Igår sa jag upp mig. Utan ansökan. Utan två veckors uppsägningstid. Jag ställde en tallrik med tårta på bordet, tog min väska och gick ut från min dotters hem. Min “arbetsgivare” var min egen dotter – Camilla. Min lön har alltid varit kärlek, så trodde jag i alla år. Men igår förstod jag: i vår familjeekonomi är min kärlek inget värd jämfört med en splitterny surfplatta. Jag heter Anna, är 64 år. På papperet är jag pensionär, före detta sjuksköterska, lever på en blygsam pension i en förort. Men i praktiken är jag chaufför, kock, städerska, läxhjälp, psykolog och ständig “akutmottagning” för två barnbarn: Max (9 år) och Daniel (7 år). Jag är det som kallas “bygdens mormor”. Minns ni: “Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”? Idag är den byn oftast bara en utmattad mormor, som lever på kaffe, alvedon och hjärtmedicin. Camilla jobbar inom marknadsföring. Hennes man Andreas inom finans. De är goda människor. Det har jag intalat mig själv. De är alltid trötta. Stressade. Förskola – dyrt. Skola – krångligt. Fritidsaktiviteter – ännu krångligare. När Max föddes såg de på mig som drunknande efter en livboj. – Mamma, vi har inte råd med nanny, grät Camilla då. Vi litar inte på någon annan. Bara på dig. Och jag sa ja. Ville inte vara en börda. Blev därför en stöttepelare. Min dag börjar 5.45. Jag åker till dem. Kokar gröt – inte vilken som helst, för Daniel äter inte snabbgröt. Klär barnen. Kör till skolan. Kommer hem och städar golv jag inte har smutsat ner, och en toalett jag inte har använt. Sen skola, aktiviteter, engelska, fotboll, läxor. Jag är mormor med schema. Mormor “nej”. Mormor med regler. Och så finns Maria. Maria är Andreas mamma. Bor i nybyggd lägenhet vid havet. Ansiktslyft, ny bil, resor. Ser barnbarnen två gånger om året. Maria vet inte att Max har allergi. Vet inte hur man lugnar Daniel när han får utbrott över matte. Hon har aldrig tvättat kräk ur barnsätet. Maria – mormor “ja”. Igår fyllde Max nio. Jag förberedde mig i veckor. Har lite pengar, men ville ge något äkta. Stickade ett tungt täcke åt honom i tre månader, för han sover dåligt. Valde favoritfärgerna. Gav allt jag hade. Bakade en riktig tårta – inte från paket. Klockan 16.15 ringde det på dörren. Maria kom in som en virvelvind – parfym, fönat hår, påsar. – Var är mina pojkar?! Barnbarnen rusade förbi mig för att nå henne först. – Mormor! Hon satte sig och tog fram en påse med logga. – Visste inte vad ni gillar, så tog det senaste, sa hon. Två spel-surfplattor. De dyraste. – Inga begränsningar, blinkade hon. – Idag bestämmer jag! Barnen blev galna. Glömde tårtan. Glömde gästerna. Camilla och Andreas sken. – Mamma, varför gör du så…? sa Andreas och hällde upp vin till henne. – Du skämmer bort dem. Jag stod med täcket i handen. – Max… jag har också en present… och tårtan är färdig… Han tittade inte upp. – Inte nu, mormor. Jag klarar en nivå. – Jag har stickat hela vintern… Han suckade. – Mormor, ingen vill ha täcken. Maria gav oss surfplattor. Varför är du alltid tråkig? Du ger bara mat och kläder. Jag såg på min dotter. Hoppades hon skulle säga något. Camilla skrattade nervöst. – Mamma, ta inte illa upp. Han är ju barn. Surfplattan är roligare. Maria är “roliga mormor”. Och du… du är vardaglig. Vardags-mormor. Som vardagsdisk. Vardagskö. Nödvändig – men osynlig. – Jag vill att Maria bor här, sa Daniel. – Hon tvingar inte oss till läxor. Då gick något sönder i mig. Jag vek ihop täcket. La det på bordet. Tog av förklädet. – Camilla. Jag är klar. – Va? Ska vi dela tårtan? – Nej. Klar. Jag tog min väska. – Jag är ingen maskin man stänger av. Jag är din mamma. – Mamma, vart ska du?! – ropade hon. – Jag har presentation imorgon! Vem hämtar barnen?! – Vet inte, sa jag. Sälj en surfplatta. Eller låt “roliga mormor” stanna. – Mamma, vi behöver dig! Jag stannade. – Det är det som är problemet. Ni behöver mig. Men ni ser mig inte. Jag gick ut. Idag vaknade jag klockan nio. Kokade kaffe. Satt på farstun. För första gången på åratal, hade jag inte ont i ryggen. Jag älskar mina barnbarn. Men jag tänker aldrig mer vara gratis hemhjälp, camouflerad som “familj”. Kärlek är inte självutplåning. Och mormor är ingen resurs. Vill de ha en mormor med schema – börja respektera schemat. Men tills vidare… Jag tror jag börjar på dans. Sådant gör tydligen “roliga mormödrar”.