöver nog ingen barnvakt. Varför kommer du rusande? Sonja har bara tappat nappen! Barnet somnar igen, Vännen nosar försiktigt i vagnen och springer sen vidare efter en fjäril…