Mannen i kön på ICA – hans blå ögon avslöjade en historia: Om en oväntad vänskap, passion vid femtiotre, och hur ett nytt liv kan börja med att lägga om badrumsplattor i en svensk småstad

Herrn, kan du ge dig lite plats? Usch. Är det du som luktar så?
Ursäkta. mumlade mannen och tog ett steg åt sidan.
Han mumlade sedan något ohörbart, missnöjt och sorgset. Han stod och räknade några enkronor i handen. Kanske räcker inte pengarna till en öl. Margareta kunde inte låta bli att titta honom i ansiktet. Märkligt nog han såg inte ut att ha druckit.
Herrn, förlåt mig, men det var inte min mening… Hon kunde inte bara gå därifrån.
Det är ingen fara.
Han höjde blicken. Hans ögon, isblå och levande, hade inte bleknat en sekund. Trots att han verkade vara i hennes egen ålder, minst. Aldrig hade Margareta sett sådana ögon, inte ens hos en ung man.
Margareta tog tag i mannens arm och ledde honom åt sidan från den lilla kön till kassan.
Har det hänt dig något? Behöver du hjälp? hon försökte hålla masken.
Nu förstod Margareta vad det var för lukt bara gammal svett, inget mer. Mannen tystnade, stoppade mynten i fickan. Det var genant för honom, att tala om sitt elände inför en snygg, prydligt klädd kvinna han aldrig sett förut.
Jag heter Margareta. Och du?
Erik.
Så… behöver du något? Hon hörde hur hon nästan trängde sig på.
Tränger mig på en uteliggare, tänkte hon lite bittert. Men Erik bara kastade en snabb blick med sina iskalla ögon, och undvek sedan att möta henne. Nåväl. Hon var på väg att gå, då han ansträngde sig att säga:
Jag behöver jobb. Vet du om någon behöver hjälp här? Kanske med reparationer, något i hushållet. Ert samhälle är stort och fint, men jag känner ingen… Förlåt.
Margareta lyssnade tyst och hörde sedan hur Erik började prata för sig själv igen, generad. Hon undrade om det var klokt att bjuda in en främling men hon hade just påbörjat badrumsrenoveringen. Sonen hade lovat hjälpa, men var alltid upptagen på arbetet
Kan du sätta kakel? frågade hon.
Ja, det kan jag.
Vad tar du för att fixa ett badrum på tio kvadratmeter?
Mannen utbrast ett roat skratt. Otroligt att en toalett kunde vara så stor.
Jag måste titta först. Men egentligen, vad du än vill ge.
Erik gick grundligt till verket. Han frågade först om han fick duscha Margareta blev lättad att han frågade. Hon hoppades bara att han inte skulle smitta ner hela huset. Hon gav honom sin avlidne makes gamla kläder medan Erik tvättade sina egna. Renoveringen var färdig på en helg. Han knackade ner gammalt kakel, städade ordentligt och la verktygen där han hittat dem. När lördagen blev kväll glänste nytt kakel i badrummet och på golvet. Margareta var lite nervös över att Erik skulle bli klar och behöva åka vidare, han var säkert hemlös. Skulle hon låta honom stanna en natt till? Eller köra ut honom vid midnatt?
På lördagen sov Margareta nästan inte alls. Hon låste dörren och låg vaken och lyssnade, men Erik, helt utmattad, sov gott på soffan i vardagsrummet.
Kom och inspektera, Margareta! ropade han.
Det fanns inget att klaga på renoveringen var perfekt.
Erik, vad är ditt yrke egentligen? frågade Margareta, imponerad.
Jag är fysiklärare. Studerade vid Umeå universitet.
Umeå ja? Jag har min kusin därifrån
Då hette det fortfarande universitetsinstitutionen. Men när det gäller kakel En riktig man ska kunna sådant själv, tycker jag.
Margareta nickade och tog fram pengarna hon lagt undan. Hon var inte snål hon gav honom samma belopp hon hade betalat en hantverkare, 5500 kronor. Erik stoppade sedlarna i fickan utan att räkna dem och började ta på sig ytterkläderna. Hans egna kläder hade torkat, och han bytte om.
Ska du bara gå nu? utbrast Margareta lätt förnärmad.
Borde jag stanna?
Han såg återigen på henne med sina osannolika, blå ögon.
Du har slitit hela dagen. Ät åtminstone något! Du drack knappt ens kaffe, för att slippa lämna jobbet.
Erik såg tveksam ut. Men log svagt.
Nåväl, tack ska du ha. Det vore gott.
Margareta åt lite fisk med honom, för sällskaps skull, även om hon annars aldrig åt efter klockan sex. Det kändes bara… trevligt. Erik visade sig vara både charmig, intelligent och djupt sympatisk. Men också förlorad, en sorts sorg hängde kvar kring honom den försvann inte med samtal eller en dusch. Kanske tog det tid.
Erik, vad har egentligen hänt dig? Förlåt att jag frågar.
Han tvekade länge. Sedan sa han lågt:
Om jag börjar berätta låter det väl som en klyschig hjältesaga. Jag har hört så många sådana historier de senaste åtta åren. Fast min saga var på riktigt… men varför skulle du vilja höra?
Jag förstår bara inte… hur en sån man kan ha hamnat här…
Erik såg allvarligt på henne, och de reste sig samtidigt. Förvirrade. Han gick mot dörren, hon kom i vägen. De stötte till varandra, och sedan var det som att allting bara hände. Margareta trodde aldrig passion var för femtiotreåringar sånt hörde ungdomen till. Men nu… brann det inom henne, starkare än någonsin.
Sedermera berättade Erik hur han för åtta år sedan försökt rädda en av sina elever, en begåvad pojke från ett trasigt hem, uppslukad av fel sällskap. Pojken ville slutat, men det gick inte. Så den rättvise fysikläraren, Erik, gick för att prata med gängets ledare, en samvetslös 22-åring. Det blev slagsmål men Erik hade tränat judo hela sitt liv. Han slängde dem omkring sig tills ledaren landade mot en betongvägg och miste livet. Erik ringde både ambulans och polis, säker på att det hela var självförsvar. Men domstolen såg annorlunda tolv år, varav han satt av åtta för gott uppförande.
Och där, på kåken, lever folk också. sa han kort.
När han kom ut fann han att ingen väntade på honom. Modern död, lägenheten såld, systern ville inte ta honom. Hans egen hustru lämnat honom för länge sedan. När Erik kom till Stockholm försökte han få ett jobb, men vem anställer någon från fängelset? Han erbjöd hjälp i villakvarteret där han råkat hamna, men möttes av avsky och misstro. Till slut fanns ingen plats att bo eller sova, och den vän som hyst honom sa ifrån.
Hur länge har det varit så? frågade Margareta och betraktade cigarettglöden.
Två veckor, ungefär.
Han rökte hennes cigaretter. Margareta rökte sällan, men en ask låg i kökslådan. Erik föreslog att köpa egna, men Margareta sa nej. Hon undrade hur det var att ha bott ingenstans i fjorton dagar.
I mörkret, upplysta av glöden från hännes cigarett, blev det lättare för Erik att till slut säga det han ville. Margareta släppte in honom i sin säng; då var det ingen idé att låtsas längre.
Så, har du legitimation?
Javisst, skrattade han bittert. Ingen adress bara, det är största delen av problemet.
Erik stannade kvar. Och allting vände. Margareta ordnade en tillfällig folkbokföring, Erik fick jobb inte som fysiklärare, men som säljare i en järnhandel. På helgerna började han undervisa privat, allt fler ville ha honom som läxhjälp. Livet blev lugnare. Två och en halv månad gick så, tills Margaretas son kom hem. Han såg snabbt vad som hänt och drog iväg sin mamma ut på gården.
Mamma, du får göra dig av med honom.
Va? Margareta häpnade.
De hade inte blandat sig i varandras liv på åratal.
Jag menar allvar. Du behöver inte någon slashas här. Fattar du varför han drar sig till dig? Han är hemlös! Tänk dig själv!
Margareta gav Simon en örfil.
Lägg inte dig i mitt liv!
Mamma, du tycks glömma att jag är din arvinge. Jag vill inte dela någonting med en främling. Om du gifter dig med honom, vad händer då? Han har rätten till huset…
Vad säger du om mig egentligen? argt och sårat. Tror du jag ska gå bort först? Jag kanske överlever dig!
Mamma, tvinga mig inte att göra något jag ångrar. Jag tänker skydda mina intressen. Om du skaffat en man med pengar, hade jag inget sagt. Men nu…
Så nu är det “bra karl” bara om han är rik? Vad håller du på med, Simon? Har jag uppfostrat dig så?
Jag har sagt vad jag vill, Simon var allvarlig. Jag kommer tillbaka om en vecka. Då ska han vara borta. Annars får du skylla dig själv.
Margareta gick in, kämpade mot tårarna.
Är han polis? frågade Erik.
Förlåt att jag inte sagt nåt…
Du behövde inte. Vad då-?
Han arbetar som åklagarsekreterare. Han är bra, men blir för försiktig ibland.
Vad tänker du göra? frågade Erik och såg henne rakt i ögonen.
Margareta satte sig tungt vid köksbordet. Hon visste inte vad hon skulle göra. Om Simon hade bestämt sig, skulle han göra livet svårt för dem. Vad han kunde ta sig till, ville hon inte veta…
Det är vår… sa Erik, och du har inte bestämt dig? Då säger jag det istället.
Margareta nickade, tårarna brände.
Jag har sparade pengar. Det räcker inte till en tomt här i området, men tjugo kilometer bort finns något. Vi ställer dit en bod, sen bygger vi långsamt. Jag fortsätter med privatlektioner, vi klarar oss. Jag bygger vårt hus själv. Vad säger du?
Margareta blev stum. Erik blev orolig.
Förlåt, du är van vid bekvämt, men det blir bara tillfälligt. Sen ska jag ordna åt dig.
Erik… jag har också sparat. Jag vill vara med och bygga, sa hon eftertänksamt.
Jag ber dig inte att…
Det är mitt beslut. Bara för oss två.
Erik gick fram, omfamnade henne och kysste hennes hår. Margareta kände hans värme, styrka och kärlek. Vem hade trott att sådan lycka kunde komma även i deras ålder?
Deras plan gick snabbt. De köpte tomten, Erik insisterade på att Margareta skulle äga, men hon gav sig inte.
Jag har redan egendom. Att de körde bort oss spelar ingen roll. Du har inget. Ta det i ditt namn. Jag har ändå min “arvinge”, sa hon ironiskt, och mindes Simons hot.
De satte upp boden, Erik drog in el, kavlade upp ärmarna och började bygga huset. När Margaretas pengar tog slut, ökade han privatundervisningen. Han fixade en hörna, så ingen såg att han satt i en bod och undervisade. Alla pengar gick direkt till huset. Tegel för tegel. På milda sommarkvällar bredde de ut en filt på tomten, låg på rygg och såg på stjärnorna.
Vad känner du? frågade Erik och höll henne i famnen.
Jag känner ett andra andetag.
Det är jag som fått ett andra andetag, skrattade han. Du skulle känna min kärlek.
Det gjorde hon. Åh, jo det gjorde hon.
Margareta åkte hem för att hämta varma filtar, kläder och lite hushållssaker. Hösten var på väg. Hon fann Simon hemma, sittande i köket med en cigarett.
Hej, Simon. Jag är bara in och vänder. Hur mår du?
Han kikade på sin blomstrande, solbrända mamma.
Mamma, vad är det? Du ringer aldrig längre.
Du brukar vara så upptagen på jobbet. Du ringer ju själv.
Varför är du aldrig hemma längre?
Jag bor inte här nu. Behöver bara några saker, hoppas det går bra?
Simon satt tyst. Hans mamma hade blivit någon annan lycklig, lätt, förändrad.
Vi bygger klart snart, Simon, och då blir du bjuden på besök. Men nu måste jag skynda mig.
Margareta fyllde två väskor. På väg ut stannade hon och kysste honom på kinden.
Mamma, vad händer med dig? ropade han.
Margareta log brett från hallen och svarade:
Livets andra andetag, Simon! Och kärlek, förstås. Kärlek! Hej då, älskling!
Hon skrattade till och rusade ut ur huset. Tiden var knapp idag skulle de bygga farstukvisten.