Spring ifrån honom
– Hej där, vännen! sa Maja och slog sig ner bredvid Alva på caféet. Det var länge sen. Hur är läget?
– Hej Maja, svarade Alva lite förstrött. Allt är bara bra.
– Säkert? Du undviker ju min blick, sa Maja misstänksamt. Har Oskar hittat på något igen? Vad har hänt nu?
– Men åh, gör ingen grej av det, Alva suckade och ångrade nästan att hon gått till fiket överhuvudtaget. Allt är fint. Oskar och jag har det super tillsammans. Han är snäll, faktiskt. Kan vi byta ämne?
Hon hann inte höra klart Majas upprörda protester, utan reste sig hastigt och lämnade kvar halva kanelbullen på tallriken. Alva ville inte lyssna på någon annan och intalade sig naivt att folk bara var avundsjuka.
Oskar var ju perfekt. Snygg, framgångsrik, omtänksam. Ibland kom han med konstiga förbud. Till exempel fick Alva absolut inte färga håret ljust.
Det var första stora bråket de hade. Det var så nära att de gjort slut! Och allt på grund av småsaker.
Alva gick till frisören för att fräscha upp frisyren. En vän till henne hade alltid sagt att hon var född till blondin. Hon kunde inte motstå och lämnade salongen med glänsande platinablonda lockar.
Oskar blev kritvit i ansiktet av ilska. Han slängde boken han just legat och läst, sa elaka saker och krävde att hon omedelbart färgade tillbaka håret. Blondiner hör inte hemma i mitt hem.
Alva, gråtandes, rusade till närmaste frisör. De försökte hejda henne, för alla sa att färgen klädde henne, men när hon började gråta gjorde de som hon ville.
Oskar bara nickade belåtet nästa morgon och sa ingenting mer. Istället gav han henne ett dyrt armband som plåster på såren.
Alva fick inte heller bära vitt. Rött, blått, grönt vilka färger som helst, men aldrig vitt. En gång skämtade hon om bröllopsklänningens färg men Oskars märkliga blick fick henne att aldrig fråga mer.
– Spring från honom, sa Maja envist. Gå, och se dig inte om. Idag förbjuder han dig att ha vitt, i morgon kanske du inte ens får gå ut. Oavsett hur snäll han är måste du hitta någon bättre. Någon vettig.
– Alla har sina konstigheter, svarade Alva med en axelryckning. Vi menar allvar, Oskar och jag. Vi har till och med bestämt oss för att försöka skaffa barn. Oskar hoppas på en dotter. Han har redan bestämt namn Svea. Och du säger att jag borde springa
****************************************
Alva borde egentligen ha lyssnat på Maja. För snart skulle hon få se exakt vad Oskar gömde.
Det fanns ett rum i lägenheten Alva aldrig fick gå in i. Dörren var alltid låst. En gång frågade hon skämtsamt:
– Är du släkt med Blåskägg eller?
– Nej då, Oskar skrattade konstigt, jag gömmer inte mina ex i garderoben.
Samtalet var över, tills Alva råkade se in där av en slump. En dag slutade hennes föreläsning tidigare, så hon kom hem före Oskar. Hon visste egentligen att han borde vara hemma, men kunde inte hitta honom någonstans. Då hörde hon röster från rummet hon inte fick gå in i. Hon öppnade försiktigt dörren på glänt.
Det hon såg fick henne att stelna av fasa.
Ett jättestort porträtt av en ung kvinna, och Oskar stod på knä framför det.
Kvinnan på bilden log lyckligt och sträckte ut händerna. Hon var otroligt lik Alva den enda skillnaden var håret. Kvinnan var blond.
– Vänta bara lite till, Svea. Snart är vi tillsammans igen, mumlade Oskar. Alva kände klumpen i halsen och ville rusa in för att konfrontera honom, men hejdade sig när hon hörde nästa ord.
– Hon kommer föda min flicka, jag vet att hon gör det. Din själ kan då flytta in i hennes lilla kropp och vi kommer vara tillsammans, alltid. Jag kommer ta hand om dig och när du blir vuxen kommer vi älska varandra igen.
Psykopat!
tänkte Alva och slängde sig ut från lägenheten i panik. Maja hade haft så fel det var värre än någon kunnat tro. Men nu då? Vart skulle hon ta vägen? Värst av allt: hon var faktiskt gravid. Det var för tidigt att ens avgöra om det blev en flicka.
Föräldrarna bodde långt bort, och förutom Maja fanns ingen annan nära. Så Alva gick till henne.
– Jag förstod aldrig att Oskar var sådan, mumlade hon chockad, knogarna vita om glaset. Om jag inte sett det själv hade jag aldrig trott det.
– Lugna dig, sa Maja lugnt och räckte Alva ett vattenglas som hon lydigt drack. Nu måste du bestämma vad du ska göra. Stannar du med honom?
– Aldrig! skakade Alva på huvudet. Han är galen! Jag är rädd för mig själv, för barnet Hon log snett. Nu förstår jag varför han förbjöd mig allt det där. Jag blev för lik henne.
– Skönt att du fick reda på det innan bröllopet, konstaterade Maja. Du har inte sagt något till Oskar om barnet än?
– Tänkte överraska honom
– Perfekt. Du säger att du träffat någon annan, och så åker du hem till dina föräldrar. Byt till universitetet hemma, plugga klart. Viktigast är att hålla dig långt ifrån honom.
– Du har nog rätt.
*****************************************
De följande sex månaderna var fruktansvärt tunga för Alva. Inte fysiskt, utan psykiskt. Flytten, att berätta för föräldrarna… Hon tvingades hoppa av plugget på grund av graviditeten. Abort var aldrig ett alternativ; barnet var ju oskyldigt. Det blev en liten flicka precis som Oskar ville.
Oskar, till skillnad från Alvas farhågor, lät henne gå utan protest. Han antydde bara hotfullt att hon inte borde prata för mycket. Han frågade inte ens vart hon skulle, som om det inte spelade någon roll.
Ibland undrade Alva om hon gjort fel som lämnat Oskar. Speciellt som hon aldrig berättat om barnet. Den här kvällen, efter att ha lagt lilla Stina, stod Alva vid fönstret och grubblade.
Då ringde det på dörren. Matbudet hade kommit med middagen som hon beställt. Någon kock blev hon aldrig. Efter maten satte hon sig framför kursböckerna hon ville verkligen tillbaka till universitetet.
Bokstäverna flöt ihop, huvudet snurrade… Alva tänkte nå telefonen för att ringa ambulansen, men fingrarna lydde inte. Hon kunde inte röra sig. Innan hon slöt ögonen såg hon Oskar stå där, hållande deras nyfödda dotter i famnen.
***********************************************
Alva vaknade på sjukhuset. Hennes mamma hade lyckligtvis kommit på besök precis i tid.
Polisen försökte hitta dottern utan resultat. Oskar var försvunnen med barnet, som uppslukad av jorden.
Först flera år senare fick den förtvivlade mamman livstecken. Ett foto där Oskar håller om en vacker, blond liten flicka.
Så lärde jag mig den hårda vägen: om någon förbjuder dig att vara dig själv spring. Vänta inte på att allt blir bättre, för det blir det aldrig. Och glöm aldrig, var lojalare mot dig själv än mot någon annan, hur kär du än tror att du är.
