Kidnappningen
1 januari
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på allt som hände. Igår kväll, på vår glittrande nyårsfest hemma hos Ellinor, stod Karin plötsligt mitt på vardagsrumsgolvet och läste högt från sin lilla lapp:
Jag önskar att män ska springa efter mig och gråta över att de inte kan hinna ikapp!
Alla, inklusive jag själv, skrattade så vi fick tårar i ögonen. Därefter tände hon på lappen, askan hamnade i hennes halvfulla champagneglas och rätt in i kroppen gick det sista skvättet.
Granen blinkade till som om den hörde vår glädje och började inte bara lysa, utan nästan spraka. Musiken höjdes, glassen klingade, våra ansikten rörde sig i ett virvlande fyrverkeri. Jag minns ju nästan bara det och guldglittret från grenarna, eller kanske minns jag det bara så.
Maaamma… Mamma, nu måste du vakna!
Jag klippte med ögonen och försökte sätta ihop vad som händer. Framför mig stod ett helt fotbollslag med busiga leenden.
Mamma, kom igen nu! Erik 9 år, Emil 7, Oskar 5, och lille Tor 3 år!
Alla pratade och fnissade samtidigt, som en liten armé av pojkar redo för upptåg. Precis den typ av springande efter mig-män som Karin önskade sig? Knappast!
Vem är tränaren här? Eller alltså, var är pappa? kraxade jag med sandpappersröst. Kan någon ge mig ett glas vatten
Plötsligt stod det två glas vatten, en clementin och ett glas ättiksgurka framför mig. Erik, äldst i skaran, visste exakt hur man tar hand om en mamma efter fest. Jodå, de börjar bli stora nu.
Mamma, nu får du faktiskt gå upp. Du lovade! gnällde de yngre.
Jag försökte minnas hur jag ens hamnat här och vad jag egentligen lovat.
Bio?
Neeej.
Donken då?
Nej!
Lekland?
Mamma, sluta låtsas! Vi är klara, bara du kvar nu!
Ja men, får jag veta vart vi ska? frågade jag till slut.
En mörk, lång kille klev in. Hans ögon, nötbruna och glittrade till nästan för snygg för att vara sann.
Allt är packat, bilen redo. Vi stannar vid ICA på vägen!
Jag stirrade på honom. Vem sjutton är du? Varför kallar barnen mig för mamma? Jag hade ingen aning. Helt blankt i minnet.
Mamma, glöm inte badkläderna! ropade någon från pojkrummet.
Förvirringen var total. Är det pool också? Vad är detta för liv och varför minns jag inte något?
Jag kämpade för att känna igen rummet. Gardiner, möbler, tavlor allt var främmande. Endast en blomma på fönsterbrädan kände jag igen: en röd julstjärna i en pärlprydd kruka. Märkligt nog var just den bekant.
Jag blundade en sekund och försökte nysta upp tråden. Vi firade ju nyår på restaurang igår, mina bästa vänner och jag. En riktig Secret Santa som förr, fast nu med dyra väskor, avancerade frisyrer och för lite tid.
Vännerna skrattade, skålade och njöt av att slippa vardagens rutiner: män, barn, dagis, tvätt, jobb. Vi var fria, om så bara någon timme.
Jag är fortfarande ogift, sista singeln som de skämtar. Ingen att rapportera till, ingen att vänta eller fråga om lov.
Jag gav ett dyrt hudvårdskit till Elin kaviar & guldtrådar och vi garvade om att det lika gärna kunde bli frukost på mackan, så exklusivt var det.
Till mig fick jag den där julstjärnan och en flaska sällsynt mousserande vin, medtagen från något slott i Champagne. Avslutningsvis läste jag lappen med önskan eller kanske skål och sen… svart. Som att stoppa huvudet i dimma. Jag minns inte ett smack mer.
Spegeln i hallen visade samma unga ansikte, sminkad som ett nyårslöfte. Men barnen, mannen? Jag minns inte att jag ens haft barn än mindre gift mig med den där snygga killen! Samtidigt kände jag deras namn, men inte hans. Det var något skumt här.
Ute i hallen, stående resväskor. Två stora, dyra märken, och tre små färgglada sportväskor. Alltså inte bara picknick det verkade vara ett helt äventyr.
Maken lyfte och bar med van hand våra väskor och puffade försiktigt ut mig genom dörren.
Nu måste vi skynda oss, annars kommer vi för sent, sa han lugnt.
Reflexmässigt kollade jag min hand ingen vigselring! Inte på honom heller. En ny oroskänsla växte.
Barnen rusade ut, hoppade in i en stor Volvo minibuss, bälten knäppa fast, varsin plats. Han satt bakom ratten så självsäker, trygg. Sträckte fram mig en kaffe, färdig med mjölk. Då blev jag tvär så dricker jag aldrig! Det stack till där inne.
Nu åker vi! ropade han och vände sig mot barnen. Bilen satte fart ut från staden.
Bak, bland pojkarna, surret, fnisset och småtjafset. Han körde tyst, skickade ibland en blick glimt i ögonen, som om det bara var vi två som delade en hemlighet.
Allt såg normalt ut familj, utflykt, väg ut i världen. Men insidan av mitt huvud var tät som en Smålandsskog i november.
Länge satt jag där, undrade vad som hänt. Nej, det här var inte min familj, eller? Ingen annan än jag verkade märka att jag hamnat helt fel.
Efter ett tag Pappa, stanna! Jag måste kissa! Kan vi få något att äta? och så svängde vi in på en mack. Nu gällde det. Så fort de försvann in på toaletten smet jag ut, runt hörnet och in i bilen.
Inga nycklar i tändningslåset. Och så stod han där, i fönstret, och log.
Här är du ju! Vi har letat efter dig, sa han mjukt.
Jag ville fly, men lät honom sätta sig bakom ratten. Och vidare for vi.
En timme senare såg jag Arlanda dyka upp framför oss. Glas, bilar, folk överallt. Efter parkeringen följde hela familjen med in.
Jag höll mig på avstånd och insåg till slut vad som måste göras. Jag tog sats, rusade mot en säkerhetsvakt och skrek:
Hjälp! Jag har blivit kidnappad!
Vakten tog genast tag, vred om armarna och satte på handbojor. Folk flockades runt.
Vänta! Han är inte beväpnad! skrek maken. Det är ett skämt, ett nyårsbus! Vi är inte kidnappare!
Plötsligt såg jag dem. Bakom en reklamskylt stod mina vänner: Ellinor, Elin, Lisa, Josefin, alla skrattandes och viftandes. Barnen kastade sig mot en av dem sin mamma. Andra tjejer rusade mot vakter och förklarade, yvigt och skrattande.
De tog av mig handbojorna och allt snurrade långsammare. Allt var ett skämt. Ett gigantiskt, planerat, påkostat prank.
Vännerna pratade i mun på varann. Allt detta, bara för att para ihop mig med Viktor, den där killen som länge trånat efter mig utan att våga ta första steget.
De visste att min integritet var av pansar:
Nej tack, klarar mig själv, har det så bra!
Så istället för att övertyga mig, slängde de in mig mitt i ett familjeliv på låtsas: morgonstress, barnkaos och en snäll, snygg man med kaffe och trygg röst.
Vi ville att du bara skulle känna efter, inte tänka så mycket, sa Ellinor.
Jag kunde inte ens bli riktigt arg tacksamheten kröp ändå upp därbakom någonstans. Visst, jag fick hjärtat i halsgropen, men det var ren vetenskap: ett experiment! Ibland räcker det faktiskt med ett familjemorgonkaos och en kaffekopp för att känna om det kunde fungera.
Och där stod han. Mr Rätt, Viktor, med glimten i ögat och katten-Gustav-leendet i mungipan, omgiven av sina brorsöner som älskade sina kusineroll i skämtet.
Skynda, ni hinner inte till gaten annars! ropade tjejerna. Ska vi kidnappa dig igen till varmare breddgrader?
Han sträckte ut handen till mig.
Ska vi prova igen? Får jag bjuda dig på en resa?
Hans ögon var ärliga och vackra.
Jag log och sneglade mot mina vänner. Väskorna, äventyret, hans blick.
Vad hindrar mig?
Okej… Men barnen får stanna hemma! svarade jag, skrattande. Och Viktor log, bredare än någonsin, och mina vänners fniss blev ett enda varmt sorl.
Kanske kidnappar inte livet oss. Det bara för oss dit vi borde ha varit, rakt genom oro, förvirring och skeptisk självständighet. Jag lärde mig något viktigt: ibland måste man bara släppa taget, våga kliva ut i det okända och bjuda sig själv på sitt livs roligaste överraskning.
