Riktiga barn – Lena, du kan inte ana! Matvey och jag har bestämt oss för att åka till Turkiet nästa år igen! – styrfars ögon lyste, – Han säger att han måste tillbaka till det där hotellet med havsutsikten. Vad ska jag göra, han är ju min egen son! Hur han omedvetet poängterade att det var just den “riktiga” sonen. – Vad roligt för er, – svarade hon, och tänkte på hur bra allt varit innan Matvey dök upp i bilden, – Riktiga barn… Och du har alltid sagt att vi är en familj. Att det inte spelar någon roll om man är riktigt barn eller inte. Det hade han sagt. Att hon var hans dotter, att det spelade ingen roll. – Nu börjar du igen… Men Lena! Du är min dotter, det finns inget att diskutera! Du vet att jag älskar dig som om du vore min egen. Men Matvey… Han märkte själv inte att han bekräftade hennes ord. – Matvey är sonen. Och jag är visst bara en bekant. – Men Lena, vad säger du? Jag menar ju att du är som min egen! – Som din egen… Men har du någonsin tagit med mig till havet? Under alla dessa femton år du kallat dig min pappa? Det hade han inte gjort. Artur brukade säga att det inte var någon skillnad mellan henne och Matvey, men Lena hörde alltid hur mycket mer Artur gjorde för sin son – och visste att skillnaden var enorm. – Det var inte möjligt, Lena. Du vet ju själv hur det var med pengar då. Du är väl inte ett barn – du fattar ju vad två veckor på ett femstjärnigt hotell kostar… Det är dyrt. – Jag förstår, – nickade Lena, – Kostnader. Det är för dyrt att ta med mig. Men Matvey, som du bara känt i ett halvår, honom vill du redan köpa en lägenhet till så han kan ta dit sin fru? Det antar jag räknas som småutgifter, om det gäller “riktiga” barn? – Jag tänker inte köpa någon lägenhet. Vem har sagt det? – Förtroendevärda personer. – Hälsa de där “förtroendevärda” att sluta sprida rykten. Lena livade upp en aning. – Är det verkligen inte sant? – Såklart inte! Men förresten – gissa vart vi ska på lördag? – och han svarade själv, – Gokart! Matvey körde till och med några tävlingar på universitetet, och jag följer mest med för sällskapets skull. – Gokart, – upprepade Lena, – Låter spännande. – Såklart! – Får jag följa med? – frågan slank ur henne innan hon hann tänka. Artur, som egentligen inte ville att hon skulle med, skyndade sig att säga: – Eh… Lena… Du kommer bara tycka det är tråkigt. På riktigt. Det är liksom… lite av en grabbgrej. Matvey och jag pratar ofta om sådant som är mellan far och son. Det kändes som ett knivhugg. – Så… för dig är det kul, men inte för mig? – Inte riktigt så… – Artur vred på sig, – Det är bara det att vi inte setts på hela livet och försöker ta igen förlorad tid. Vi vill gå själva. Förstår du? Hon förstod. “Förstår du” var det mest hånfulla ordet i deras nya vokabulär. Man skulle förstå att det riktiga alltid var viktigare än det låtsas. Förstå att hennes plats nu var utanför. Matvey var verkligen bra. Uppvuxen utan pappa – för att hans mamma aldrig berättade för Artur om barnet – hade han, trots allt, lyckats med allt och överallt. Smart, snygg, snäll. – Pappa, jag hjälpte till på hundhemmet. Byggde om hundgårdar. – Pappa, visste du att jag gick ut med högsta betyg? – Pappa, kolla! Jag har lagat din telefon. Han var inte bara son. Han var den perfekta sonen. Samma kväll, efter att Artur suttit hos Lena en stund och sedan gått hem, satt hon och bläddrade bland gamla foton… Arturs och hennes mammas bröllop (mamman som dog för fem år sedan och lämnade Lena ensam med Artur). Här är de på landet… och här när Lena tog studenten… Inget skulle någonsin bli som förr. *** – Lena, sover du? Jag måste fråga en sak – det är viktigt, – styvpappa dök upp hemma hos henne redan klockan åtta. – Vad är det som är så viktigt? Lena drog bort luggen med ett hårband och satte igång kaffemaskinen. – Det om lägenheten till Matvey. – Så det var sant ändå? – hon suckade. – Tyvärr, det är sant. – Och du ljög för mig. – Ville bara inte göra dig ledsen. Men jag måste fråga dig! Det brådskar. Han ska ju gifta sig förr eller senare. Och innan han blivit för gammal borde man ordna något eget åt honom. Du vet ju själv hur det var för mig… – Så ta ett bolån då, – sa Lena stelt, som om hon absolut inte ville diskutera Matveys boende. Han hade verkligen tur, den där Matvey. – Ja, ja, jag vet. Men du vet ju hur min kreditvärdighet är… Men Matvey måste få hjälp. Han förtjänar att hans pappa, som varit frånvarande hela hans liv, ordnar en lägenhet. – Och vad är det du vill? – Kan du hjälpa mig? Om jag ber dig? – Beror på hur. – Jag förklarar. Jag har två miljoner. Det räcker till kontantinsatsen. Men banken beviljar mig inget lån – men dig gör de det. Du har ju rena papper. Vi tar lånet i ditt namn, jag betalar – självklart. Illusionen att “det inte finns någon skillnad mellan er” gick helt i kras. Det fanns skillnad. Det är inte Matvey som får bära hela bördan. – Så Matvey får en lägenhet, och jag får ett lån? Är det så? Artur skakade på huvudet med en sårad min, som om Lena var den som föreslagit det. – Men vad säger du! Jag ska ju betala… Jag ber dig inte betala. Det behöver bara stå i ditt namn. Fundera på saken… – Vet du, Artur, det är inte lånet jag tänker på. Jag funderar på att du inte ser mig som din dotter längre. Nu har du en son. Honom har du känt i ett halvår, mig i femton år. Men det betyder tydligen inget – det viktiga är att han är riktig. – Det är inte sant! – utbrast Artur, – Jag älskar er lika mycket! – Nej. Inte lika mycket. – Lena, det är orättvist! Han är ju min egen… Ridå. Hon var inte hans dotter längre. Hon var fosterbarnet – bekvämt, accepterat tills den verklige dök upp. – Jag förstår, – sa Lena artigt, – Jag kan inte, Artur. Jag behöver också köpa lägenhet en dag. Får ändå inte lån nummer två. Som om han kom på först nu att även hon saknade bostad. – Ja, just det, du behöver ju också… – han rättade till klockan, – Men tills du ska köpa själv, kan du hjälpa mig nu. Jag har två miljoner – det är bara några år det rör sig om. – Nej. Jag sätter inte något i mitt namn. Hon hoppades inte längre att Artur skulle förstå. – Okej, – sa han, – Om du ändå inte kan hjälpa mig som dotter… då löser jag det själv. Hade han någonsin egentligen sett henne som dotter, spelade nu ingen roll. Från och med nu såg hon Artur endast på gamla bilder. En kväll, när hon bläddrade igenom flödet såg hon det. Ett foto från Arlanda. Artur och Matvey. Båda i ljusa jackor. Artur har handen på Matveys axel, och under bilden står det: “På väg till Dubai med pappa. Familjen är viktigast.” Familjen. Lena la bort mobilen. Hon kom plötsligt ihåg ett ögonblick från barndomen, långt innan mamma träffade Artur. Hon var fem år. De levde knapert. Hennes docka hade gått sönder – den hon fått av mormor. Hon grät, och hennes biologiske pappa sa bara: “Men Lena, varför lipar du för en sån bagatell? Stör inte!” Honom fick man aldrig störa. Hans intresse låg mest i flaskan. Man kan säga att Lena aldrig haft någon pappa. Hon trodde att Artur hade ersatt honom… Snart försökte Artur övertala henne igen. – Lena, vi måste göra något åt din misstro… – Vilken misstro, Artur? Jag sa ju: nej. – Du förstår inte situationen. Matvey… han kände inte till mig. Han har aldrig haft en pappa. Jag måste “ta igen det”. Han är vuxen. Behöver eget boende. Och det kostar dig inget, du behöver bara stå med, jag lovar att du inte förlorar en krona. – Vem ska ta igen det jag har förlorat… Det irriterade honom oväntat. – Lena, nog nu! Jag vill inte ha bråk. Jag älskar dig, på riktigt! Men förstå… Matvey är min riktiga familj. Får du egna barn en dag, kommer du förstå. Ja, jag älskar er olika, men det betyder inte att du är oviktig för mig. – Behövd. Som resurs. – Kom igen, Lena! Du överdriver. – Du bytte till honom på ett halvår, Artur, – sa Lena, – Jag ber dig inte välja. Och valet är redan gjort. Du har varit ärlig: Matvey är din egen. Jag har aldrig varit det. Sex månader har gått. Artur har inte ringt. Inte en gång. En dag, bläddrande i samma flöde, såg hon ett nytt foto. Artur och Matvey. De står framför fjällen. Artur i trendig skidoutfit. Bildtext: “Lär pappa snowboarda! Han är lite gammal för att börja, men med sonen klarar man allt!” Lena tittade länge på bilden. Hon sträckte sig efter datorn för att jobba klart rapporten när det plingade i mobilen. Okänt nummer. “Hej, Lena. Det är Matvey. Pappa gav mig ditt nummer, men vågar inte ringa själv. Han vill säga att han löst lägenhetsfrågan utan dig, och att han oroar sig för dig. Han undrar också om du vill komma och hälsa på till Valborg. Han kan inte riktigt förklara varför, men han önskar det väldigt.” Hon skrev svar, raderade, skrev om. “Hej, Matvey. Hälsa Artur att jag är glad för hans skull. Och att jag tänker på honom också. Men jag kommer inte. Jag har egna planer på Valborg. Jag reser till havet.” Hon nämnde inte att hon köpt semesterresan helt själv, att “havet” inte var i Antalya utan Skåne. Och att hon åkte med sin vän, inte med någon pappa. Lena tryckte på “skicka”. Och insåg att hon kunde vara lycklig även utan honom.

Linnéa, du kan inte ana! Vi har precis bestämt oss, jag och Mattias, vi åker till Rhodos nästa sommar igen! Oskar log stort, det glittrade glädje i hans blick. Han säger, han måste tillbaka till samma hotell med havsutsikt. Vad ska jag göra? Det är ju min egen son!

Hur omedvetet han la till just min egen son.

Jag gläds för er, svarade Linnéa och mindes hur lycklig hon var innan Mattias kom in i bilden. Egen son Och du sa ju alltid, att vi är en familj. Att det ingen skillnad är biologisk eller inte.

Han brukade säga det. Att hon var hans dotter, oavsett.

Åh nu börjar du igen Men Linnéa! Du är min dotter, det behövs inte diskuteras! Du vet att jag älskar dig som min egen. Men Mattias

Han märkte inte ens att han bekräftade det hon kände.

Mattias är alltså din son. Och jag, tydligen, bara en bekant.

Linnéa, men snälla! Du är som min egen!

Som min egen Men har du nånsin tagit med mig till Medelhavet? Under de femton år du sagt att du är min pappa?

Nej, det hade han inte. Oskar brukade säga det inte var någon skillnad på henne och Mattias, men Linnéa hörde hur mycket han gjorde för sonen och förstod att skillnaden var milsvid.

Det blev aldrig av, Linnéa. Du vet ju att förut hade vi knapert med pengar. Du är ingen unge, du fattar vad det kostar två veckor på femstjärnigt hotell Det är dyrt.

Jag förstår, hon nickade stilla. För dyrt att resa med mig. Men till Mattias, som du knappt kände för ett halvår sen, vill du nu köpa en bostadsrätt så att han kan flytta ihop med sin flickvän? Och det är inga stora omkostnader, eftersom det är din son?

Jag har inte köpt något än. Vem har sagt det där?

Folk pratar.

Hälsa dem, att de kan sluta sprida skvaller.

Linnéa kunde inte låta bli att le snett.

Så det är inte sant?

Självklart inte. Men förresten, vet du var vi ska på lördag? Han svarade själv, som alltid. Gokart! Han körde till och med tävlingar på universitetet, säger han. Och jag följer väl mest med.

Gokart, upprepade Linnéa torrt Spännande.

Javisst!

Kan jag följa med? kom det ur henne, innan hon hann tänka.

Oskar såg besvärad ut.

Äh Linnéa Det är nog mest för killar. Och vi har liksom pappason-prat att ta igen.

Aj.

Så du tycker det är kul men inte jag?

Inte så Oskar började skruva på sig. Vi har ju inte setts på hela hans liv. Vi vill liksom vara själva. Förstår du?

Förstår du. Just det förstår du hade blivit ett nytt hånfullt uttryck mellan dem. Man skulle förstå att blodsband alltid vägde tyngre än bandet de byggt tillsammans. Man skulle förstå: min plats fanns nu utanför muren.

Mattias var perfekt. Uppvuxen utan pappa hans mamma hade aldrig berättat för Oskar men nu, mot alla odds, klar och framgångsrik. Smart, snygg, snäll.

Pappa, jag hjälpte till på hundstallet i Sundbyberg. Fixade grindarna.

Pappa, fick jag nämna att jag har högsta betyg?

Pappa, nu funkar din mobil igen.

Han var inte bara en son. Han var den idealiska sonen.

På kvällen, när Oskar sagt hej då och gått hem till sig, bläddrade Linnéa bland gamla foton. Oskars och mammas bröllop (mamman som gått bort fem år tidigare, och lämnat henne och Oskar kvar). De i trädgården i Ekerö Studenten i Vällingby

Det blev aldrig mer som förut.

***

Linnéa, är du vaken? Jag måste fråga dig något akut! Oskar dök upp redan vid åtta.

Vad är det som är så akut?

Linnéa slog undan luggen och började fylla kaffebryggaren.

Det om lägenheten till Mattias.

Så det ÄR alltså sant? svarade hon andfått.

Förlåt, men ja det är sant.

Du ljög för mig.

Ville inte göra dig ledsen. Men jag behöver råd. Det känns som jag borde skynda på. Han ska ju gifta sig så småningom. Och man måste hjälpa honom så han får nåt eget, så det inte blir som för mig

Ta ett bostadslån då, sa Linnéa kyligt, egentligen ville hon bara slippa hela ämnet. Mattias hade det verkligen väl förspänt.

Ja, jag vet. Men du vet ju min kreditvärdighet Men Mattias hans farsa måste hjälpa. Det är han värd efter alla år.

Och vad menar du nu?

Kan du hjälpa mig? Om jag frågar dig?

Det beror på vad det gäller.

Alltså, jag har två miljoner kronor. Det räcker som kontantinsats. Men banken ger mig inget lån. Däremot dig. Du har ju ren historik. Vi tar lånet i ditt namn, och jag betalar allt! Såklart.

Illusionen om ingen skillnad mellan er två dog där. Skillnaden var glasklar. Det var inte Mattias, som skulle riskera något.

Så Mattias får en lägenhet och jag får skulden? Är det så?

Oskar såg så sårad ut som om det var hon som svikit.

Vad säger du! Jag betalar ju Jag ber dig inte betala själv. Det är bara en formalitet. Tänk över det

Vet du, Oskar. Det finns en sak jag tänker på mer än lånet. Det är att du slutat se mig som din dotter. Du har fått en son. En du känt i ett halvår, medan jag varit här i femton år. Det är blod som är allt för dig.

Nej! Oskar blev röd i ansiktet Jag älskar er lika mycket!

Nej. Inte lika mycket.

Linnéa, du är orättvis! Han är min son

Ridå. Hon var inte längre hans dotter. Hon var fosterbarnet. Lagom bekväm så länge rätt person inte fanns.

Jag förstår, Linnéa var så artig hon förmådde. Jag kan inte, Oskar. Jag kommer också behöva köpa en lägenhet nån gång. Jag får inte ens ett till lån.

Oskar verkade komma på först nu att också Linnéa saknade sitt eget hem.

Just ja, du måste ju också ha Han rätade på armbandsuret. Men nu, medan du väntar, kunde du ju hjälpa oss. Jag har ju två miljoner redan. Det är bara några år.

Nej. Jag kommer inte skriva under något.

Hon trodde inte ens att Oskar skulle förstå.

Jaha, sade han. Kan du inte hjälpa mig som dotter då får jag klara mig själv.

Om han någonsin räknat henne som dotter spelade ingen roll. Nu fanns han bara kvar i hennes barndomsfoton.

En kväll scrollade hon sitt flöde. Där dök det upp.

Bild från Arlanda. Oskar och Mattias. Båda med ljusa jackor. Oskar med handen på Mattias axel, texten under: Reser till Dubai med pappa. Familjen framför allt!

Familj.

Linnéa la ifrån sig mobilen.

Hon mindes plötsligt, hon var bara fem, innan mamma träffade Oskar. De hade knappt någon alls. Och när hennes docka gick sönder grät hon, och hennes biologiska pappa sa: Linnéa, gråt inte över sånt där strunt! Stör mig inte!

Man fick aldrig störa honom. Det var flaskan som betydde nåt. Linnéa hade egentligen aldrig haft någon pappa. Hon trodde Oskar tog den platsen

Snart försökte Oskar igen.

Linnéa, vi måste göra något åt ditt misstroende

Vilket misstroende, Oskar? Jag sa nej.

Du förstår inte Mattias han har behövt klara sig utan pappa. Man måste kompensera det. Han behöver faktiskt en bostad. Och du ska inte behöva betala något, bara stå med på pappret. Jag garanterar.

Vem ska täcka mina tomrum då

Det gjorde honom plötsligt förbannad.

Linnéa, sluta! Jag vill inte ha bråk. Jag älskar dig, men förstå Mattias är min riktiga familj. Har du egna barn nån gång, då förstår du. Ja, jag älskar er olika, men det betyder inte att du är oviktig.

Viktig. Som resurs.

Linnéa, tagga ner! Du överdriver.

Du har glömt mig på sex månader, Oskar, sade Linnéa. Jag ber dig inte välja. Valet är gjort. Du hade rätt: Mattias är din son. Jag har aldrig riktigt varit det.

Ett halvår gick. Oskar hörde inte av sig. Inte en enda gång.

En dag när hon scrollade förbi i nyhetsflödet såg hon en ny bild.

Oskar och Mattias. Fjäll i bakgrunden. Oskar i ny dyrare skidutrustning. Bildtext: Lär pappa åka snowboard! Det är tufft vid hans ålder, men med sin son går allt!

Linnéa tittade länge.

Hon sträckte sig efter laptopen för att jobba vidare. Då plingade mobilen. Okänt nummer.

Hej, Linnéa. Det är Mattias. Pappa gav mig ditt nummer men vågade inte ringa. Han har löst lägenheten utan dig, men han oroar sig för dig. Han vill att du ska komma till oss över Kristi himmelfärd. Han har svårt att förklara, men han ber dig verkligen.

Hon formulerade ett svar, raderade, skrev om.

Hej, Mattias. Hälsa Oskar att jag är glad det ordnat sig. Jag tänker på honom också. Men jag kommer inte. Har egna planer för långhelgen. Jag reser till havet.

Hon nämnde inte att hon själv betalat biljetten, att havet låg utanför Visby, att hon åkte med en vän.

Linnéa klickade skicka.

Och tänkte jag kan faktiskt vara lycklig. Utan honom.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Riktiga barn – Lena, du kan inte ana! Matvey och jag har bestämt oss för att åka till Turkiet nästa år igen! – styrfars ögon lyste, – Han säger att han måste tillbaka till det där hotellet med havsutsikten. Vad ska jag göra, han är ju min egen son! Hur han omedvetet poängterade att det var just den “riktiga” sonen. – Vad roligt för er, – svarade hon, och tänkte på hur bra allt varit innan Matvey dök upp i bilden, – Riktiga barn… Och du har alltid sagt att vi är en familj. Att det inte spelar någon roll om man är riktigt barn eller inte. Det hade han sagt. Att hon var hans dotter, att det spelade ingen roll. – Nu börjar du igen… Men Lena! Du är min dotter, det finns inget att diskutera! Du vet att jag älskar dig som om du vore min egen. Men Matvey… Han märkte själv inte att han bekräftade hennes ord. – Matvey är sonen. Och jag är visst bara en bekant. – Men Lena, vad säger du? Jag menar ju att du är som min egen! – Som din egen… Men har du någonsin tagit med mig till havet? Under alla dessa femton år du kallat dig min pappa? Det hade han inte gjort. Artur brukade säga att det inte var någon skillnad mellan henne och Matvey, men Lena hörde alltid hur mycket mer Artur gjorde för sin son – och visste att skillnaden var enorm. – Det var inte möjligt, Lena. Du vet ju själv hur det var med pengar då. Du är väl inte ett barn – du fattar ju vad två veckor på ett femstjärnigt hotell kostar… Det är dyrt. – Jag förstår, – nickade Lena, – Kostnader. Det är för dyrt att ta med mig. Men Matvey, som du bara känt i ett halvår, honom vill du redan köpa en lägenhet till så han kan ta dit sin fru? Det antar jag räknas som småutgifter, om det gäller “riktiga” barn? – Jag tänker inte köpa någon lägenhet. Vem har sagt det? – Förtroendevärda personer. – Hälsa de där “förtroendevärda” att sluta sprida rykten. Lena livade upp en aning. – Är det verkligen inte sant? – Såklart inte! Men förresten – gissa vart vi ska på lördag? – och han svarade själv, – Gokart! Matvey körde till och med några tävlingar på universitetet, och jag följer mest med för sällskapets skull. – Gokart, – upprepade Lena, – Låter spännande. – Såklart! – Får jag följa med? – frågan slank ur henne innan hon hann tänka. Artur, som egentligen inte ville att hon skulle med, skyndade sig att säga: – Eh… Lena… Du kommer bara tycka det är tråkigt. På riktigt. Det är liksom… lite av en grabbgrej. Matvey och jag pratar ofta om sådant som är mellan far och son. Det kändes som ett knivhugg. – Så… för dig är det kul, men inte för mig? – Inte riktigt så… – Artur vred på sig, – Det är bara det att vi inte setts på hela livet och försöker ta igen förlorad tid. Vi vill gå själva. Förstår du? Hon förstod. “Förstår du” var det mest hånfulla ordet i deras nya vokabulär. Man skulle förstå att det riktiga alltid var viktigare än det låtsas. Förstå att hennes plats nu var utanför. Matvey var verkligen bra. Uppvuxen utan pappa – för att hans mamma aldrig berättade för Artur om barnet – hade han, trots allt, lyckats med allt och överallt. Smart, snygg, snäll. – Pappa, jag hjälpte till på hundhemmet. Byggde om hundgårdar. – Pappa, visste du att jag gick ut med högsta betyg? – Pappa, kolla! Jag har lagat din telefon. Han var inte bara son. Han var den perfekta sonen. Samma kväll, efter att Artur suttit hos Lena en stund och sedan gått hem, satt hon och bläddrade bland gamla foton… Arturs och hennes mammas bröllop (mamman som dog för fem år sedan och lämnade Lena ensam med Artur). Här är de på landet… och här när Lena tog studenten… Inget skulle någonsin bli som förr. *** – Lena, sover du? Jag måste fråga en sak – det är viktigt, – styvpappa dök upp hemma hos henne redan klockan åtta. – Vad är det som är så viktigt? Lena drog bort luggen med ett hårband och satte igång kaffemaskinen. – Det om lägenheten till Matvey. – Så det var sant ändå? – hon suckade. – Tyvärr, det är sant. – Och du ljög för mig. – Ville bara inte göra dig ledsen. Men jag måste fråga dig! Det brådskar. Han ska ju gifta sig förr eller senare. Och innan han blivit för gammal borde man ordna något eget åt honom. Du vet ju själv hur det var för mig… – Så ta ett bolån då, – sa Lena stelt, som om hon absolut inte ville diskutera Matveys boende. Han hade verkligen tur, den där Matvey. – Ja, ja, jag vet. Men du vet ju hur min kreditvärdighet är… Men Matvey måste få hjälp. Han förtjänar att hans pappa, som varit frånvarande hela hans liv, ordnar en lägenhet. – Och vad är det du vill? – Kan du hjälpa mig? Om jag ber dig? – Beror på hur. – Jag förklarar. Jag har två miljoner. Det räcker till kontantinsatsen. Men banken beviljar mig inget lån – men dig gör de det. Du har ju rena papper. Vi tar lånet i ditt namn, jag betalar – självklart. Illusionen att “det inte finns någon skillnad mellan er” gick helt i kras. Det fanns skillnad. Det är inte Matvey som får bära hela bördan. – Så Matvey får en lägenhet, och jag får ett lån? Är det så? Artur skakade på huvudet med en sårad min, som om Lena var den som föreslagit det. – Men vad säger du! Jag ska ju betala… Jag ber dig inte betala. Det behöver bara stå i ditt namn. Fundera på saken… – Vet du, Artur, det är inte lånet jag tänker på. Jag funderar på att du inte ser mig som din dotter längre. Nu har du en son. Honom har du känt i ett halvår, mig i femton år. Men det betyder tydligen inget – det viktiga är att han är riktig. – Det är inte sant! – utbrast Artur, – Jag älskar er lika mycket! – Nej. Inte lika mycket. – Lena, det är orättvist! Han är ju min egen… Ridå. Hon var inte hans dotter längre. Hon var fosterbarnet – bekvämt, accepterat tills den verklige dök upp. – Jag förstår, – sa Lena artigt, – Jag kan inte, Artur. Jag behöver också köpa lägenhet en dag. Får ändå inte lån nummer två. Som om han kom på först nu att även hon saknade bostad. – Ja, just det, du behöver ju också… – han rättade till klockan, – Men tills du ska köpa själv, kan du hjälpa mig nu. Jag har två miljoner – det är bara några år det rör sig om. – Nej. Jag sätter inte något i mitt namn. Hon hoppades inte längre att Artur skulle förstå. – Okej, – sa han, – Om du ändå inte kan hjälpa mig som dotter… då löser jag det själv. Hade han någonsin egentligen sett henne som dotter, spelade nu ingen roll. Från och med nu såg hon Artur endast på gamla bilder. En kväll, när hon bläddrade igenom flödet såg hon det. Ett foto från Arlanda. Artur och Matvey. Båda i ljusa jackor. Artur har handen på Matveys axel, och under bilden står det: “På väg till Dubai med pappa. Familjen är viktigast.” Familjen. Lena la bort mobilen. Hon kom plötsligt ihåg ett ögonblick från barndomen, långt innan mamma träffade Artur. Hon var fem år. De levde knapert. Hennes docka hade gått sönder – den hon fått av mormor. Hon grät, och hennes biologiske pappa sa bara: “Men Lena, varför lipar du för en sån bagatell? Stör inte!” Honom fick man aldrig störa. Hans intresse låg mest i flaskan. Man kan säga att Lena aldrig haft någon pappa. Hon trodde att Artur hade ersatt honom… Snart försökte Artur övertala henne igen. – Lena, vi måste göra något åt din misstro… – Vilken misstro, Artur? Jag sa ju: nej. – Du förstår inte situationen. Matvey… han kände inte till mig. Han har aldrig haft en pappa. Jag måste “ta igen det”. Han är vuxen. Behöver eget boende. Och det kostar dig inget, du behöver bara stå med, jag lovar att du inte förlorar en krona. – Vem ska ta igen det jag har förlorat… Det irriterade honom oväntat. – Lena, nog nu! Jag vill inte ha bråk. Jag älskar dig, på riktigt! Men förstå… Matvey är min riktiga familj. Får du egna barn en dag, kommer du förstå. Ja, jag älskar er olika, men det betyder inte att du är oviktig för mig. – Behövd. Som resurs. – Kom igen, Lena! Du överdriver. – Du bytte till honom på ett halvår, Artur, – sa Lena, – Jag ber dig inte välja. Och valet är redan gjort. Du har varit ärlig: Matvey är din egen. Jag har aldrig varit det. Sex månader har gått. Artur har inte ringt. Inte en gång. En dag, bläddrande i samma flöde, såg hon ett nytt foto. Artur och Matvey. De står framför fjällen. Artur i trendig skidoutfit. Bildtext: “Lär pappa snowboarda! Han är lite gammal för att börja, men med sonen klarar man allt!” Lena tittade länge på bilden. Hon sträckte sig efter datorn för att jobba klart rapporten när det plingade i mobilen. Okänt nummer. “Hej, Lena. Det är Matvey. Pappa gav mig ditt nummer, men vågar inte ringa själv. Han vill säga att han löst lägenhetsfrågan utan dig, och att han oroar sig för dig. Han undrar också om du vill komma och hälsa på till Valborg. Han kan inte riktigt förklara varför, men han önskar det väldigt.” Hon skrev svar, raderade, skrev om. “Hej, Matvey. Hälsa Artur att jag är glad för hans skull. Och att jag tänker på honom också. Men jag kommer inte. Jag har egna planer på Valborg. Jag reser till havet.” Hon nämnde inte att hon köpt semesterresan helt själv, att “havet” inte var i Antalya utan Skåne. Och att hon åkte med sin vän, inte med någon pappa. Lena tryckte på “skicka”. Och insåg att hon kunde vara lycklig även utan honom.