De säger att med åldern blir man osynlig
Att man slutar vara viktig. Att man mest är i vägen.
De säger det med sån isande kyla att det skär in i hjärtat
som om det att försvinna ur människors blickar är inklistrat i kontraktet för åldrandet.
Som om man ska acceptera hörnet
sakta förvandlas till ännu ett tyst föremål i rummet,
skygg och stilla, utanför flödet.
Men jag föddes inte för att stå i hörn.
Jag ber inte om lov för att ta plats.
Jag dämpar inte min röst för att vara smidig.
Jag kom inte till världen för att bli min egen skugga,
eller krympa för att andra ska ha det bekvämt.
Nej, mina herrar.
Vid den här åldernnär så många räknar med att jag börjar falna
väljer jag att slå upp sommarens klaraste låga.
Jag ber inte om ursäkt för mina rynkor.
Jag bär dem med stolthet.
Varje fårad linje är min livs autograf
tecknet på att jag älskat, skrattat, gråtit, levt.
Jag vägrar att sluta vara kvinna
bara för att jag inte längre får plats i filter,
eller för att bäckene protesterar mot höga klackar.
Jag är fortfarande begär.
Fortsatt kreativitet.
Fortsatt frihet.
Och om det sticker i ögonen
desto bättre.
Jag skäms inte för mitt gråa hår.
Tvärtomskämmas vore om jag aldrig fått leva tillräckligt för att förtjäna det.
Jag slocknar inte.
Jag kapitulerar inte.
Jag lämnar inte scenen.
Jag drömmer än.
Skrattar ännu med hög röst.
Dansar fortfarandepå mitt sätt.
Och ropar till himlen, för jag har massor kvar att säga.
Jag är inget minne.
Jag är närvaro.
Jag är långsam eld.
Jag är själ i rörelse.
En kvinna med ärr
som inte längre behöver känslomässiga kryckor.
En kvinna som inte väntar på en annans blick för att känna sin styrka.
Så kalla mig inte stackars.
Avfärda mig inte för att jag blivit äldre.
Kalla mig modig.
Kalla mig kraft.
Kalla mig vid mitt namn
högt, och med ett glas i handen.
Kalla mig Málfrid.
Och låt det höras:
jag är fortfarande här
reser mig, och bär min själ som brinner vidare.
De säger att du blir osynlig med åldern… Att du inte längre är viktig. Att du bara är till besvär. De säger det med en sådan kyla att det gör ont — som om det att sluta bli sedd ingår i kontraktet med att bli gammal. Som om du ska acceptera hörnet… att bli ännu ett objekt i rummet — tyst, orörlig, ur vägen. Men jag är inte född för hörnen. Jag kommer inte be om tillstånd för att existera. Jag kommer inte sänka rösten för att inte störa. Jag kom inte till världen för att bli en skugga av mig själv, eller för att krympa så andra ska känna sig bekväma. Nej, mina herrar. Vid den här åldern — när många väntar på att jag ska tyna bort… väljer jag att brinna. Jag ber inte om ursäkt för mina rynkor. Jag är stolt över dem. Varenda en är signaturen från livet — att jag har älskat, skrattat, gråtit och levt. Jag vägrar sluta vara kvinna bara för att jag inte längre passar in i någons filter, eller för att mina ben inte klarar av höga klackar. Jag förblir begär. Jag förblir kreativitet. Jag förblir frihet. Och om det stör… så mycket bättre. Jag skäms inte för mitt gråa hår. Jag skulle bara skämmas om jag inte levt länge nog för att förtjäna det. Jag tynar inte bort. Jag ger mig inte. Och jag kliver inte av scenen. Jag drömmer fortfarande. Jag skrattar högt än idag. Jag dansar — på mitt sätt. Jag ropar fortfarande mot himlen att jag har mer att säga. Jag är inget minne. Jag är närvaro. Jag är en långsam eld. Jag är en levande själ. En kvinna med ärr — som inte längre behöver känslomässiga kryckor. En kvinna som inte väntar på någon annans blick för att veta att hon är stark. Så kalla mig inte “stackars”. Strunta inte i mig för att jag är äldre. Kalla mig modig. Kalla mig styrka. Kalla mig vid mitt namn — med fast röst och höjd skål. Kalla mig Maja. Och låt det vara känt: jag är fortfarande här… rakryggad, med en själ som brinner.
