Du, lyssna på det här du vet min kompis Erik, eller hur? Han fick för sig att köpa det finaste blombuketten till en dejt. Alltså, han gick all-in, tog sig till fina blomsterhandeln i centrala Uppsala, och stod där riktigt nöjd och glad med buketten i famnen, och väntade på Ingrid. Men Ingrid syntes inte till någonstans. Han ringde, inget svar. Tänkte väl att hon kanske bara var sen, så han ringde igen och då svarade hon faktiskt till slut.
Han bara: “Jag är här nu, var är du?” Och vet du vad hon säger!? “Det är slut mellan oss.” Alltså, Erik bara tappade hakan. “Va? Men varför då?” Och så säger hon: “Det är på grund av din bukett.” Han fattade ingenting. “Vad är det för fel på den?” frågar han.
Och här kommer hela storyn, lyssna.
Erik hade gått runt bland blommorna rätt länge. Djupröda rosor, gula tulpaner, vita liljor, blommor i kruka och vaser fika för ögat, men stämningen i butiken var så där stressad. Han försökte komma ihåg vad Ingrid hade sagt om blommor, men det var lönlöst. Hon hade ju snackat på första träffen om vilka blommor hon älskade och vilka hon inte tålde, men då satt Erik mest och var kär, och lyssnade liksom bara med ena örat dessutom hade han fått i sig ett glas cava eller två.
Och han satt där, bara med hakan i vädret, förlorad i hennes långa blonda hår, fina silhuett och skrattgroparna på kinderna. Kanske var det bara så att han redan var förlorad? Och tänkte typ: “Spelar det någon roll, egentligen, vad hon sa om blommor? Det är ju ändå en toppen-kväll!”
Men nu, när han verkligen behövde komma ihåg, stod det stilla.
Blomsterförsäljaren försökte hjälpa till: “Kolla våra gerberor, du hittar inte sådana nu, det är verkligen en speciell sort.” Nu hade Erik bråttom han skulle hämta lunchlådan på jobbet och var snart tvungen att vara tillbaka. Han behövde bestämma sig.
Precis då ringde hans mamma. Hon ringer ofta nuförtiden.
“Mmm Erik, har du bestämt dig än? Jag tänkte, det är ju fredag ska du inte komma hem till byn i helgen?”
“Nja, mamma, det är så mycket nu…”
“Men farmor väntar på dig, du vet. Hon sitter där och tittar på ytterdörren, frågar så ofta efter dig.”
“Mamma, förlåt, jag har verkligen mycket att göra…”
Han la snabbt på, det stack till lite av dåligt samvete, men han kunde inte åka jämt bara för att farmor inte mådde så bra. Livet händer ju, och han hade viktig sak på gång han hade fått upp hoppet om nåt fint med Ingrid. Om det gick bra i kväll, ja, då kunde han kanske till och med bjuda med henne till en av de där små mysiga stugorna utanför stan, någonstans i Upplands landsbygd som han redan hade kollat upp.
Och du vet ju, mamma tjatar ju jämt att han borde få ordning på sitt privatliv, hitta någon att dela allt med. Men just där, försökte han mest minnas: vilka blommor var det hon älskade nu igen? Det är ju sjukt svårt att hålla koll på sånt!
Sanningen är att han egentligen störde sig lite på sånt är det så viktigt, egentligen, vilka blommor man plockar?
Säljaren slutade till slut att ens försöka övertyga honom stod bara och tittade när han velade mellan buketter.
“Vänta… var det inte nåt med att Ingrid surrade om taggar och rosor… Kanske ska jag undvika rosor!”
Så Erik köpte till sist en riktigt stilig bukett med rosa och vita stora gerberor. Han tänkte, det får räcka en blomma är väl mest en liten gest. Och så skyndade han tillbaka till jobbet, bara några minuter kvar av lunchrasten.
Han och Ingrid skulle mötas vid nya fontänen på Stora torget. Men som alltid, saker krånglade chefen kom och drog in honom på nåt hastigt möte. Kanske fanns till och med chans på befordran. Erik skickade ett sms till Ingrid att han skulle bli sen, och stängde av ljudet. Under mötet ringde mamma igen, men han kunde verkligen inte svara just då.
När mötet väl var över sprang Erik från kontoret, hoppade i bilen och kastade sig fram till mötesplatsen nästan andfådd, med gerberorna i högsta hugg.
Ingen Ingrid i sikte. Han gick fram och tillbaka över torget, ringde henne inget svar. Slog sig ner på en bänk, tänkte att hon säkert var sen hon med. Kom på att han aldrig ringt upp mamma men ville inte ringa nu, ifall Ingrid skulle ringa under tiden. När inget hände, försökte han igen.
Den här gången svarade hon.
“Ingrid, var är du? Jag står här och väntar.”
“Jag vet det. Jag sitter på kaféet på andra våningen mitt emot och har sett dig hela tiden.”
“Åh! Ser du jag ser dig inte, vill du komma ner?”
“Du är sen…”, avbröt hon.
“Jag vet, förlåt, men jag ringde ju. Chefen höll kvar mig.”
“Och blommorna då!”
“Vadå blommorna?” fattade Erik fortfarande nada.
“Du minns inte ens vilka blommor jag tycker om!”
“Men de du gillar fanns inte!”
“Rosor? Rosor finns överallt! Jag har säkert sagt hundra gånger att jag älskar rosor… och du…”
“Jag gör om det jag kommer upp till dig nu!”
Erik slank in på kaféet. Ingrid satt längst in, med ryggen mot fönstret. Han tassade fram, vågade inte räcka fram blommorna så de hamnade bara på bordet. Ingrid slängde inte ens en blick på dem.
Och Erik som vanligt: pratsam, försökte lista ut hur han skulle släta över det hela och bjöd på allt sitt bästa snack. Till slut tyckte han ändå att hon började le.
De drack en kopp kaffe, gick sedan mot utgången. Buketten låg kvar på bordet tills en söt servitris kom springande efter dem i trappen: “Ni glömde blommorna!”
“De kan du få,” log Erik.
“Åh, tack!” Servitrisen blev glad, man såg det på henne.
Men Ingrid blev låg igen.
“Ingrid, jag köper världens största bukett rosor till dig just nu!”
“Nej tack… det räcker med blommor för idag!”
De gick nerför trappan. Erik gick tyst bakom sin sårade vän. Mammas samtal kom igen.
“Förlåt, jag stör nog igen va?”
Ingrid hörde ingenting.
“Nej mamma, du stör inte. Jag kommer. Jag kommer imorgon.”
Den kvällen gick det lätt att skiljas åt. Erik visste det där var sista gången. Nästa dag satt han redan i bilen på väg genom landskapet, förbi åkrar och vall, över Mälarens lugna vatten, mot barndomsbyn.
Och du, han klev faktiskt ur bilen och gick rakt ut i blommorna vid vägkanten, plockade ett stort fång ängsblommor precis som en blomsterhandlare gör det valde, luktade, tog bara de allra finaste.
De han skulle träffa skulle SILJA bli riktigt glada där tänkte han rätt.
När han kom hem delade han buketten i två.
Mamma blev strålande glad och pussade honom på båda kinderna. Och farmor…
Farmor fick hjälp att ta sig upp från fåtöljen. Med darrande händer kände hon på blommorna, nästan omöjligt att se dem för synen var så dålig.
Det var längesen någon gav henne blommor.
Hon lutade sitt ansikte försiktigt mot dem och drog in doften långt ner i lungorna du vet, som om hela ungdomen satt gömd där inne bland dofterna och nu plötsligt vaknade till liv.
Det var inte bara minnen, det var känslan av nya minnen som ville bli till. Av att livet faktiskt fortsätter, genom barnbarn och kärlek och blodslinjer.
Erik satte sig nära farmor och la huvudet i hennes knä. Hon strök honom varsamt över håret, orolig att buketten skulle bli tillplattad.
Där låg han och tänkte att han någon dag, visst skulle träffa den där tjejen som känns precis sådär självklar någon som har farmors och mammas värme. Och när han väl träffar henne, då kommer han veta vad som är riktigt viktigt och en dag älska henne precis så som hans mormor och morfar gjort genom alla år, och som hans mamma och pappa.
Farmor ville inte riktigt släppa ifrån sig sina blommor:
“Vänta lite, Erik… Hämta lite kallt vatten från brunnen bara, ta den breda vasen, och ställ dem där borta så jag kan se dem ordentligt…”
Och det här det var de bästa blommorna. Inte för att de var sällsynta, för de växer i tusental över hela dalen men de här, de hade barnbarnet gett henne. Och det gjorde dem till de allra finaste i världen.
