Sara skyndade hemåt med tunga kassar med matvaror i båda händerna.
Tankarna snurrade kring allt som behövde göras middag som skulle lagas, pojkarna som skulle ätas, och dessutom skulle läxorna ses över med den yngste.
Redan på håll såg hon att det stod en ambulans utanför huset. Hjärtat blev tungt i bröstet. Hennes man, Andreas, hade haft sviktande hälsa den senaste tiden tänk om det hade blivit värre så att ambulans var nödvändig?
Är det till lägenhet femton ni ska? frågade hon nervöst chauffören.
Nej, vi ska till fjorton. Det är nån äldre dam som inte mår bra, svarade han.
Sara lättade. Det gällde inte dem, alltså; det var till grannen, Märta Andersson, de kommit för. Också sorgligt Märta var ju så ensam, över åttio år gammal.
Åh just ja, Märta har ju sin katt. Om de tar henne till sjukhuset måste ju någon se till att katten har det bra, funderade Sara medan hon gick uppför trappan.
I trapphuset utanför grannens dörr var det full aktivitet. Dörren stod på vid gavel, en bår i hallen och Andreas hjälpte sjukvårdaren att bära ut Märta.
Chauffören kommer strax upp, då bär vi tillsammans, sa sjukvårdaren.
Märta log svagt när hon fick se Sara.
Sara lilla, de tar mig till sjukhus nu. Jag tänkte ge dig nyckeln till min lägenhet, så kan du kanske kika till Selma, min katt? Maten står på köksbordet och lådan är redan påfylld, så rör inte dig för det. En gång om dagen räcker. Hoppas jag är hemma till nyår, sa Märta och räckte över nyckeln.
Det är självklart, jag tar hand om henne tills du är hemma igen! svarade Sara och la lugnande handen på grannens hand.
Ligg stilla nu, du får inte röra dig själv, sa sjukvårdaren. Och nu kommer den andra hjälparen också, då är vi klara…
Vänta lite, sa Märta. Sara, jag har en sak till att be dig om. På skåpet i hallen ligger en lapp med ett nummer. Om det skulle hända något allvarligt med mig, kan du ringa det numret? Det är min dotter, Linnea. Vi har inte haft kontakt på många år…
Sara försäkrade Märta om att allt skulle gå bra. När ambulansen hade åkt tog hon lappen och såg till att katten Selma hade det bra, sedan låste hon dörren.
Tänk att vi bott grannar så länge och jag visste inte ens att Märta hade en dotter, sa hon när Andreas kom tillbaka.
Nej, jag har aldrig sett någon komma till henne, konstaterade Andreas. Ska vi äta snart, tror du?
Sara suckade och kastade sig in i hushållssysslorna. När pojkarna till slut låg i säng, tänkte hon återigen på Märtas dotter, tog fram papperslappen och satt tyst och funderade.
Att ringa nu, sent på kvällen, kändes inte rätt. Hon la lappen på köksbordet.
Nästa dag, när hon hälsade på Selma i grannens lägenhet, matad och mätt mjauade katten högt och kröp upp i Saras knä. Sara satt länge och tvekade: skulle hon ringa Linnea? Till slut gjorde hon det.
Hej, Linnea? Jag är din mammas granne. Hon blev tagen till sjukhus igår. Skulle du kunna hälsa på henne? sa Sara försiktigt.
Jag bryr mig faktiskt inte om den kvinnan, svarade Linnea kallt. Hon är inte min mamma längre, och det har hon inte varit på många år.
Men snälla, vad har hänt mellan er egentligen? Det kan ju vara så att Märta aldrig kommer hem igen… Är du inte ens nyfiken på att se henne en sista gång? utbrast Sara upprört.
Det har du inte med att göra, fräste Linnea.
Du är verkligen hårdhjärtad, vet du det? Om jag bara kunde få träffa min mamma en enda minut till, skulle jag ge halva mitt liv för det! Om du bara visste vad du faktiskt kommer att sakna när hon går bort… Jag tog själv hand om min sjukliga mamma i sex år ibland var det hemskt tungt, men nu har hon varit död i nästan tio år, och jag tänker bara att jag hellre hade haft henne kvar, även om hon var sjuk!
Sara la argt på luren.
Ja Selma, sa hon till katten, om din matte inte klarar sig, får du bo hos oss. Hoppas det går bra med vår Gustav. Jag ringde sjukhuset idag igen, men Märta är tyvärr inte bättre…
Tiden gick, julen närmade sig. Sara och Andreas var och handlade och Andreas bar på en ståtlig gran.
Kan någon hålla upp dörren för oss? ropade Sara när två kvinnor öppnade porten.
Kom igen nu, Andreas!
Han skyndade efter henne med den barrande granen.
Plötsligt kände Sara igen de två kvinnorna i porten. Hon stirrade förvånat:
Men! Är det verkligen ni? Märta! Har du blivit utskriven?
Ja, jag lyckades tjata mig hem över nyår, skrattade grannen. Det blev bättre efter ett tag. Och Sara, det här är Linnea min dotter!
Oss känner du redan, log Linnea. Åtminstone över telefon!
Alla småpratade och började gå uppför trappan, Linnea höll lugnt armen om sin mammas axel. Sedan viskade Linnea till Sara:
Tack. Det var nog det du sa som gjorde att jag äntligen vaknade upp. Får jag komma förbi en stund senare?
Naturligtvis, svarade Sara och såg förvånad ut.
En halvtimme senare stod Linnea i Saras och Andreas kök med en prinsesstårta i famnen. De drack te tillsammans, och Linnea berättade:
Jag och mamma blev osams för tio år sedan, om nåt dumt egentligen. Minns knappt vad. Hon har alltid varit läraren, alltid skulle veta bäst den där gången triggade hon mig extra mycket och jag blev riktigt arg. Vi pratade inte alls på ett år och sedan blev det bara telefonsamtal på födelsedagar och vid jul.
Jag sa väl att det var bättre hon försvann än att hon skulle hålla på och uppfostra mig hela tiden…
Men när du, Sara, ringde igår först blev jag bara lättad. Men sedan, när du pratade om din egen mamma, blev jag rädd. Är det så här det ska sluta? Jag kommer stå ensam kvar, utan mamma på jorden…
Linnea berättade hur hon till slut vågade gå till sjukhuset efter två dagars velande och mamma Märta blev märkbart piggare direkt.
Hon har blivit bättre sedan dess, och jag kommer aldrig släppa henne igen, sa Linnea varmt och skyndade sig sedan hem till sin mamma.
Vad var det egentligen du sa till henne? undrade Andreas när dörren gått igen.
Jag tror jag sa sanningen. Det är nog bara sanningen som egentligen hjälper oss människor, svarade Sara tyst. Du, glöm inte ringa din egen mamma idag. Eller ska vi fira nyår hos henne i år? Vi har ju faktiskt bara en mamma kvar nu, på riktigt.
