VI DÖMDE HENNE ALLA
Mira stod i kyrkan och grät. I minst femton minuter hade hon stått där och tårarna bara rann. Det var så förvånande för mig. Vad gör den där fina damen här? tänkte jag. Henne hade jag då aldrig förväntat mig se i S:ta Clara kyrka.
Jag och Mira var inte bekanta, men jag såg henne ofta. Vi bor i samma lägenhetshus och promenerar i samma park. Jag med mina fyra barn, hon med sina tre hundar.
Vi pratade ofta illa om henne. Vi: det vill säga jag, de andra mammorna med ungar, tanterna på parkbänken, grannarna ja, även de som bara gick förbi ibland, misstänker jag.
Mira var mycket vacker, alltid elegant klädd och tycktes rätt självsäker och lättsinnig.
Jaha, då var det dags för en ny karl igen, muttrade tant Birgitta när Mira gick förbi, där hon satt utanför porten.
Det är väl den tredje nu?
Hon kan ju ta vem hon vill, har ju gott om pengar, skvallrade hennes väninna tant Iris, avundsjukt när hon såg Mira hoppa in i sin flotta Volvo med en ny bekantskap.
Tant Iris son, Kjell, 45 år, hade fortfarande inte råd med ens en begagnad bil.
Hon borde föda barn istället. Tidens klocka tickar ju, lade farbror Lennart till vanligtvis tanternas meningsmotståndare, men om att döma Mira var de alltid överens.
Så snart något var över i Miras kärleksliv, samlades hela parkbänken och viskade hatiskt: Se där, det är bara för att hon är lösaktig! Och säkert luktar det blöt hund hemma hos henne!
Men allra mest illa tyckte vi mammor om henne.
Medan vi sprang oss svettiga efter våra barn bland gungor, klätterställningar, buskar och ibland sopcontainrar promenerade hon med sina fina labradorer i maklig takt och log som om hon vore så nöjd. Och när hennes blick föll på oss, tyckte vi den var överlägsen: Ni födde barn, nu får ni själva skylla er. Jag lever mitt eget liv i lyx ni snålar på stövlar och jackor till era ungar.
Typisk barnfri. De är likadana allihop, sa min väninna Elin, trebarnsmamma.
Rika har sina konstiga idéer småhundar, katter, marsvin, suckade Sara, som var gravid med tvillingar och kämpade för att få ner sin äldsta dotter ur ett träd.
Bara en egoist, reser världen runt istället för att anstränga sig i vardagen. Jag har inte sett havet på sju år, stönade fembarnsmamman Anna.
Bara att instämma, sa jag, till och med med tanterna på gården. Och så sprang jag för att plåstra om min gråtande dotter Agnes som slagit knäet i parken.
Hundkennel har hon skaffat, men barn kan hon inte tänka sig, hördes en gång en gammal tant säga högt till sitt barnbarn.
Rör mig inte, snäste Mira tillbaka. Hon öppnade munnen som om hon tänkte säga något mer, men lät bli, och fortsatte promenera med sina hundar.
Oförskämd! ropade tanten efter henne.
…Några sekunder senare stod jag ännu och betraktade Mira som grät där framme i kyrkan innan jag gick ut under de gamla lindarna.
Ursäkta, hörde jag plötsligt bakom mig. Vänta lite!
Mira kom ikapp mig på innergården.
Är det inte du som alltid är i parken med fyra flickor?
Jo… Och du med tre hundar.
Ja. Får jag prata med dig lite? Vet du, jag brukar alltid titta på er, på dig med flickorna och på de andra mammorna jag beundrar er verkligen, erkände hon och hennes kinder rodnade.
Du?! Utbrast jag förvånat. Nästan sa jag: Du som är barnfri, egoist och snobb! och mindes hennes spydiga blickar mot oss…
Vi satte oss på en bänk. Mira började prata och kunde nästan inte sluta. Tårarna rann, hon behövde så tydligt få tala ut…
Mira växte upp i en god och kärleksfull familj. Hon hade alltid velat ha många barn själv. Hon gifte sig av kärlek, men efter två missfall och läkares dom ofrivillig barnlöshet lämnade hennes make henne snabbt.
Samma hände med nästa man. Men innan dess försökte Mira allt, låg inne på sjukhus, kämpade med vården till sist höll hon på att dö i en utomkvedshavandeskap.
En tredje relation följde. Också där, utomkvedshavandeskap men den mannen sprang så fort barnfrågan dök upp. Han ville ha Mira för bilens skull, för pengarna, men barn stod inte på hans önskelista.
Jag hade kunnat ge allt för att få bli mamma!
Jag trodde du bara tyckte om hundar, sade jag och hörde själv hur dumt det lät.
Jag älskar verkligen hundar, log Mira. Men det betyder inte att jag inte älskar barn.
För att känna sig mindre ensam skaffade Mira först Tekla. Sen bad en vän henne ta hand om Max under en renovering, och han blev kvar. Den tredje hunden, Fenja, hittade hon som valp utomhus en iskall vinterdag.
Jag började tänka på den där tanten med barnbarnet som sagt: Kenlar, men inga barn. Och på farbror Lennarts surr om tickande klocka, som han slängt efter henne.
Tiden gick. Mira var nu fyrtioett, men såg ut som drygt trettio. Hon bestämde sig för att adoptera. Hon ville bara ge sin kärlek, ålder och kön var oviktigt. Hon föll för sexårige Karl från barnhemmet eller, egentligen var det han som först valde henne.
Kan inte du vara min mamma? frågade han. Mira svarade tårögd: Ja, det kan jag.
Men de fick inte adoptera Karl ändå. Hans mamma, sjuk i schizofreni, hade ännu kvar sina lagliga rättigheter.
Det var en chock, berättade Mira. Jag kunde inte förstå hur man kunde neka ett barn en riktig familj, när han så uppenbart behövde en.
Då dök lilla Lovisa upp. Fyra år, redan tillbaka på barnhemmet två gånger för livlig, för besvärlig, sades det. Personalen berättade att när hennes andra mamma lämnade tillbaka henne, så kröp Lovisa efter henne längs golvet, grep tag i kjolen och bad: Snälla mamma, lämna mig inte! Jag lovar att vara snäll!
När Mira och Lovisa träffades, frågade flickan direkt: Kommer du också lämna tillbaka mig? Aldrig! svarade Mira med gråten i halsen.
Men även med Lovisa blev det problem med adoptionen. Mira ville inte gå in på detaljer. Men det är min dotter, och jag tänker kämpa för henne!
Den dagen var Miras första i ett svenskt kyrkorum. Jag visste inte vart jag annars skulle ta vägen, sa hon.
Prästen kom, pratade länge med henne. Hon antecknade något. Hans sista ord: Det kommer ordna sig! Gå med Gud!
Vi gick tillsammans mot våra hem.
Du och de andra tror nog att jag är någon snobbig, självisk typ, sa Mira. Men jag är bara så trött på att förklara mig hela tiden. Har hört så mycket skvaller…
Jag sa ingenting.
Mira bjöd hem oss någon gång jag och flickorna fick gärna komma och leka med hennes hundar. Jag lovade tacka ja, men först längre fram.
Just nu var jag bara fruktansvärt skamsen.
Jag fortsätter tänka: Varifrån kommer all denna elakhet? Varför dömer vi människor så lätt? Vad får oss att tro det värsta om andra?
Och jag önskar verkligen, från djupet av mitt hjärta, att det blir bra för Mira denna fantastiska kvinna som vi alla dömde och föraktade. Att lilla Lovisa kommer till henne, kallar henne mamma och känner sig trygg för alltid, aldrig mer övergiven. Och att Tekla, Max och Fenja skuttar lyckligt omkring dem.
Vem vet, kanske händer ett mirakel och Mira träffar en bra man. Kanske får Lovisa en bror eller syster. Sådant händer, visst gör det?
Och att ingen någonsin mer säger ett ont ord till dem.
AugustMånaderna gick och våren smög sig in i vårt kvarter, som om den försökte sudda ut gammalt groll med späda grenar och solglitter i vattenpussarna. En dag såg jag Mira sitta på bänken vid lekparken. Bredvid henne satt en liten flicka med mörka lockar som skrattade högt åt Max, som låg på rygg och sprattlade med benen. Mira såg upp och mötte min blick. Hennes leende var lugnt, men i det fanns något nytt: en stilla, oreserverad glädje.
Jag ropade på mina flickor och vi gick fram, försiktiga men nyfikna. Lovisa för det var hon höll ut en inslagen klubba och bjöd Agnes. Snart sprang barnen tillsammans genom gropig sand, hundarna skuttade omkring dem. Mira rörde vid min arm och sa stilla:
Det har ordnat sig. Lovisa stannar nu. Vi är en familj.
Där vi stod kändes det plötsligt självklart, lika självklart som värmen i solen och barnens skratt i vinden. Jag bad om förlåtelse orden kom med tårar, men Mira tog min hand och tryckte den bara. Den dagen började något förändras i kvarteret.
Ryktet spred sig. I blomsterhandeln hördes tanterna viska: Mira har fått ett barn! Men skvallret lät inte längre vasst, utan nästan försonande. Någon knackade på Miras dörr med en inflyttningsblomma åt Lovisa. Grannarna log försiktigt i trapphuset, barnen blev ovänner om vem som skulle få gå ut med Fenja. Mira bjöd alla på bullar en lördag, kaffet dracks långsamt vid köksbordet innan alla gick ut i parken, barn och hundar och mammor och tanter i någon sorts ny gemenskap.
Ingen glömde vad vi sagt om henne, men vi började berätta vidare någonting annat nu om modet att fortsätta hoppas, även när ingen annan gör det. Om hjärtan som brister men ändå törs älska igen.
Och ibland, när kvällen föll och lugnet lade sig över gården, såg jag Mira och Lovisa genom fönstret, tätt tillsammans i soffan med hundarna i knät. Ibland lämnades ett fönster öppet, och med vinden flög det ut en saga, ett skratt, en vag sång.
Så blev vi alla, till sist, lite snällare mot varandra. Och livet, som vi så hastigt dömt det blev rikare än vi någonsin kunnat ana.
