Hur så – tänker du inte ta hand om min sons barn? – svärmor kunde inte hålla sig – För det första, jag rynkar inte på näsan åt lille Igor. Jag vill bara påminna om att det är jag som, som en ordentlig fru och mamma, tar andra skiftet efter jobbet med matlagning, tvätt och städning här hemma. Jag kan gärna hjälpa till och ge råd, men att ta på mig hela föräldraansvaret har jag inte tänkt. – Vadå, har du inte tänkt göra det? Sån är du alltså – hycklare! – Du då, Rita! Vem vill jobba gratis? – Som väntat kunde Svetlana inte låta bli att kommentera och döma på återträffen. Men tiderna när Rita var svarslös var förbi. Nu tvekade hon inte att sätta en vass mun som Svetlana på plats. – Bara för att du måste vända på varenda krona betyder det inte att alla har samma problem, – hon ryckte på axlarna. – Jag fick två lägenheter i Stockholm av pappa. Den ena bodde vi i före skilsmässan, den andra fick han från farmor och farfar och sen jag. Och hyrorna där, ni fattar – de är inte direkt billiga, så det räcker gott och väl för mig så jag kan välja jobb efter vad jag vill, inte bara för att få betalt. Det är därför du gick från läkare till butikskassörska eller hur? Egentligen var det en hemlighet. Egentligen hade Rita lovat att inte berätta för någon. Men om Svetlana nu ville behålla det hemligt så borde hon tänkt på det innan hon kallade Rita för dum i huvudet inför alla. Tror hon på riktigt att hon skulle komma undan med sånt? Då är det verkligen inte Rita som är korkad här. – Du är butikskassörska, på riktigt? – Men du lovade att vara tyst! – pep Svetlana och rusade iväg ut ur restaurangen gråtfärdig. – Det var rätt åt henne, – kommenterade Andreas efter några sekunder. – Exakt! Hon är hopplös. Vem bjöd henne ens? – undrade Tanja. – Jag bjöd ju alla, – sa Anna, före detta klassföreståndaren och återträffsarrangören, urskuldande. – Visst, Svetlana var ingen solstråle i skolan, men folk kan ju ändras. Ibland. – Fast inte alltid, – ryckte Rita på axlarna. Gänget skrattade, och till slut började de fråga ut Rita om hennes jobb. Den där nyfikenheten (just nyfikenhet, inte förolämpningar mot Ritas val eller intelligens) var helt förståelig. De flesta har aldrig haft med det området att göra. Det finns massor av myter kring det. Alla de där missförstånden skingrade Rita medan de pratade med gamla klasskamraterna. – Varför ska man ens hjälpa såna barn, det är ju hopplöst? – undrade en. – Vem säger det? Se här, jag har en pojke på fem år på jobb. Vid födseln gick allt snett, han fick syrebrist och nu har han försenad utveckling. Men han har goda chanser. Han började prata vid tre och nu går han till logoped och neurolog med sina föräldrar. Chansen är stor att han går i vanligt skolklass och slipper problem längre fram. Om de inte fått hjälp vore situationen en helt annan. – Aha, så du behöver inte stressa efter pengar och har valt att jobba med något samhällsnyttigt, – sammanfattade Valter. Sen gled samtalet in på klasskamraternas och deras familjers liv. Rita kände plötsligt att någon iakttog henne. Hon avfärdade det som inbillning, men känslan återkom. Diskret tittade hon sig omkring – ingen kollade på henne. Så hon fortsatte diskutera med det gamla gänget och glömde känslan snabbt. En vecka efter återträffen. Tidigt på morgonen när Rita skulle köra till jobbet upptäckte hon att hennes bil var “fastparkerad”. Hon ringde numret i rutan, fick tusen ursäkter och löfte om att bilen skulle flyttas direkt. – Förlåt, – sa den unge killen leende när han mötte henne. – Jag hade ärende hit men allt var fullt, det fick bli så här. Förresten, jag heter Max. – Rita, – sa hon. Det var något sympatisk med Max. Hans sätt, klädstil, till och med parfymen – allt gjorde att Rita utan tvekan gick med på att ta en fika med honom. Och sedan ännu en dejt. Efter tre månader kunde hon inte tänka sig livet utan Max. Särskilt som både Max mamma och hans son från ett tidigare äktenskap tog emot Rita som en i familjen. Pojken, Igor, hade särskilda behov men tack vare Ritas yrkeskunskap fann hon snabbt tonen med honom. Hon gav också Max råd om träningsmetoder så han kunde komma närmare sonen. Efter ett år flyttade de ihop, eller rättare sagt flyttade Rita in hos Max och Igor. Hon hyrde ut sin egen etta, precis som med lägenheterna i Stockholm, och tog med sig sina saker till sin blivande man och hans barn. Då började de första varningssignalerna. Först småsaker – “hjälp Igor att göra sig i ordning”, “kan du passa honom en halvtimme medan jag handlar?” Det var okej eftersom Rita och Igor hade bra kontakt och Rita ändå var ledig just då. Men småningom blev det mer och mer belastande. Rita fick prata med Max om att barnen är framförallt hans ansvar. Hon var gärna behjälplig men hade ingen avsikt att ta på sig mer än en femtedel av ansvaret för Igor, speciellt när hon redan arbetade med barn med särskilda behov på jobbet. Max verkade förstå. Men inför bröllopet började han och hans mamma diskutera Igors rehabiliteringsprogram. Eller, rättare sagt, föreslog för Rita att hon såklart skulle sköta det på sin fritid. – Nämen hörrni, stopp, – avbröt Rita snabbt. – Max, du och jag har en överenskommelse – din son är ditt ansvar. Jag ber dig inte laga hos min mamma, renovera eller lösa hennes problem – jag sköter mitt. – Du kan väl ändå inte jämföra! – fnös blivande svärmor. – En vuxen, självständig mamma är ju något helt annat än ett barn! Eller tänker du fortsätta gå omvägar runt Igor även efter bröllopet, och tro att vi accepterar det? – För det första, jag går inte omvägar – det är faktiskt jag som står för andra skiftet hemma med mat, tvätt och städning efter mitt jobb, som en ordentlig fru och mamma. Men att ta på mig även hela Igors rehabilitering går inte – det är Max ansvar. Jag kan ge råd och stötta, men jag tänker inte ta på mig hela föräldrarollen. – Vadå, tänker du inte? Sicken hycklare! Det är minsann lätt att prata inför kompisarna om sitt meningsfulla jobb men när det verkligen gäller bryr du dig inte om barnet? – Vad menar ni ens? – fattade inte Rita. Sen kopplade hon. Hon mindes att Max mamma extraknäckte som diskare på samma restaurang där återträffen varit. Två och två blev fyra. – Jaha, så ni hade riggat allt för att dumpa ansvaret för barnet på mig? – Tror du på riktigt att jag var intresserad av någon som du egentligen? – utbrast Max. – Det enda skälet till att jag brytt mig är Igor och att du jobbar med såna barn. Annars hade jag aldrig tittat åt dig… – Jaså? Då kan du sluta titta nu. – Rita tog av sig ringen och kastade den åt sitt ex. – Du kommer att ångra dig, – hotade Max och hans mor. – Ingen riktig karl vill ha en grå mus med ett hopplöst jobb och utan pengar. – Jag har två lägenheter i Stockholm, så pengar är inget problem, – slog Rita tillbaka. Och när hon såg deras chockerade miner gick hon och började packa. Visst följde genast försök att försonas. Proklamationer om att Max själv skulle ta hela ansvaret, aldrig mer säga så där, “det blev bara tokigt, jag älskar dig, jag ber dig, oj oj, snälla förlåt…” Men Rita var ingen idiot och trodde inte på ett ord. Hon skrattade bara åt att Max nu tappat sin “mus” och det var då rakt inte hon som skulle sörja. Sen hade hon och klasskompisarna ganska roligt åt hela den där historien. Och Rita hoppas fortfarande att hon en dag ska träffa någon som älskar henne för den hon är, inte pengarna eller kompetensen, utan för att de faktiskt är själsfränder. Tills dess räcker jobbet, vännerna – och varför inte en katt, den går i alla fall att uppfostra till skillnad från vissa män.