Det finns fortfarande saker att göra hemma… Gamla Mormor Valborg kämpade sig igenom grinden, släpade sig till dörren, trixade länge med det rostiga låset och steg in i sitt kalla, gamla hus. Hon satte sig tungt på en stol vid den iskalla kakelugnen. Det luktade övergivet – hon hade bara varit borta i tre månader, men spindelväven hängde från taket, den gamla stolen gnällde, vinden ven i skorstenen. Huset mötte henne nästan förebrående: ”Var har du varit, husmor, vem har du lämnat mig åt? Hur ska vi klara vintern tillsammans?” – Vänta, kära vän, sa hon mjukt. Jag ska bara hämta andan, snart värmer vi upp det här gamla huset igen… För bara ett år sedan for Valborg runt, målade om väggarna, bar vatten, bugade inför ikonerna, fixade i köket eller susade ut i trädgården för att plantera, rensa, vattna. Då gladdes huset med henne – golvplankorna knarrade livfullt under hennes steg, dörrar och fönster svängde vant upp under hennes slitna, lilla men arbetsamma hand. Ugnen gräddade gyllene bullar, lyckan samsades mellan Valborg och hennes gamla hus. Hon blev änka tidigt och uppfostrade tre barn, såg till att alla fick utbildning och bra arbete – en son blev sjökapten, en blev överstelöjtnant, bägge bor långt borta och kommer sällan hem. Endast yngsta dottern Tamara blev kvar i byn, som chefagronom – hon jobbar jämt, hälsar på Valborg på söndagar, hinner knappt något mer än att bjuda på paj, sen ses de inte på en vecka. Valborgs tröst var barnbarnet Sofia – den glädjen växte upp hos mormor och blev en lysande skönhet. Stora grå ögon, ljust lockigt hår ner till midjan; bygdens killar blev ställda när hon dök upp. Sofia var dessutom klok och utbildad – tog examen på Sveriges Lantbruksuniversitet, flyttade hem och blev ekonom i socknen. Hon gifte sig med byns veterinär, och genom unga familjers byggstöd fick de ett nytt, stadigt hus i tegel. Men kring det nya huset fanns än så länge bara tre taniga buskar – till skillnad från mormors dignande gamla fruktträdgård. Och när sonen Viktor föddes hos Sofia, blev hon så upptagen att mormor Valborg började hälsa på och bjöds till slut att bo hos sitt barnbarn. Men efter några månader började Sofia tappa tålamodet: – Mormor, jag älskar dig, men varför sitter du bara? Jag behöver hjälp! – Men jag orkar knappt gå längre, hjärtat… svarade Valborg. Det dröjde inte länge innan hon snällt skickades hem igen – och av ledsnaden blev Valborg så sjuk att hon knappt tog sig ur sängen, och promenaden till kyrkan blev omöjlig. Prästen Boris kom själv och såg hur den alltid noggranna, hjälpsamma Valborg satt och skrev stora, darriga rader till sönerna: ”Jag har det så bra här, min kära pojke, allting är gott, tack och lov.” Men de tårdränkta sidorna sa något annat. Efter samtal med Anna, som bodde nära, ordnades hjälp. Livet gick på sparlåga, barnbarnets besök blev färre, och när Sofia blev svårt sjuk – det visade sig vara lungcancer – försvann hennes sista kraft på ett halvt år. Sofias partner blev uppslukad av sorg, och lilla Viktor, fyra år, blev efterlämnad, till slut omhändertagen av Tamara. Men hon hann inte ta hand om honom, så Viktor skulle till barnhem. Då kom Valborg i sidovagn på grannens gamla Ural: – Jag tar hem Viktor till mig. – Men mamma, du kan knappt gå! – Så länge jag lever går han inte till något barnhem! Och mot allas protester blev Victor kvar hos Valborg. Snart hördes rykten i byn: “Tanten har ju själv svårt att klara sig – har hon blivit tokig på ålderns höst?” Men när prästen Boris kom på oväntat besök fann han det lilla huset varmt, rent och Viktor låg nöjd på divanen och lyssnade på sagor. Valborg, som nyss knappt kunde stå, klappade lätt omkring och lagade bullar – som om benen fått nytt liv. – Kära pastor! Jag bakar här… Vänta lite – så kan ni och er hustru få smaka hembakt när ni går hem… Boris kom hem i kvällningen och berättade för sin hustru, som log, slog upp sin mormors dagbok och läste: “Gamla Gerd var redo att dö efter ett långt liv, men när barnbarnsbarnet föddes och gick i taket av hunger, reste sig Gerd – som legat orörlig i dagar – från sängen och vaggade lilla flickan tills hon somnade lugnt. Efter det sa Gerd: ‘Det är för tidigt att dö – det finns fortfarande saker att göra hemma!’ Och hon levde i tio år till.” Kanske är det så, tänkte Boris och log tillbaka mot frun, att när kärleken kallar, blir gamla ben unga igen – för vi har faktiskt fortfarande viktiga saker att göra här hemma.

Vi har ännu sysslor kvar här hemma…

Mormor Valborg lyckades med nöd och näppe få upp grinden, stapplade fram till ytterdörren, stånkade länge med det rostiga gamla låset, klev in i sitt kalla, otända hus och sjönk ner på stolen vid den kalla kakelugnen.
Det luktade övergivet i stugan.
Hon hade bara varit borta i tre månader, men redan hade spindelväven krupit upp i hörnen, den gamla stolen kved under vikten av minsta rörelse, vinden ven i skorstenen huset tog emot henne buttert: Var har du varit, husmor, varför har du lämnat oss?! Hur ska vi klara vintern nu?!
Vänta lite bara, min kära vän… Ska bara vila en stund, sen tänder jag i spisen, så får vi det varmt…
Än för ett år sedan rörde sig mormor Valborg kvickt i sitt gamla hus: kalkade väggarna, målade foder, bar in vatten. Hennes lilla, spänstiga kropp böjde sig ofta i vördnad inför ikonerna, donade vid vedspisen eller flög ut i trädgården för att så, rensa ogräs och vattna.
Och huset gladdes med henne golvplankorna knarrade hemtrevligt under hennes snabba steg, dörrar och fönster slog upp sig med en gång för de små arbetsamma händerna, kakelugnen bakade flitigt sina bullar. Tillsammans trivdes de, Valborg och hennes gamla hem.
Hon miste sin man tidigt. Fick ensam upp tre barn, alla fick utbildning och blev folk av dem. En son sjökapten, den andre major inom försvarsmakten, båda bor långt bort och kommer sällan på besök.
Endast den yngsta dottern, Tindra, stannade kvar i byn som chefagronom, försvinner från morgon till kväll på jobbet; tittar in till sin mor på söndagen, bjuder på paj och sen, åter, går en vecka utan att de ses.
Glädjen barnbarnet Svea. Det var nästan som om Svea växte upp hos mormor.
Och så blev hon vacker! Gråa djupa ögon, hår som mogen havre, lockigt och tungt ner över ryggen, glänsande som om det strålade.
När hon satte upp håret i tofs föll lockarna ner över axlarna så att pojkarna i byn häpnade. Munnen gick i haksläpp ja, så blev det. Slank kroppsbyggnad. Och hur kunde en bondetös få sådan hållning och skönhet?
Mormor Valborg var nätt som ung, men om man tog ett gammalt kort av henne och höll bredvid Sveas vallflickan bredvid drottningen…
Och klok! Tog examen på lantbruksuniversitetet i Uppsala och återvände hem till byn som ekonom. Gifta sig hann hon också med veterinären Oskar, och de fick, genom ett statligt ungdomsprogram, ett nybyggt hus.
Vilket hus! Ordentligt, byggt av tegel, ett rejält litet villa för den tiden.
Enda saken runt mormors torp frodades trädgården, full av blommor och frukt. Hos barnbarnet fanns det ännu inget tre stackars blomsterstjälkar slog upp. Svea var heller inte den som helst grävde i jorden.
Hon var, trots att hon var uppvuxen på landet, ändå ganska ömtålig mormor skyddade henne mot minsta drag och tungt arbete.
Snart föddes också lille August. Då fanns ingen tid för trädgårdsarbete.
Så började Svea bjuda in mormor: flytta till oss istället huset är stort och modernt, ingen behöver elda.
Men Valborg började bli krassligare. Hon fyllde åttio, och det kändes som om sjukdomen väntat in jubileet hennes lätta steg ville inte längre bära henne. Hon gav efter till sist.
Hos Svea bodde hon ett par månader. Men så hörde hon:
Mormor lilla, du vet att jag älskar dig! Men varför sitter du bara? Du har ju alltid varit igång! Jag hade hoppats på hjälp med hushållet…
Men jag orkar inte, mitt barn, benen bär mig inte längre… jag har blivit gammal…
Jaså… men du blev bara gammal när du kom hit
Så skickades mormor Valborg tillbaka hem beskedet var tydligt. Hon blev då liggande av sorg för att hon inte klarade av att hjälpa sitt älskade barnbarn.
Hennes fötter släpades långsamt över golvet. Att ta sig från sängen till bordet blev en prestation, och till kyrkan – en omöjlighet.
Kyrkoherden Börje besökte därför sin gamla hjälpreda. Med erfarna ögon såg han hur hon hade det.
Valborg satt vid köksbordet och kämpade med sina vanliga månatliga brev till sönerna.
Det var kyligt inomhus spisen värmdes knappt upp längre. På sig hade hon den varmast men ganska luggslitna koftan och en smutsfläckig sjal, vilket var ovanligt för denna annars så pedantiska kvinna. På fötterna nött par tofflor.
Börje suckade: hon behövde hjälp. Kanske Catarina? Hon bor nära och är pigg, tjugo år yngre än Valborg.
Han tog med sig bröd, pepparkakor, och halva en rykande varm laxpirog, med hälsning från sin hustru Ingrid.
Han kavlade upp ärmarna, rensade ut askan ur spisen, bar in ved i tre omgångar, la upp i hörnet, tände i kakelugnen. Hämtade vatten och satte en stor nedsotad kaffepanna på spisen.
Min käre pojk! Oj, förlåt, käre pastor! Kan du hjälpa mig med adresserna på kuverten? Med min kråkskrift kommer breven aldrig fram!
Han satte sig och skrev adresserna, slängde en blick på Valborgs brev med darrande, stora bokstäver: Jag har det så bra, min älskade son. Allt är gott, tack vare Gud!
Men brevet från Valborgs lyckliga liv var fyllt av fläckar antagligen salta.
Catarina tog mormor under sina vingar, pastor Börje såg till att hon fick nattvard regelbundet, och vid högtider tog Catarinas man, gamle sjöbusen Bertil, mormor på motorcykeln till kyrkan. Livet började lugnt återvända på ordning.
Barnbarnet syntes inte till längre. Efter ett par år blev Svea svårt sjuk. Hon hade länge haft problem med magen och trodde varje gång det var det vanliga.
Men det var lungcancer. Hur en sån sjukdom kunde drabba henne ingen vet, men hon förtvinade på bara ett halvår.
Maken bosatte sig nästan på hennes grav köpte en flaska, drack, sov på kyrkogården och gick bara för en ny flaska. Fyraårige August blev helt övergiven smutsig, snorig och hungrig.
Tindra tog honom, men hon hade inte tid; hennes arbete som agronom åt hela tiden. August var snart på väg till kommunens barnhem.
Barnhemmet ansågs ändå bra: driven föreståndare, ordentlig mat, barnen fick komma hem på helgerna.
Men för Tindra fanns inget alternativ jobbet slukade hela vardagen, pensionen var långt borta.
Då dök Valborg och gamle Bertil upp på dotterns gårdsplan på den skraltiga gamla motorcykeln. Bertil, klädd i sjömansrandig tröja, med ankare och sjöjungfrur tatuerade på armarna, såg stridslysten ut.
Valborg sa bara:
Jag tar August till mig.
Mamma, du kan knappt gå själv! Hur ska du klara en liten pojke?
Så länge jag lever, hamnar August inte på barnhem, svarade mormor bestämt.
Chockad av sin annars så milda mors ståndaktighet, tystnade Tindra och packade ihop Augusts saker.
Bertil körde hem Valborg och August, baxade in dem i huset. Grannarna skakade på huvudet:
Fin gammal gumma, vänlig, men på ålderns höst har hon visst blivit tokig. Hon behöver ju själv hjälp, och så släpar hon hem ett barn. Det är ju ingen valp precis…
Efter högmässan gick pastor Börje till Valborg, orolig över vad han skulle mötas av behövdes det omhändertas en misskött och hungrig pojke från en sjuk gammal kvinna?
Han möttes av värme. Spisen glödde. En ren och trygg August låg på divanen och lyssnade till sagan om bocken Bruse på den gamla grammofonen.
Den bräckliga gamla damen for lätt över golvet smorde en långpanna, bakade deg, vispade ägg till ostkaka. Hennes annars så sjuka ben bar henne lätt igen som förr.
Pastor kära! Jag fixar ostkakor vänta lite så får frun din och lille Karl en varm bit…
Börje kom hem och berättade häpen för hustrun vad han sett.
Ingrid tänkte en stund, plockade ner sin stora blå skrivbok från hyllan och bläddrade.
Gamla Linnea levde ett långt liv. Allt hon drömt, känt, hoppats det vilar nu under den vita, tysta snön. Det är dags, dags att gå där ingen sorg eller smärta finns… En stormig februarimorgon bad Linnea länge vid sina helgonbilder, la sig sedan och sa: Hämta prästen nu ska jag dö.
Ansiktet blev lika vitt som drivorna utanför.
De anhöriga kallade prästen, Linnea biktade sig, tog nattvarden, och låg sen där utan att äta eller dricka. Bara svag andning höll kvar själen i hennes gamla kropp.
Då öppnades dörren, en kall vindpust for in och ett spädbarn grät.
Sssch, mormor ligger för döden här inne!
Jag kan inte få henne att sluta gråta, hon är ju alldeles nyfödd…
Barnbarnet Agnes hade just kommit hem från BB med lilla Greta. Alla hade gått till jobbet och lämnat de två ensamma. Agnes saknade ännu mjölk och visste inte vad hon skulle göra, barnet grät och störde Linneas sista vila.
Gamla Linnea höjde på huvudet, blicken blev klar. Hon satte sig, hängde benen över sängkanten och letade efter tofflorna.
När familjen kom hem från jobbet (alla hade fått ledigt på grund av döende mormor) möttes de av detta: Linnea var inte bara vid liv, hon såg piggare ut än på länge.
Hon hade bestämt sig för att inte dö. Hon gick runt i rummet, vaggade bebisen nöjt medan det unga mamman vilade på soffan.
Ingrid slog igen anteckningsboken och log.
Min gammelmormor, Vera Linnea, älskade mig sådant att hon vägrade dö. Som i sången: Vi har ännu sysslor kvar här hemma!
Hon levde tio år till och hjälpte min mamma din svärmor Astrid att ta hand om mig, sitt älskade barnbarnsbarn.
Och pastor Börje log mot sin hustru.