På julaftonskvällen dukade jag bordet för två, trots att jag mycket väl visste att jag skulle sitta ensam.
Jag tog fram de där kristallglasen från skåpet de som jag alltid varit lite rädd att tappa i diskhon. Satte dem försiktigt på bordet och tog ett steg tillbaka.
Två bestick.
Två tallrikar.
Två servetter, så välstrukna att de nästan frasade.
Det såg precis ut som om han när som helst skulle kliva in i köket och säga att nu var det dags att slå sig ner att det var kallt ute och att julen inte bryr sig om att vänta.
Men han skulle inte komma in.
Det hade han inte gjort på ett år nu.
Mobilen låg tyst nog, nästan så det ekade.
Min dotter Anna-Lisa skulle inte dyka upp.
Barnbarnen verkade ha fullt upp på sina håll och långt borta.
Jag drog handen längs den gamla vita duken med broderade blommor. Den där duken sydde jag när jag var ung. Han älskade den. Brukade säga att den påminde honom om mina ögon när vi var unga och dumma och glada.
För första gången den dagen log jag, bara en liten sekund.
Jag lagade hans favoriträtter. Inte för att någon skulle komma egentligen, utan mest för att så har jag gjort hela livet och hjärtat mitt har fortfarande inte förstått att platsen framför mig förblir tom.
Jag satte mig ner och betraktade bordet. Det var vackert. Alltid särskilt vackert på julen.
Jag tänkte på vår sista jul tillsammans. Hur han, tunn och trött, ändå satte sig mitt emot, log och bad mig att inte stänga in mig när han väl var borta. Att jag måste leva vidare. Att inte ge upp.
Jag lovade då.
Klockan tickade i bakgrunden, lamporna glittrade ute i vintermörkret, folk skrattade i trapphuset, barn sprang omkring och kastade snöboll på gården. Någonstans var det fest. Bara inte i det här tysta vardagsrummet.
Sent på kvällen ringde mobilen till slut. Ett snabbt samtal, glada hälsningar snabbare än varmkorv på Hötorget. Inga frågor, inget utrymme för vare sig nostalgi eller långa samtal. Och sen tystnad igen.
Jag tog glaset från platsen mittemot, höjde det försiktigt och viskade ett tack för åren, för kärleken, för att jag fått tillhöra någon.
Sedan började jag plocka bort från bordet. Långsamt. Varsamt. Ungefär så som man packar ner barndomens julsaker med vetskapen om att inget blir som förr.
Jag satte mig vid fönstret och tittade ut i mörkret. Ute fortsatte julen. Men här inne fanns nu bara ett minne kvar.
Bordet för två var dukat.
Men den ena platsen förblev tom.
Har ni varit med om det att duka för någon som inte längre finns där? Inte för att ni tror att de ska komma, utan för att hjärtat liksom inte vet hur man släpper taget?
