En ny familj är viktigare än den gamla – Mamma, det här är Lera, min fästmö, – ropade Artur från hallen och höll om den generade tjejen. – Vi har lämnat in pappren till Skatteverket idag, vi ska gifta oss. – Grattis, – sa Raisa förvirrat medan hon torkade händerna på kökshandduken. Hon hade precis avslutat middagsförberedelserna. – Kom in nu, varför står ni i dörren? Kvinnan blev på riktigt tagen på sängen. Artur var hennes stolthet och livets mening … En duktig, väluppfostrad pojke, alltid artig och hjälpsam – och nu detta! Han satte henne inför faktum: han skulle gifta sig. Det kändes plågsamt för Raisa att få så viktig nyhet allra sist. Vad var hon, en slags vilddjur som inte skulle förstå varför sonen ville gifta sig? Tvärtom – hon hade ju glatts med honom, hjälpt till med bröllopet … – Förlåt mamma, att jag inte sa något tidigare, – sa Artur och gav henne en hastig kram. – Allt hände så fort. Jag blev kär som en tonåring! Vid första ögonkastet och för alltid. – Du ÄR en pojke! Är 25 någon riktigt vuxen ålder, tycker du? – Raisa log, och gömde sin sårade känsla långt inne. – Men låt oss se framåt istället. Var ska ni bo? – Hos oss till att börja med, om det är okej för dig, – Artur andades ut, lättad att mamma inte verkade arg. – Sen köper vi något eget. – Varför skulle jag vara emot det? – Raisa såg nästan förvånad ut. – Det är ju en stor lägenhet, plats finns till alla. Den blyga fästmön log nöjt från dörren men rätade genast till ansiktet i ett mer neutralt uttryck. Nu gällde det att göra ett gott intryck på svärmor – resten kunde man visa upp efter bröllopet. ****************************************** Det blev ett pampigt bröllop. Raisa sparade inte på något för sin älskade son, hon tömde det hemliga sparkontot för festen. Hon betalade till och med en resa till Medelhavet åt brudparet – nu skulle de få en riktig smekmånad! Snart fanns det ändå fullt upp: Lera hade redan berättat att hon var gravid. Raisa var inte emot sonens val, inte direkt … Men tjejen verkade misstänkt. Instämde i allt, log så där gulligt och höll med om vad som helst … Raisas syster Marina skrattade bara åt det. – Tänk på att du haft tur med din svärdotter! Ge det tid, så fort hon känner sig hemma så kommer hon att ändra sig. – Sen blev hon allvarlig. – Om du har en dålig känsla, ha koll på henne. Man vet aldrig – kanske spelar hon bara ängel inför Artur men är en liten djävul i själva verket. Marinas ord blev en profetia. Lera förändrades helt när den efterlängtade stämpeln i passet var på plats. Hon passade på, när Artur jobbade mycket, att steg för steg driva Raisa till vansinne. Det dröjde inte länge förrän Lera sa det rakt ut – att främlingar inte hade något i deras hem att göra. Raisa blev helt stum första gången. Hon, en främling i sitt eget hem! Den kvällen bad hon sonen ta ett snack med sin fru. – Mamma, du måste ha missuppfattat henne, – sa Artur och viftade bort det hela. – Hon är snäll, omtänksam – världens bästa! Lera lyssnade nöjt. Allt gick som hon hade tänkt. Några dagar senare mötte Lera mannen i tårar när han kom hem: Hon var rädd för att vara ensam med Raisa, för Raisa hade försökt ta livet av henne. – Du vet ju, snyftade hon, hur allergisk jag är mot honung. I morse kunde jag inte sova och ville hjälpa din mamma med frukosten. Kommer in i köket, och vad ser jag? Hon häller honung i pannkakssmeten! Jag är livrädd! Artur tappade fattningen och sprang för att konfrontera mamman. Han skrek att han var vuxen nu och bestämde själv, att han inte skulle låta någon skada de viktigaste människorna i sitt liv. Raisa förstod ingenting, men hur många frågor hon än försökte ställa möttes de bara av ilska och mer skrik. Hjärtat pickade oroligt, och hon skakade när hon tog sina mediciner – men Artur såg inget, han bara fortsatte skrika. Till slut stod Raisa inte ut. Hon tog jackan och gick till systern. Hon hade ingen aning om vad hon gjort för fel, varför hennes pojke hade förändrats mot henne … Det gjorde så ont. Hon hann bara några meter från Marinas port innan hon segnade ner på trottoaren och svimmade. ****************************************** Två veckor hade gått sedan Raisas begravning. Artur gick omkring som i en dimma och klandrade sig själv för allt. Lera tröstade, och strök hans hand, gav honom ett glas vatten. – Älskling, jag vet hur ont det gör, men nu måste du tänka på de levande, – sa hon och strök sig över den redan synliga magen. – När du mår så här dåligt, mår jag också dåligt. Att Artur var tyst gjorde Lera galen. Hennes plan hade fungerat, även om hon såklart inte räknat med att det skulle gå så långt. Hon hade bara trott att de kunde sälja lägenheten och dela på pengarna … Fast så här var kanske ännu bättre, egentligen. Plötsligt öppnades dörren. Marina kom in med egen nyckel. – Vad gör du här? Hur kan du bara klampa in? – väste Lera argt. – Jag är faktiskt hemma, – svarade Marina torrt och log. – Visste du inte? Lägenheten är min. Vattenglaset gled ur Leras hand. Hur kunde det bli så här? Allt förlorat … – Artur, vad betyder det här?! – skrek hon. – Det betyder det det betyder, – svarade han utan känsla. – Mamma försökte köpa ut lägenheten av moster Marina, hon sparade länge, men … – … men gjorde av med alla pengarna på ert bröllop! – fyllde Marina i. – Jag hade tänkt skriva över lägenheten på er bebis, men det blir det inget med. Ni har tre dagar på er. Flyttar ni inte ut, ringer jag polisen. **************************************************** P.S. Artur blev kvar i mosterns lägenhet. Själv. Lera packade allt sitt redan samma kväll, påstod att barnet ändå inte var hans, och försvann.