Gunilla hade just återvänt hem från ICA i Malmö. Hon plockade tystsamt upp varorna ur kassenallt luktade bröd, kaffe och dill. Plötsligt dröp en konstig dimma ut från sonens och svärdotterns rum. Det skramlade därinne, som om någon packade för en drömresa bort från Skåne. Med sömniga steg klev hon närmare och såg Vilhelmina böjd över öppna väskor.
Men Vilhelmina, vart ska du någonstans? frågade Gunilla och blinkade bort sömnkornen ur ögonen.
Jag reser härifrån! mumlade Vilhelmina i en blandning av gråt och fnitter, som om man i sömnen berättade för vinden att man skulle lämna världen.
Vad menar du? Varför? Vad har hänt? undrade Gunilla, som försökte hålla sig fast i verkligheten men redan kände att allt gled i väg.
Läs här, sa Vilhelmina tyst och räckte över ett brev som var hopvikt som en papperssvalas näbb.
Gunilla vecklade ut brevet. Bokstäverna dansade, ibland försvann de, ibland bildade de ord hon aldrig sett förr och sedan plötsligt läste hon ändå allting.
***
Ivan tog med sig sin Vilhelmina från Stockholm till den lilla byn någonstans i Småland. Nu skulle de bo i Gunillas gamla röda hus med vita knutar. Gunilla blev märkligt lättad: över trettio år hade Ivan irrblossat runt utan att slå sig till ro, och nu till slut, här var han, redo att sätta bo när hennes rygg blivit böjd som en krokig björk.
Huset var som en överfull fruktkorg. Gunilla var drottningen i köket och ensamherre i trädgården. Fadern var länge borta. Han hade lämnat efter sig både lagård och röda stugor. Gunilla mindes dagarna när hon försökte bli gravid igen, men marken och djuren stal den orken. Tre långa år pysslade hon om maken när han blivit sjuk. En mardröm av slit och gråt, tills hon visste hur jordfräsen skulle hållas och hur potatisen skulle pärlas ur marken.
Vilhelmina var ung. Lätt som björklöv, kanske tio år yngre än Ivan, tänkte Gunilla. Smal, blek, tyst. Gunilla kände sig som en spegelbild av sitt unga jag, när hon en gång dragit hit från Västergötland med bara några trasiga sockor i en väska. Ivan hade valt, så de skulle leva. Och Vilhelmina var ensam. Kanske var det för det bästa.
Alla byns tjejer glodde avundsjukt på Vilhelmina. Hon hade kammat hem själva guldprinsen bland Smålands ungkarlar. Men Ivan var lojal, sprang alltid hem, tog med sig doften av skog och sågspån och satte sig vid middagsbordet, alltid hungrig. Vilhelmina födde honom två söner och en dotter.
***
När yngsta dottern var fem och äldsta sonen tio, bestämde Ivan sig att han och vännen Urban skulle åka till Göteborg för att tjäna extra pengar.
Behöver vi verkligen mer pengar? undrade hans mamma Gunilla, Vi har så det räcker. Två löner och min pension. Och vem ska sköta hönsen? Jag orkar snart inte bära mjölkspannet längre.
Jag är trött på att dra runt på grisar, mamma! Vi flyttar alla till stan snart. Barnen måste plugga. Vi säljer huset, du hänger väl med?
Ivan, det är ju skolan här mitt i byn, försökte Vilhelmina.
Du var ju stadsbarn. Klart vi ska till storstan.
Om barnhemmet låg i stan, då var jag väl ett stadsbarn, men jag minns inte. Jag var liten. Men din mamma då? Hon behöver oss redan. Och hur klarar vi oss med alla tre barn mitt i stan? kved Vilhelmina tyst.
Nog pratat. Och du ser sliten ut, Vilhelmina. Vila dig och få lite färg. Du ser ut som november.
Vilhelmina och Gunilla trivdes ändå, likt två yrvakna fåglar om våren. Gunilla skyddade henne; ibland var det som om Vilhelmina var hennes egen dotter. Barnbarnen fick fötteroch Gunilla blev som en vaktel, ständigt oroande. Vilhelmina började kalla henne mamma och ibland glömde de varandra för verkligheten var mjuk och drömlik.
Vilhelmina grät ibland.
Vill han åka? Nå, då får vi tänka. viskade Gunilla i drömmen.
Ivan försvann in i Göteborgsdimman. Han postade brev, blå som havsluft. Det gick månader, och han återkom med presenter, med kronor och karameller, men lika fort reste han igen. Hans vän återvände, men Ivan blev kvar. En kväll viskade Urbans fru att Ivan bodde hos en rik kvinna där de jobbat. Ingen visste riktigt, byn började viska, och Vilhelmina började packa saker i tystnad.
Vart ska du då?
Vilhelmina bara räckte över en lapp. En fjäderlätt pappersbit.
Vilhelmina, förlåt mig. Jag har funnit någon annan. Huset är mitt när mamma går bort. Slösa inte bort din tiddu klarar dig och kan ta hand om barnen. Här är lite pengar, 20 000 kronor. Sen får du stå på egna ben. Ivan.
Han är välkommen att bo där. Men du och barnen stannar här. Ni är mitt blod. Jag kan inte vara utan er. Inte en meter lämnar vi. Han kastar ut oss inte, jag förbjuder det.
Ivan återvände en dag, ny kvinna vid sin sida, i ny Volvo. Han räknade inte med att se barnen i Gunillas drömhus. Dottern sprang emot honom, fylld av saltvatten. Sonen tvekade, men tog systern i handen och förde bort henne. Den yngsta följde tyst med.
Din far är förrädare, syster. Kom, vi har arbete, mumlade de.
Ivan tittade på medan sonen steg in i traktorn, startade motorn och plöjde ett lapptäcke av potatisland bakom huset. Andra barnen matade kaniner. Gården var större nu än förr. De hade kaniner, något Gunilla aldrig haft. Barnen hade vuxit. Ivan hade inte sett något.
Mamman, var är hon? Lämnat barnen med dig? frågade Ivan sin mor.
Döm aldrig någon efter dig själv. Hon heter Vilhelmina. Eller har du glömt? Hon kommer snart hem från jobbet. Och ni två, varför har ni kommit ihop?
Vi måste tala med dig, sade Ivan.
Då tala. Annars går du, innan Vilhelmina kommer.
Vi är här för att hämta dig.
Jag trodde ni kom för att hämta barnen.
Deras mor finns. Men du mår bättre av att bo närmare oss. Sälj huset, ta lantbruket, du får råd att köpa en lägenhet. Allt löser sig.
Och barnen då? Varför är du tyst?
Låt Vilhelmina flytta till stan också. Låt barnen få nya chanser.
De har chanser här, om de vill. Annars hade vi redan flyttat.
Nu har vi sagt vad vi kom för. Tänk på det. Köpare finns redan. Men du bör bestämma dig snart.
Det finns inget att tänka på, sade Gunilla. Jag är ingen husfru här längre.
Vad säger du, mamma?
Då klev Vilhelmina in genom ytterdörren.
Oj, vilka gäster.
Vilhelmina hade blommat ut. Hon bar blå klänning, Gunillas gamla örhängen och en modern frisyr. Ingen skugga syntes kvar av gårdagens Vilhelmina. Hon blänkte, vacker, och Ivan kunde inte titta bort förrän nya kvinnan drog honom i ärmen.
Ska du inte duka, mamma? Vi har gäster, sa Vilhelmina med ett snett leende åt Gunilla.
Gästerna ska gå nu. De har redan sagt vad de vill. Tack för besöket, Ivan. Adjö, vackra ni. Vi ses förhoppningsvis aldrig mer.
Här, mamma, ta mitt nummer. Om du ångrar dig, ring, sade Ivan och la lappen på bordet innan han gick ut.
Ivan återvände bara för att ta farväl av mamman. Vilhelmina ringde. Sonen ändå. Barnen hade vuxit. Den äldste var pappa nu. Samtalen blev artiga, som med främmande folk. Dottern ignorerade honom bara.
Vilhelmina. Barnen är vuxna, men huset är mitt. Jag har rätt att bo här. Jag är skild. Jag flyttar hem. Vill du stanna, så gör det. Vill du gå, så hålls du inte heller tillbaka.
Vilhelmina tog tyst fram papperen från kökslådan. Gunilla hade skrivit över huset på henne det året Ivan skrev sitt brev. Ivan gick märkligt tyst iväg. Vilhelmina höll inte kvar honom. Drömmen var slut; det fanns inget mer som höll dem samman. Hon hade sina barnoch nu barnbarnallt annat försvann ut i den milda skånska sommardimman.
