Du, du skulle ha hört vilket kaos vi hade hemma hos oss i morse. Emma och Calle alltså, det är mitt och min mans namn nu, haha båda försover sig totalt, och samtidigt som vi försöker slänga på oss kläder och få i oss kaffe måste vi få lille Viktor klar för föris också. Det liksom flyger kläder och leksakstraktorer åt alla håll.
“Du älskling! Hämtar du Viktor i eftermiddag, va?” ropade jag från sovrummet, medan jag krängde på mig jeansen och försökte få ner ombyteskläder i hans lilla Fjällräven-ryggsäck.
“Javisst! Var har jag mina nycklar?” kom det från Calle nånstans från hallen.
“Inte sett! Förlåt, stressigt nu!” suckade jag, febrilt letande efter min mobil bland drivor av tvätt och lego. Till slut tog jag första bästa mobil och fick skynda på Viktor, han satt där och puttrade med sina bilar som om världen aldrig skulle hinna ifatt honom.
Vi kom faktiskt till förskolan på fem minuter, rekord. Jag försökte klä av honom men dragkedjan på overallen strulade och självklart började Viktor gråta.
“Mamma Jag vill inte vara på föris idag,” snyftade han och klamrade sig fast.
“Men älskling, vi har bråttom nu, du kommer ha så kul, du får leka med kompisarna,” försökte jag, även om rösten nog darrade lite. Satt där på huk och smekte hans lilla krulliga huvud, men det hjälpte inte, han var otröstlig. Då kom hans favoritpedagog Kerstin ut i hallen, log så där mjukt som bara hon kan, tog honom i handen och viskade “Det är ingen fara Emma, vi fixar det här. Viktor, kom nu, dina vänner väntar.”
Jag var så tacksam att någon annan tog över för en sekund, men så slog stressen till igen. “Herregud, jag kommer sent! Katastrof!” muttrade jag och fumlade efter mobilen för att ringa min kund (jobbar som frisör ju, tider är heliga).
Men mobilen i väskan det var ju inte min! Jag och Calle måste ha fått med oss fel i all morgonpanik, samma modell, samma dumma mobilskal, samma kod suck! “Men så lyckat” fnös jag, och försökte klura ut hur sjutton jag skulle få tag i min kund nu. Fick väl ringa Calle och be honom hitta rätt nummer.
Då, helt plötsligt, vibrerar mobilen i min hand. Ett sms-notis dyker upp på skärmen:
Micke: “Hur går det med tjejen på gymmet? Fick du hennes nummer eller?”
Jag blev helt stel. Läste om notisen flera gånger, sen öppnade jag chatten och kollade:
Micke: “Så, har du fått in en fot där nu eller?”
Calle: “Ja, fick numret. Vi snackade ihop oss om helgen. Hemma hos mig.”
Jag tappade nästan andan. I helgen? Det var ju tänkt att jag och Viktor skulle sova hos min mamma då “Nej, snälla, det här händer inte!” mumlade jag och allt i magen slog knut på sig.
Resten av dagen spelade jag teater så det stod härliga till, försökte inte visa att jag visste nåt. Men allt alla blickar, småprat vid middagen, till och med när han nattade Viktor allt kändes så overkligt. Ingen ånger i hans ögon, bara samma Calle som alltid. Det skrämde mig nästan mer.
Mitt i veckan satt vi och såg på film och han la armen om mig. Jag var tvungen att bita ihop för att inte börja lipa rakt på hans axel. All närhet kändes plötsligt så falsk.
Fredagskvällen hade vi lagt Viktor, och jag stod vid diskhon och stirrade in i vattnet. Calle kom fram bakifrån, kramade mig mjukt om midjan och frågade: “Du verkar ledsen idag Allt okej?”
Jag sa att jag var bara trött, fejklog lite. Han pussade mig på huvudet så där som han brukar, men hela natten kunde jag knappt sova. När Calle somnat smög jag ut i badrummet, låste dörren och satte mig på kanten av badkaret och storgrät. “Varför? Hur kunde han?”
Frågorna snurrade, jag visste varken ut eller in. Skulle jag fråga? Bara gå? Vad gör man ens när ens värld plötsligt står på huvudet?
Jag visste bara en sak: på lördagen, då skulle sanningen komma fram. Jag var tvungen att sätta på masken igen, som varje dag.
Lördag morgon tog jag Viktor till mamma i Saltsjöbaden. Hon märkte direkt att något inte var som det skulle.
“Emma mår du bra? Allt som vanligt?”
Jag log stelt, drog till med nåt om att jag ville överraska Calle, pussade Viktor i pannan och for iväg. Ville bara få det här överstökat.
Hela vägen hem satt jag i bilen och vred händerna. Tänk om hon inte kommer? Tänk om jag inbillar mig allt? Kanske Calle bara skulle träffa Micke? Men samtidigt, jag ville veta, se med egna ögon men ändå inte.
Jag satt kvar i bilen alldeles för länge, höll kvar senaste kvällen när vi skrattade ihop, Viktor som kramade oss båda innan läggdags Ville bara bromsa upp allt, vara lycklig en minut till innanför den där trygg-bubblan som precis håller på att spricka.
Till slut tog jag mig i kragen, gick uppför trappan och nyckeln skakade i handen när jag låste upp. Ljuset var svagt i köket, röster hördes. Mitt hjärta dunkade som om det skulle slås sönder.
Var det Calle? Hade han verkligen gjort det här mot oss?
“Calle?” viskade jag, och fick knappt fram min egen röst.
Ännu ett försynt “Calle?!”
Jag klev in i köket och där var de. En man och en kvinna. Men mannen var inte Calle. Det var Micke, Calles bästa kompis. Han såg ut som ett skrämt rådjur när han upptäckte mig.
“Emma! Det här är INTE vad du tror Hörde att vi var själva och tänkte inte ta henne hem till morsan liksom Alltså, du förstår vad jag menar va?” började han stamma fram förtvivlat.
Jag bara stirrade. Allt snurrade, tårarna bara rann men plötsligt hörde jag mig själv fnissa nästan på riktigt.
“Jag fattar, Micke Jag sticker nu.”
Jag gick långsamt ut i den svala morgonluften, hela ansiktet brände, visste inte om jag skulle skratta eller skrika. Tog fram mobilen och knappade Calles nummer med darrande fingrar.
“Hallå?” svarade han.
Jag lyckades bara pipa fram: “Jag älskar dig så himla mycket”
Allt läckte ut misstänksamheten, rädslan, sorgen och där stod jag och skrattgrät samtidigt: “Jag var hemma. Det var Micke där”
“Jaha Älskling, förlåt snälla, kan du inte bli arg nu, jag är på kontoret, kom hit istället! Snälla du vet hur Micke är. Kom!”
Jag drog iväg direkt, var bara tvungen att få krama Calle igen.
På kontoret satt vi sen på golvet i konferensrummet, med ett glas rött vin. Jag lutade kinden mot hans axel och höll om hand hans hand hårt.
“Förlåt, Calle, jag ville inte snoka. Har aldrig gjort det förut”
“Nej, det är jag som ska be om ursäkt, att jag ens drogs in i Mickes knas,” skrattade han. “Han schabblade till det totalt med tjejen från gymmet nämligen, spillde energidryck över hela hennes vita dräkt. Hon blev blåfläckig stackarn. Och då bölar han till mig ‘Calle, hjälp, kan inte fixa det själv!’ Jag var tvungen att rädda honom ur pinsamheten tog hennes nummer och snackade med henne så han fick en ny chans, liksom.”
“Men varför tog han med henne hem till oss?! Finns ju hotell?”
“Tja du vet varför han bor kvar hos sin mamma fortfarande? Han sparar allt han kan, vill ha hennes köttbullar, och mamma tvättar strumporna.”
Jag skrattade så jag grät. “Så snål är han! Och du du är den enda han inte skäms inför?”
“Så är det. Vi har varit bästa kompisar sen lågstadiet, han är hopplös men min broder, liksom.”
Jag skrattade ännu mer. “Men du tänk om de är kvar hemma hos oss? Vi kan inte sova på ditt kontor. Jag vill ändå inte hem just nu Hoppas de städar!”
Calle pussade mig på pannan. “Vi förtjänar en riktig romantisk kväll! Jag är inte lika snål som Micke. Ska vi dra till hotell?”
Jag nickade, skrattade, och han lyfte upp mig som en skådis i en romantisk komedi.
“Jag lovar att leverera dig helskinnad till hotellet!”
Jag skrattade högt och kunde nästan inte fatta att för bara någon timme sen trodde jag att mitt äktenskap var slut.
