Min son har ett fantastiskt minne. På förskolan kunde han alla ramsor och sånger utantill inför luciafirandet, så ända till sista stund visste ingen vilket kostym han skulle bära barn blir ju ofta sjuka och han hoppade gärna in i vilken roll som helst, eftersom han kunde allas repliker.
Till årets julavslutning fick min femårige son rollen som gurka. När jag fick veta det kvällen före passet på jobbet, rusade jag till affären, köpte en grön t-shirt och färgad kartong och satt hela natten vid köksbordet. Jag sydde gröna shorts som matchade t-shirten och pysslade ihop en limegrön kartongmössa med en härlig liten svans av grön tygklädd ståltråd.
Pappa skulle följa med på morgonen, vilket inte alltid är det mest pålitliga, så instruktionerna om hur man klär barnet och sätter fast mössan upprepades för honom vid frukostbordet innan jobbet.
Mitt i morgonpasset ringde förskolläraren med darr på rösten och berättade att huvudrollsinnehavaren blivit sjuk och att min son nu skulle vara… Smörbollen istället! Jag frågade nervöst om en smörboll kunde vara klädd som en gurka, men i luren blev det bara menande tystnad.
Jag ringde min man på jobbet och berättade om nödläget. Med överdrivet glatt röstläge (det borde redan då ha gjort mig lite misstänksam) sa han att han inte såg några problem. Han skulle ta med sig sina två vänner, Erik och Simon, båda kirurger, hem till oss, och tre kirurger är ju som ett superteam, sa han! De skulle säkert hitta en lösning och ja, de var riktigt påhittiga herrar som minsann snart fixade biffen (min magkänsla var tydligen på semester då).
När jag sent omsider ringde hem vid nio på kvällen svarade sonen och berättade glatt att de köpt en vit t-shirt, nu limmade pappa på gul kartong, farbror Erik lagar mat och farbror Simon sitter och skrattar.
En timme senare berättade sonen att han skulle gå och lägga sig, att farbror Simon har klippt ut en stor gul cirkel av kartong och ritar ögon på, farbror Erik öppnar en burk inlagd gurka (såklart!), och pappa kiknar av skratt.
Vid midnatt ringde jag igen. Mannen rapporterade att farbror Erik och Simon blivit så trötta på att göra Smörbollen att de gått och lagt sig, men det fanns ett par detaljer: Av misstag hade farbror Erik limmat fast Smörbollen snett på den vita t-shirten så när Simon försökte ta loss mästerverket gick t-shirten sönder. Så de fick sy fast Smörbollen med kirurgtråd på den gröna gurka-t-shirten istället.
Men enligt dom blev det jättefint, nästan bättre än jag kunde tro! Dessutom hade de gett Smörbollen trettio tänder nu log den från öra till öra, men två framtänder saknades då kartongen tog slut.
(Det gör väl inget, sa jag trött, trettio räcker fint det märks nog knappt.)
Så jag kunde slappna av och jobba vidare, trygg i att min son skulle ha den bästa kostymen. Och vad var det för snarkningar i bakgrunden? Jaha, det var farbror Simon. Han som varit så noggrann med att klippa ut tänderna i kartong, att han somnade sittandes i fåtöljen.
Resten av natten gnagde tvekan i magen. På morgonen tiggde jag till mig en timmas ledighet från min chef på sjukhuset, bara för att hinna till sonens julfest.
Jag kom lite sent. Redan i korridoren hördes skrattet och de hulkande fnissen. Jag kikade in genom dörren
Runt en stor julgran försökte Smörbollen hoppa. Ett enormt runt, gult månformigt ansikte klistrat över hela sonens bröst från hakan ner till knäna. Ögonen på denna varelse tittade åt olika håll. Tre långa horisontella kirurgstygn ovanför ögonen såg ut som gamla bekymrade pannrynkor på en riktigt härjad Smörboll.
Särskilt slående var bristen på två tänder i den breda munnen, för det var såklart de båda framtänderna!
Den såg ut som en trött, sliten och livserfaren Smörboll ungefär som någon som bott flera år i fängelse och nyligen sluppit ut på nåder. Och ovanpå hela anrättningen tronade en pigg, limegrön gurkmössa med liten tygsvans av ståltråd som pricken över i:et på den bisarra kreationen, skapad av tre kirurger.
Just då började min son deklamera sin dikt, med orden: Var kan man hitta någon som jag?
(Restern glömde alla, för både barn och vuxna skrattade så tårarna rann.) Förskolläraren sjönk ihop på huk, hela aulan tjöt av skrattMitt hjärta sprängfylldes av stolthet och lättnad och jag förstod plötsligt att originalet sällan slår fantasin. Alla föräldrar skrattade tillsammans och flera nickade uppmuntrande mot mig där jag stod vid dörren, rörd till tårar. Min son bugade djupt och lyckligt, den skeva smörbollen log sitt stora, charmiga leende och mössan vickade till på sne, som för att påpeka: det är när man vågar vara annorlunda allt blir riktigt minnesvärt.
Efteråt sprang han fram till mig, strålade och viskade: Mamma, jag tror ingen annan smörboll haft så roligt som jag. Jag böjde mig ner, pussade honom på pannan, och tänkte att ibland är det sneda, skeva och lite galna faktiskt det allra vackraste. Och julavslutningen med den tandlösa, gurkmössprydda Smörbollen blev samtalsämnet som överglänste självaste Lucia i många år framöver.
