Mot ett nytt liv
Mamma, hur länge ska vi egentligen sitta fast i den här hålan? Vi är ju inte ens i småstaden längre, vi är i småstadens bakgård, klagade min dotter när hon kom hem från caféet.
Signe, jag har ju sagt det hundra gånger det här är vårt hem, här har vi våra rötter. Jag flyttar ingenstans, svarade min mamma, där hon låg på soffan med sina trötta ben högt upp på kudden. Hennes klassiska position Karl XII-gymnast.
Men mamma, du ältar det här med rötter hela tiden. Om tio år har din potatisblast vissnat, och sen får du väl ännu en kepskille på halsen som du tvingar mig att kalla pappa.
Efter den rätt sårande kommentaren reste sig mamma och gick bort till spegeln i garderoben.
Min blast är då alldeles normal, sluta överdriva, muttrade hon.
Jag säger ju att den är okej nu, men snart blir det svårare. Välj själv: potatis, pumpa eller sötpotatis det får du bestämma, du som är kock.
Signe, om du nu längtar bort så mycket, så flytta själv. Du har varit vuxen i två år, lagen säger att du får. Vad ska du med mig till?
För samvetets skull, mamma. Om jag drar till ett bättre liv, vem ska ta hand om dig här då?
Försäkringen, en stadig lön, internet, och någon kepskille dyker säkert upp, som du själv sa. Det är lättare för dig, du är ung, modern, hänger med och blir inte irriterad på ungdomar. Själv är jag på väg mot Valhall redan.
Nämen, du skojar ju! Du är ju lika rolig som mina polare. Och du är bara fyrtio…
Var det verkligen nödvändigt att du sa det där högt? Skulle du förstöra min dag nu?
Översatt till kattår är det ju bara fem, kontrade Signe snabbt.
Då är du förlåten.
Mamma. Innan det blir för sent, kan vi inte bara hoppa på tåget och dra? Här finns verkligen inget som håller oss kvar!
För en månad sen fick jag vårt namn rättstavat på fjärrvärmeräkningen, och dessutom har vi vår hälsocentral här, försökte mamma.
Med försäkringen blir vi alltid inskrivna var vi än hamnar, och huset behöver vi inte sälja. Skulle det inte funka, så kan vi alltid flytta tillbaka. Jag ska snabbt visa dig hur man faktiskt lever.
Läkaren på ultraljudet sa ju att du aldrig skulle lämna mig i fred. Jag trodde han skojade… för inte undra på att han vann brons i Talangjakten året efter. Okej då, vi drar. Men lova mig en sak: Om det inte funkar släpper du hem mig igen, utan gråt och drama.
Jag lovar!
Din far lovade samma sak på Skatteverket när ni fick mig, och ni har samma blodgrupp.
***
Signe och min mamma struntade i närmaste stad de satsade direkt på Stockholm. De lyfte ut alla sparpengar och slog på stort: hyrde en pytteliten etta i förorten mellan en marknad och bussterminalen, och betalade fyra månader framåt. Pengarna tog slut långt innan de egentligen ens hade börjat använda dem.
Signe var hur lugn som helst och full av energi. Hon kastade sig direkt in i Stockholms liv det kreativa, nöjesliv och nattliv. Hon blev snabbt en av gänget överallt, pratade och klädde sig som en riktig stockholmare, som om hon aldrig bott på baksidan av landet, utan som om hon bara materialiserats ur Östermalmsluften och koncentrerad snobbighet.
Mamma levde däremot ungefär mellan morgonens valium och kvällens sömntablett. Redan första dagen, trots dotterns tjat om att gå ut i livet, började hon spana på arbetsmarknaden. Men Stockholm erbjöd jobb och löner som liksom inte riktigt hörde ihop och liksom alltid kom med någon hake. En snabb kalkyl gav svaret: ett halvår max, sen hem igen och hon behövde inga siare för det.
Hon orkade inte ta emot kritik från sitt moderna avkomma, utan gick klassisk väg och tog jobb som kock på en privat skola, och på kvällarna diskade hon på caféet nedanför.
Mamma, du står ju ännu mer i köket nu än förr! Du upptäcker ju aldrig storstadslivet. Borde du inte plugga till något? Bli designer, sommelier, eller till och med brynexpert? Åka tunnelbana, dricka cappuccino, anpassa dig.
Signe, jag är inte redo att sätta mig i skolbänken nu, faktum är att jag inte är redo för så mycket alls. Oroa dig inte för mig, jag fixar det här och anpassar mig. Fokusera på dig själv.
Efter ännu en suck över mammans ovilja att tänka framtid, började Signe sitt eget anpassa sig. Hon gjorde det framförallt i caféer, där killar från olika landsändar betalade hennes fika; hon anpassade sinnet fördjupade sig i stora stadens mystik och feng shui, som hennes favoritbloggare föreslog; och anpassade sig i olika gäng, där allt snack kretsade kring karriär och pengar. Signe skaffade varken jobb eller förhållande hon och staden behövde liksom vänja sig vid varandra först.
Efter fyra månader hade mamma själv betalat hyran med egen lön, slutade diska kvällstid och lagade nu mat på ännu en av skolans avdelningar. Under tiden hann Signe hoppa av några kurser, provfilma på radio, statista i en studentfilm där hon fick betalt i snabbmakaroner, och dejta ett par bremiska musikanter varav den ena visade sig vara ett riktigt åsnehuvud och den andra en katt med barn överallt och noll lust att stadga sig.
***
Morgon mamma, har du lust att göra något idag? Eller ska vi beställa pizza och kolla film? Jag är så trött, vill bara ligga, gäspade Signe i Karl XII-gymnast-pose, medan mamma fixade håret framför spegeln.
Du beställ, jag swishar dig pengar. Jag lämnar ingen till mig, lär ändå inte vara hungrig när jag kommer hem.
Vad menar du nu? Signe satte sig upp och stirrade på mammas rygg.
Jag är bjuden på middag, svarade mamma, som fnissade lite generat som en skolunge.
Vem då? Signe blev av nån anledning inte ett dugg glad.
Vi hade Skolinspektionen på besök. Jag bjöd på biffar, såna där du älskar sen du var liten. Ordföranden frågade om han fick träffa skolans kökschef. Jag skrattade, tänkte det var ett skämt: skolchef på lågstadiet. Men så tog vi en kaffe, precis som du sagt att man ska göra. Ikväll ska jag hem till honom lagar en svensk husmansmiddag!
Är du inte klok?! Hem till okänd man på middag?
Vadå då?
Har du tänkt på att han kanske inte bara vill ha… middag?
Signe. Jag är fyrtio, har inga ringar på fingret. Han är fyrtiofem, snygg och smart, och singel han med. Ärligt talat blir jag rätt nöjd med vad han än har i åtanke.
Alltså, du låter ju som en hopplös småstadstant. Som om du inte hade något val.
Jag känner inte igen dig. Var det inte du som drog hit mig för att jag skulle leva livet, inte bara titta på?
Argumenten var svåra att slå. Plötsligt slog det Signe att rollerna bytts plats, och det gjorde nästan ont. För uppswishade pengar beställde hon största pizzan staden hade, och ägnade hela kvällen åt att tröstäta. När klockan närmade sig midnatt kom mamma hem lyckligare än någonsin, utan att ens orka tända hallampan.
Hur gick det då? frågade Signe buttert.
Riktigt trevlig typ, och ingen import helt igenom helsvensk, fnissade mamma och försvann in i duschen.
Snart blev det flera dejter: de gick på teater, standup, jazzkonserter, fixade lånekort, gick med i en teklubb, och hon blev inskriven på den nya vårdcentralen. Ett halvår senare började mamma läsa kurser, tog certifikat och blev expert på avancerad matlagning.
Signe låg inte heller på latsidan. Hon ville inte sitta hemma och rulla tummarna och sökte jobb på flera stora, flashiga kontor. Men det slutade alltid med att hon blev bortpetad av andra sökande. Till slut, utan nya vänner som ville bjuda på kaffe, tog Signe jobb som barista två månader senare stod hon i baren på natten.
Rutinerna sänkte sig över henne. Tröttheten hängde under ögonen, och ork och tid sögs ur henne. Relationerna fungerade inte i baren gjorde packade gäster grova närmanden, men ordet kärlek fanns aldrig i vokabulären. Till slut fick Signe nog.
Vet du mamma, du hade rätt. Det finns inget här för oss. Förlåt att jag drog hit dig. Vi borde åka hem, sa Signe när hon vankade av och an i lägenheten efter ännu ett kaospass på krogen.
Vad pratar du om? Hem vart? frågade mamma, som stod där och packade en väska.
Hem, vart annars? Där allt är rättstavat på räkningarna och där vi är skrivna hos vår läkare. Du hade rätt från början.
Jag är inskriven här nu, och jag vill inte flytta, stoppade mamma och såg Signe i ögonen.
Men jag då! Jag vill hem! Jag gillar inte det här; tunnelbanan, kaffet kostar som entrecôte, snorkiga stockholmare överallt. Där hemma har jag ju kompisar, en egen bostad, här finns inget för mig. Och du packar dessutom!
Jag ska flytta till Johan, sa mamma plötsligt.
Vadå flytta till Johan?
Ja, du fixar ju lägenheten själv nu, du är vuxen, snygg, har jobb, bor i Stockholm möjligheterna forsar ur kranen här. Jag är så tacksam för att du drog hit mig. Hade det inte varit för dig hade jag förgåtts i småstadsdammet. Här lever man faktiskt! Tack, Signe! sa mamma och pussade henne på båda kinderna, men Signe var inte lika glad till svar.
Men mamma… hur ska jag klara mig själv? Vem ska ta hand om mig nu? snyftade Signe öppet.
Försäkringen, stadig lön, internet och kanske hittar du själv en fin kille, svarade mamma och citerade sig själv.
Så du bara lämnar mig? Bara sådär?
Inte alls, du lovade ju att släppa mig om det behövdes, utan drama, kom du ihåg?
Jag minns… Okej, ge mig bara nycklarna till lägenheten då.
De ligger i min väska. Men jag har en tjänst att be dig om.
Vadå?
Din mormor har också bestämt sig för att flytta. Jag har pratat med henne kan du hjälpa henne komma i ordning?
Mormor flyttar hit?
Ja, jag drog hela din grej bättre liv, finare killar, mindre damm. Hon har fått jobb på posten, och du vet fyrtio år på posten, hon kan få iväg ett brev till Nordpolen utan frimärke om det behövs. Låt henne också ta chansen, innan hennes blast har vissnat…
