Hur kunde hon?! Utan att fråga! Utan att rådfråga! Kan man ens tänka sig – att bara kliva in i någons lägenhet och styra och ställa som om det vore ens eget hem! Ingen respekt alls! Herregud, varför händer detta mig? Jag har tagit hand om henne hela livet, och det här är tacken! Hon ser mig inte ens som en människa! – Nina torkade tårarna – Hon tycker tydligen inte om hur jag lever! Borde titta på sitt eget liv istället! Sitter där i sin etta och tror att hon fångat lyckan. Varken en vettig man eller ett riktigt jobb: distansarbete, vad är det ens? Hur lever man på det? Och ändå ska hon lära mig hur man ska leva! Jag har för länge sedan glömt det hon bara börjar fundera på! Den tanken fick Nina att resa sig ur fåtöljen. Hon gick ut i köket, satte på tekokaren, och gick fram till fönstret. När hon såg ut över staden, som lyste festligt i decembers mörker, började hon gråta igen: ”Alla andra förbereder sig för nyår, men jag har inget att fira… Ensam, alldeles ensam…” Tekokaren visslade. Nina, försjunken i minnen, märkte det knappt… Hon var tjugo när hennes mamma, vid 45, födde ett andra barn. Det förvånade henne: varför hålla på med allt besvär igen? – Jag vill inte att du ska bli ensam, förklarade mamma. Det är så fint att ha en syster, det förstår du snart. – Jag förstår visst, men du ska veta: jag tänker inte ta hand om henne. Jag har mitt eget liv. – Inte nu längre, log mamma. Mammans ord slog in. När lilla systern bara var tre år, gick mamman bort… Pappan hade dött ännu tidigare. Allt ansvar för lillasystern föll på Nina, som i praktiken blev Nathalies mamma. I flera år kallade Nathalie henne ”mamma”. Nina gifte sig aldrig. Inte på grund av systern: hon mötte bara aldrig den rätta. Dessutom gick all hennes tid åt till hemmet, jobbet, systern – om och om igen. Hon blev vuxen över en natt och ägnade livet åt att stötta och uppfostra Nathalie. Nu är Nathalie vuxen och bor själv, på väg att gifta sig. Systrarna står varandra nära, trots ålders- och personlighetsskillnader. Nina är extremt sparsam. Hennes lägenhet har blivit ett förråd av onödiga saker. Där hänger hennes gamla morgonrock och kvitton från 2000-talet. I köket finns spruckna koppar, kantstötta kastruller, stekpannor utan handtag. Hon använder inte dem, men kan inte slänga något – det kan ju komma till användning! Hon har knappt renoverat, inte för att det saknas pengar, utan för att tapeterna fortfarande hänger kvar. Sparandet för systerns skull satte spår. Nathalie är tvärtom: glad, lätt och minimalistisk. Inget onödigt hemma. Om något inte använts på ett år åker det ut! Där är det ljust och luftigt. Ofta har hon föreslagit: – Ska vi inte göra om lite hos dig? Gå igenom saker, så får du mera plats. – Jag tänker inte kasta något och vill inte ändra på något, svarade Nina. – Men kolla på din hall! De där tapeterna är stenålders och allt gammalt bråte slukar energi. Man blir sjuk av sånt! försökte Nathalie. Men Nina avfärdade. Då bestämde sig Nathalie: hon skulle fixa hallen som överraskning medan Nina var borta innan nyår. Hon kom dit med sin blivande man, tapetserade om – från mörkt till ljust grönt med guldmönster – och ställde allt i ordning utan att röra Ninas saker. När Nina kom hem trodde hon först att hon gått fel – kunde det vara hennes hem? Men så förstod hon – Nathalie! Hur kunde hon?! Nina ringde, skällde ut henne, och slängde på luren. En halvtimme senare dök Nathalie upp. – Vem bad dig?! – Jag ville bara överraska och visa hur fint det kunde bli! – Du bestämmer inte här! Hårda ord haglade. Till sist brast Nathalie: – Det får vara nog. Lev i din röra om du vill. Jag sätter aldrig min fot här igen! – Sanningen svider, va? – Jag tycker synd om dig, sa Nathalie tyst och gick… Och nu har de inte hörts på en vecka. Aldrig bråkat så länge. Och nyåret närmar sig. Ska de fira ensamma? Nina satte sig. ”Det är verkligen rymligare”, tänkte hon och föreställde sig hur Nathalie och hennes fästman kämpat med tapeterna. ”Varför blev jag så upprörd? Blev ju faktiskt bättre. Kanske har hon rätt?” Plötsligt ringde telefonen… – Ninochka – hon hörde att Nathalie grät – Förlåt mig, jag ville inte såra dig… Ville bara göra dig glad… – Kära du, jag är inte arg längre, och du har rätt – tapeterna är underbara. Efter helgerna tar vi tag i allt mitt bråte – om du vill? – Självklart vill jag! Gärna idag! Jag kan inte fira nyår utan dig… – Inte jag heller… – Då så, packa väskan! Vi har pyntat, köpt riktig gran, satt upp ljusslingor och tänt ljus. Som du vill ha det! Jag visste att vi skulle fira tillsammans. Sacha kommer och hämtar dig! Nina gick till fönstret igen. Nu såg hon det tindrande Stockholm med nya ögon. Och tänkte: ”Tack, mamma… för min syster…”

Hur kunde hon?! Inte ens frågade! Inte ett ord om råd eller ens ett telefonsamtal! Det är väl ändå otroligt att komma in i någon annans lägenhet och bete sig som om man äger stället! Ingen respekt över huvud taget! Herregud, vad har jag gjort för att förtjäna det här? Ett helt liv har jag slitit med henne det här är tacken! Hon räknar mig inte ens som en människa! Ebba torkade bort de tårar som smugit sig fram hon tycker tydligen inte om mitt liv! Kunde ju ta och titta på sitt eget! Sitter där i sin lilla etta och tror hon funnit lyckan på ICAs extrapris. Varken vettig karl eller fast jobb: något distansarbete. På vad lever människan egentligen? Och ändå ska hon komma och lära mig om livet! Det jag för länge sedan lagt bakom mig det har hon knappt tänkt ännu!

Den sista tanken fick fart på Ebba och hon reste sig ur fåtöljen. Hon gick ut i köket, satte på vattenkokaren och gick fram till fönstret.

När hon tittade ut över det gnistrande, festglada Stockholm en evig midvinternatt, guldgula ljus i varje hus kom gråten igen:

Alla andra har något att göra inför nyår, men för mig finns det inget firande… Ensam, som en frusen gran på fjälltoppen…

Vattenkokaren brusade i köket, men Ebba försjönk i minnen och märkte knappt ljudet…

Hon var tjugo när hennes mamma, vid fyrtiofem, fick ett syskon till Ebba.

Ebba blev förvånad: varför alla dessa bekymmer på äldre dar?

Jag vill inte att du ska vara alldeles ensam, sa mamma, det är ju så fint att ha en syster. Det kommer du att förstå. Sen.

Jag förstår visst nu, sa Ebba likgiltigt den gången, men bara så du vet: jag tänker inte hålla på och vakta på henne. Jag har mitt eget liv.

Ditt eget liv får vänta nu, log mamma.

Och det blev som en spådom. Lillasystern Saga var bara tre år när mamma gick bort. Pappan hade försvunnit ännu tidigare.

Allt ansvar vilade nu hos Ebba, som mer eller mindre blev mamma till Saga. Länge kallade Saga henne också mamma tills närmare tio års ålder.

Ebba gifte sig aldrig. Inte för syrrans skull, nej då. Rätt man dök bara aldrig upp. Inte för att hon varit ute och letat heller hemmet, jobbet, Saga: sådan var hennes värld. Allt annat gick förlorat bland dammiga rullgardiner och tysta kvällar.

Hon blev vuxen över en natt och vigde hela sitt liv, sin kraft åt att fostra och uppfostra Saga. Gav henne husrum och skolgång.

Nu är Saga vuxen, självständig, strax förlovad.

De är nära systrar, även om allt annat skiljer dem åt: ålder, temperament, sätt att se på livet.

Ebba samlar: alla saker hittar till henne och får bo kvar. I hennes lilla tvåa på Södermalm göms kartonger, kläder från hennes unga dagar när jeansen var mycket smalare, och kvitton på hyran från 2003 kan man hitta om man letar.

Köket är proppfullt av kantstötta muggar, emaljerade kastruller med flisor och stekpannor utan handtag. Används gör de sällan, men slänga det gör man bara inte. Kan vara bra att ha mumlar Ebba för sig själv.

Ingen renovering ens ett litet stänk färg på väggen har blivit av. Inte för brist på pengar, utan snarare, som Ebba säger, för tapeterna hänger ju kvar.

Sparsamhet och att alltid sätta Saga i främsta rummet har blivit en vana svår att lossna från.

Saga är tvärtom: skrattande, lätt på foten. Hemma hos henne finns bara det nödvändiga. Aldrig för mycket det som inte har använts på ett år, det åker ut.

Hos Saga är det ljust och luftigt. Många gånger har hon försökt locka Ebba:

Nu gör vi om lite här hemma hos dig! Sorterar, målar om snart får inte ens du själv plats bland alla pinaler!

Jag slänger ingenting och jag vill inte förändra något. Ingen renovering, sade Ebba envist.

Men titta på din hall! Dessa tapeter måste varit moderna när Raoul Wallenberg var ung. Allt skräp samlar ju bara på sig negativ energi! Man blir sjuk till slut, försökte Saga förklara.

Men Ebba viftade bort henne varje gång.

Så Saga bestämde sig: nu tar jag tag i saken! Kanske inser Ebba skillnaden, om hon bara får känna på det

Som nyårspresent valde Saga ut hallen där fanns minst saker.

En vecka före nyår, medan Ebba hade nattpass på sjukhuset (hon gick skift), dök Saga och hennes blivande man Rasmus upp (systrarna har varandras nycklar) och satte igång. Mörka, buckliga tapeter byttes ut mot ljusgröna med guldfåglars mönster.

Efteråt ställde de försiktigt tillbaka allting där de trodde det stod, för att inte röra syrrans saker, och gick sedan.

Ovetskapen var total när Ebba klev in genom dörren och direkt ut igen. Trodde att hon tagit fel våning.

Kontrollerade nummer på dörren.

Stämde…

In igen.

Och nu förstod hon direkt. Saga!

Hur vågade hon?

Ebba slog numret, gav Saga vad hon tålde och slängde på luren.

En halvtimme senare dök Saga upp.

Vem bad dig?! utbrast Ebba vid dörren.

Åh Ebbis, jag ville bara ge dig en överraskning. Se så fint det blev! Ljust, rent, luftigt, försökte Saga.

Kom aldrig hit och styra över mitt hem! stormade Ebba.

Plågsamma ord rasade över Saga som hagel i januarimörkret.

Till slut orkade hon inte mer:

Nu får det räcka. Lev i din röriga håla bäst du vill. Jag tänker inte sätta min fot här igen!

Kan du inte se sanningen! Du flyr!

Det är synd om dig, förstår du, svarade Saga tyst och gick.

Hon försvann veckan gick utan ett enda sms eller samtal. Aldrig tidigare hade systrarna varit ovänner så länge. Och nu, när nyåret står för dörren. Ska de verkligen fira var för sig?

Ebba gick ut i hallen, satte sig på en liten pinnstol.

Det är faktiskt mer plats nu, tänkte hon med ens och såg för sitt inre hur Saga och Rasmus tapetserade, sträckte ut, gnuggade bort minsta veck. Hur de tänkte på hur hon skulle bli överraskad. Men varför blev jag egentligen så arg? Det är mycket bättre nu. Ljusare. Gladare, till och med inuti. Kanske har Saga rätt?

Plötsligt ringde mobilen

Ebbis, hördes det gråt i luren. Förlåt mig. Jag ville inte såra dig. Jag ville bara göra dig glad

Men lilla vän, jag är inte arg, sade Ebba med gråten i halsen. Det finns inget att förlåta. Du har alldeles rätt och tapeterna är jättefina. Efter nyår börjar vi ta tag i hela lägenheten. Om du vill, förstås.

Klart jag vill! Jag hjälper dig gärna! Men ikväll? Det är ju nyår… Jag kan inte tänka mig att fira utan dig

Inte jag heller

Bra! Gör dig i ordning vi har pyntat, köpt ett riktigt svenskt granris, hängt upp ljusslingor och tänt alla ljus. Precis som du gillar. Spring inte iväg till ICA nu, jag har lagat klart och väntat på att vi skulle bli sams. Sätt på dig kappan långsamt Rasmus hämtar dig.

Ebba gick åter till fönstret. Nu såg hon ut över det festbelysta Stockholm med helt nya ögon.

Hon såg och tänkte: Tack mamma för att jag fick en syster……en riktig, envis, irriterande och alldeles underbar syster.

Hon skrattade till mitt i tårarna när hon såg sin spegelbild där mot fönstret: grå, rödkindad, rufsig och för första gången på länge gladare än på många år. Med snabba, nästan ungdomliga händer drog hon på sig kappan. Doften av ny tapet, granris och sötsalt vinterluft mötte henne i hallen.

Utanför väntade Rasmus vid porten, viftande med mössan så det såg ut som han viftade in det nya året. Ebba vinkade tillbaka och för varje steg på trappan ner kändes det lättare att andas.

På gatan stod Saga, hopkrupen i pälsmössa och stora vantar och log det där breda, busiga leendet som alltid letade fram en fnissning hos Ebba.

De kramade om varandra, länge och hårt i stockholmsskymningen, medan snön låg vit och ljuden från staden smälte samman till ett surr av hopp inför det nya året. Ingen av dem sa något om hallen eller bråket; allt det viktiga fick plats i tystnaden mellan hjärtslagen.

Tillsammans promenerade de bort, tre i rad, mot ljuset, skratten och värmen där framtiden väntade och minnena fick bo kvar, mjuka och skimrande som nysnö i stan när året precis ska börja om.