Orkade inte vänta ut
Jag har lämnat in skilsmässopapperen, sade Klara lugnt, medan hon räckte över en kopp te till sin man. Eller, rättare sagt, jag har redan skickat in dem.
Hon uttalade det med sådan vardaglighet, som om hon pratade om att det blir köttbullar och potatis till middag.
Får man fråga varför Äh, vi tar det inte inför barnen, sade Magnus och såg på deras två oroliga pojkar, innan han sänkte rösten. Vad har jag gjort som var så fel? Och har du glömt att pojkarna behöver en pappa?
Tror du verkligen att jag inte kan hitta en annan pappa till dem? Klara rullade med ögonen och drog på munnen. Vad du gjort fel? Allt! Jag trodde livet med dig skulle vara som en stilla sjö, inte en forsande älv!
Så, grabbar, har ni ätit klart? Magnus ville inte fortsätta samtalet inför barnen. Ut och lek! Och inga tjuvlyssningar! ropade han efter sina odygdiga söner. Nå, nu kan vi fortsätta.
Klara pressade ihop läpparna irriterat. Han skulle alltid bestämma! Spela superpappa…
Jag är trött på det här livet. Orkar inte jobba åtta timmar varje dag, le artigt mot kollegor, fjäska för kunder Jag vill sova till lunch, shoppa i dyra butiker, gå på spa! Och det kan du inte ge mig. Jag har gett dig mina bästa tio år
Kan vi skippa de där högtidliga orden? avbröt Magnus torrt. Visst var det ändå du som kämpade som en galning för att vi skulle gifta oss? Jag själv var tveksam redan från början.
Alla kan göra misstag.
Skilsmässan gick snabbt och utan drama. Magnus gick till sist med på att sönerna skulle stanna hos mamman, mot att de fick vara hos honom varje helg och på loven. Klara gick lätt med på det.
Ett halvår senare presenterade Magnus deras nya bonusmamma för pojkarna. Glada och sprudlande Lovisa vann deras hjärtan direkt och pojkarna räknade dagarna till nästa helg. Det retade Klara till vansinne.
Ännu mer irriterad blev hon när Magnus ärvde en massa pengar från någon avlägsen släkting, köpte en stor villa ute på landet, och verkade leva ganska gott. Trots det fortsatte han jobba som vanligt, betalade bara en liten underhållssumma i svenska kronor men klädde själv pojkarna från topp till tå och fyllde deras rum med gadgets. Underhållet kontrollerade han dessutom själv!
Varför kunde hon inte bara ha orkat ett halvår till? Hade Klara vetat detta hade hon väntat ut… Nu ångrade hon sig bittert.
Fast kanske var det ändå inte för sent?
*************************
Kanske vi skulle ta en fika? Som förr i tiden, log Klara insmickrande, medan hon snurrade en lock runt sitt finger. Korta klänningen, den noggranna sminkningen, allt för att se yngre och oemotståndlig ut!
Jag har bråttom, svarade Magnus tomt och sneglade mot sin före detta fru. Har pojkarna packat?
De hittar inte sina vantar, det tar väl tio minuter till, suckade Klara, men gav sig inte på försöken. Vi kan väl ändå fira nyår tillsammans? Kalle och Joel har klätt hela granen.
På rättegången bestämde vi att loven är mina. Och vi ska till en mysig by i Jämtland fullt med snö, perfekt för lite skidåkning. Lovisa har fixat allt.
Men nyår är ju en familjehögtid
Det är precis vad vi ska ha firande med min familj. Protesterar du, går jag till domstolen om pojkarna.
Så fort dörren slog igen om ex-mannen och sönerna, kunde inte Klara hantera sin ilska utan slog ett dyrt kaffefat från bröllopet i golvet. Lovisa… Alltid denna perfekta Lovisa! Alltid lika glad att träffa pojkarna, men säkert räknar hon dagar tills de ska hem. Klara visste ju bäst hur krävande Kalle och Joel var!
Men… kanske var det just det här som gav henne en idé? Det var inte kört än. Snart skulle pengarna rulla in till henne ensam igen…
*********************
Vad är det här? Magnus höjde ögonbrynen när han såg resväskorna i hallen.
Vad det ser ut som, svarade Klara och sparkade till Joels överfyllda väska. Det är pojkarnas packning. Jag har bestämt att nu när du har nya livet så ska jag ha mitt. Tyvärr vill inte varje man ta hand om andras barn, så från och med nu får pojkarna bo hos dig. Jag har redan kontaktat socialen och informerat dem, det är bara papper kvar. Det fixar du! Nu åker jag på semester med en väldigt lovande man.
Magnus stod kvar förstummad när Klara lämnade huset och satte sig i bilen som väntade. Hur länge skulle den där “ängeln” Lovisa orka med pojkarna? En vecka? Två? Jo, säkert två. Och när Magnus måste välja mellan sina barn och Lovisa, skulle han självklart välja pojkarna och återvända till Klara. Med alla slantar…
Veckorna gick. En månad. Två. Men inget samtal med krav om att hämta pojkarna. Tvärtom, barnen lät glada när Klara pratade med dem. Lovisa hade tydligen inte höjt rösten mot dem en enda gång! Hur var det ens möjligt? Hennes små busfrön blivit små änglar? Orimligt.
Hur går det med pojkarna? Har du tröttnat än? Klara ringde till slut.
De är jätteduktiga, lyssnar och hjälper till, Magnus röst blev varm så fort barnen kom på tal. Guldpojkar!
Jaså? Klara lät genuint förvånad. Hemma hos mig var det alltid kaos
Det är för att man måste engagera sig i sina barn, svarade Magnus hånleende. Medan du alltid bara satt med mobilen. Förresten, vi ska flytta. Vill du träffa pojkarna på loven får du säga till.
Men Det är väl mina söner också!
Du gav ju bort alla rättigheterna. Vilken sorts mamma är du? Magnus brast ut i skratt.
Klara hade inget kvar annat än att gräma sig. Någon man, eller rättare sagt några pengar, fick hon inte tillbaka, den nya romansen sprack och nu var även sönerna långt borta. Fast egentligen sörjde hon nog inte särskilt mycket över pojkarna hon hade kommit att älska att spendera all tid på sig själv.
Så orättvist. Tio år i tålamod och så hoppa av tåget bara ett halvår innan man kunde fått det goda livet…
Orättvist…
