Déjà vu Hon väntade alltid på brev. Ända sedan barndomen, hela livet. Adresserna ändrades. Träden blev lägre, människor längre bort, väntan tystare. Han litade inte på någon, förväntade sig inget. Han var vanlig på ytan – en stark man. Jobb. Och hemma en hund. Resor ensam eller med sin fyrbenta vän. Hon – en charmig tjej med stora sorgsna ögon. Någon frågade henne en gång: – Utan vad går du inte ut ur huset? – Utan mitt leende! – svarade hon, och de söta smilgroparna på hennes kinder bekräftade det. Så länge hon kunde minnas hade hon varit mer vän med pojkarna. Piraten i kjol – så kallade de henne på gården. Men hon hade en lek när hon var ensam: Hon lekte att hon var mamma, med många barn, en snäll man och de bodde i ett stort mysigt hus med en vacker trädgård. Han kunde inte tänka sig livet utan sport. I garaget sov pokaler, medaljer och diplom i en låda. Han visste inte varför han sparade dem. Av respekt för föräldrarna som var så stolta! Han hade alltid tänkt lämna över dem. Första platserna hände inte för vinsten skull, utan för själva processen. Tills utmattning, till sista svettdroppen – och sedan, efter tröttheten, en ny våg av kraft. En ny andetagning. Hennes föräldrar dog när hon var sju. Hon och lillebror placerades i olika familjehem. Så växte de upp – med sina strider, sorger, glädjeämnen. Livet på institutionerna låg bakom dem. Nu bodde de mittemot varandra, ett område med låga hus, varma smågator, färgstarka gårdar, bondemarknader. Brors familj var hennes bästa, enda vänner. Det var en orolig dag… Hennes pass var över. Gick genom bussdepåns gård. Vasilych hann ikapp henne, kramade faderligt, tackade för pirogerna. – Sov hemma nu, hör du?! – Det hinner jag, – vinkade hon, kysste honom på kinden och skyndade mot bilen. – Åh…, – suckade ambulansföraren efter henne. På helgerna blev de ofta satta ihop för pass – få ville jobba då, inte ens läkare. Det var två män till i teamet. Kvinnliga kollegor tyckte inte om henne. Hon ville vara proper, attraktiv – mycket blev annorlunda om läkaren var pigg och såg bra ut. Han körde så fort han kunde. Sportpokalerna hoppade i lådan i bagaget, hunden på baksätet smågnällde oroligt. Pappa hade föreslagit att fira nyår ihop. Samma dag stuvade han över lådan i bilen – glad över att inte behöva jobba på nyår, även om han alltid saknar grabbarna och älskar tränarjobbet. Men sällsynta möten med föräldrarna lämnar en sorg i hjärtat… Några dagar före helgen ringde telefonen i gryningen. – Mamma mår inte bra, – pappas röst darrade. Den tuffe översten kunde inte dölja nervositeten. Föräldrarna hade hållit ihop sedan skoltiden, och ännu, så vuxna de var, såg de på varandra med ett särskilt ljus i ögonen. De verkade som om de kände till en hemlighet!… Hon log matt. Inför varje nyår bakade hon många olika piroger som hon sedan delade ut i stan efter sitt pass. Idag hade hon till och med sovit några timmar på jouren. Annars hade Vasilych aldrig låtit henne köra. Han hade kört henne själv, glatt som ett barn över hennes generade leende. Tio kilometer till föräldrahemmet. Och plötsligt började snöstormen. Han mindes hur hunden hade vägrat hoppa in i bilen tidigare, hur skramlet från bagaget, ändlösa tjänsteresor och vägarna, vägarna… – Mamma, pappa, håll ut… Ni är allt jag har… Hunden slickade honom genast i nacken, som om han kunde läsa tankar. – Förlåt kompis, och dig också förstås! Hon stängde av motorn. Snöstormen, så oläglig. Bara en pirog kvar. Två, tre kilometer till och sedan landsvägen, där bakom kröken koloniträdgården där hennes favoritpatient, ”farmor”, bodde – fast man inte ville kalla denna livfulla kvinna med glittrande ögon för farmor. Och mannen hennes hade samma ljus i blicken. Härligt par. Älskar resa. Klagar aldrig. Så hade nog hennes föräldrar varit… Plötsligt en mörk skugga! Rätt framför bilen, mitt i det vita virvlet. – Var kom du ifrån, hunden, skogen eller rymde? Vackra ögon! Varför klibbig hals!? Blöt tröja… Sova, vill bara sova… Jack, Jack, kompis… Varför gör det så ont?… Mamma, pappa, jag är på väg… det är inte långt kvar… Mörker… Vasilych gick inte att nå. Han hade åkt för att hämta barnbarnen. Ingen ambulans kommer fram, så igensnöat. – Håll ut nu, grabben…, jag ska få ut dig. Herregud!… Och det är en hund också… Hon skulle just köra när en grå bil flög förbi. – Någon har bråttom hem, hann hon tänka. Några minuter senare snurrade den grå bilen av vägen, rakt ner i diket. Den svarta hunden låg några meter bort. Verkade leva. – Undrar vad klockan är, egentligen? – Hon gillade inte hett vatten, men nu räddade en varm dusch. Skakningen gick över. Hon sjönk ner på badrumsgolvet, slöt ögonen. Ville bara sova… – Hur fick du ut honom, så stark kille?! – hörde hon broderns röst i huvudet. Kroppen hukade sig under minnet, musklerna mindes smärtan. Hon körde mannen och två hundar till sjukhuset i sin bil. På halva vägen mötte brodern upp och hjälpte henne. Samma dag körde hon hem till kolonin med pirogen. Tog med lådan som ramlat ur hans bagage. – Kanske betyder den nåt för honom. Huvudsaken alla lever. När han vaknar får han tillbaka den. Den äldre kvinnans man öppnade dörren, förvirrad. – Har det hänt nåt? – utbrast hon. – Min fru är på sjukhus. Ska precis till henne. Får inte tag på vår son… Hon teg, sänkte huvudet. – Är allt bra med dig? – han tog hennes hand. – Ska jag skjutsa dig? – frågade hon. De körde under tystnad. Snöstormen hade lagt sig. – Lådan på baksätet, var kommer den från? – frågade översten. – Det var en olycka. Mannen väjde för en hund som rusade ur skogen, bilen slog runt. Lådan föll ur bagaget… – Grå bil, vit hund, och skogshund var svart? – sade han nästan ohörbart. Hon stannade och vände sig mot honom. Han knöt nävarna, såg ut över vägen. – Han lever! Och din fru blir frisk. Hon kramade honom. – Vet du, min dotter… får jag kalla dig så? – Självklart! – tårarna brände i hennes ögon. – Min fru har drömt flera nätter om en svart hund. Vår son har en vit hund. Men varifrån kom den svarta? – Så vackra ögon. Otroliga. Sorgsna… – det första han tänkte när han vaknade. Pappan halvsov på stolen bredvid sjukhussängen. – Mamma. Olyckan. – Allt kom tillbaka. Och tjejens ögon… Nyåret firade de i slutet av januari. Mamma blev bättre. Pappa var lycklig. Jack haltade lite men det gick över snart. Jobbet väntade – killarna behövde komma igång efter lovet inför tävlingar. Han hade blivit kvar hos föräldrarna länge. Dags att återvända till stan. Men tankarna var hos tjejen… Precis vid grindarna ropade pappa från vinden. – Farsan, ska jag hjälpa till? Pappan log finurligt. Han såg pokalerna på en hylla. – Jaså… Vart har du fått tag i dem, överste? log han. – Fundera på det! Jag tar ut Jack en sväng innan du åker. Hon skyndade hem. Hon hade hämtat hem Dina från en bekant veterinär, kunde inte lämna henne där. Annars skulle det bli djurhem. Dina var inte helt svart, hon hade en vit fläck på bröstet formad som ett hjärta. Hon gick in i trappuppgången, öppnade nästan på rutin brevlådan. Ville stänga igen, men fick syn på ett vitt kuvert. I brevet stod: Jag kommer ikväll. Tack, min älskade! Kärleken, som en kompass, leder oss hem

Déjà vu

Hon väntar på brev. Alltid. Sedan barndomen. Hela sitt liv.

Adresserna byts ut. Träden blir lägre, människorna kommer längre bort, väntan blir stillsammare.

Han tror inte på någon och väntar sig ingenting. Utsidan är vanlig och stadig en kraftig man. Jobb. Och hemma en hund. Reser antingen ensam eller tillsammans med fyrbenta vännen.

Hon är en sympatisk flicka med stora sorgsna ögon. Någon frågade henne en gång:
Vad skulle du aldrig gå hemifrån utan?
Utan mitt leende! svarade hon, och de söta smilegroparna på kinderna bekräftade hennes ord.

Så länge hon minns har hon hellre varit vän med pojkar. “Pirat i kjol” kallades hon på gården. Men hon hade en lek hon lekte när hon var ensam: Hon låtsades vara mamma, med många barn, en snäll man, och de bodde i ett stort, mysigt hus med vacker trädgård runt omkring.

Han kan inte föreställa sig livet utan sport. I garaget vilar pokaler, medaljer och diplom i en låda. Han vet inte varför han sparar dem av respekt till föräldrarna, som är så stolta! Han har länge tänkt lämna över dem till dem. Första plats var inte poängen, det var själva processen han älskade; att pressa sig till sista svettdroppen, för att efter utmattning känna nästa uppgång. Ny kraft, ett annat andetag.

Hennes föräldrar dog när hon var sju. Hon och hennes yngre bror placerades på olika barnhem. Där växte de upp, med sina egna strider, sorger och glädjeämnen. Barnhemslivet låg bakom. Nu bodde de mittemot varandra, i ett område med låghus, varma gator, färgglada gårdar och bondemarknader. Brodern var hennes bästa och enda riktiga vän.

Det är en oroande dag Hennes pass har just tagit slut. Hon går över garageplanen. Vaktmästaren, Göran, hinner ikapp henne, ger henne en faderlig kram och tackar för bullarna hon bakat.
Gå hem och vila nu, hör du?!
Det hinner jag nog, skrattar hon, kysser honom på kinden och skyndar till sin bil.
Suck… muttrar ambulansföraren bakom henne.

Under helgerna fick de ofta jobba ihop; ingen vill jobba såna dagar, knappt ens läkare.

I teamet finns två män till. Hennes kolleger bland männen tycker inte särskilt bra om henne. Hon vill gärna vara prydlig och se bra ut mycket kan ändras om läkaren möter dagen pigg och snygg.

Han kör så snabbt han kan. Sportpriserna skramlar i lådan i bagaget, hunden ylar oroligt på baksätet. Pappa föreslår att de ska fira nyår tillsammans. Samma dag lägger mannen lådan i bilen. Han är på gott humör eftersom han för första gången inte behöver arbeta under helgen, även om han alltid saknar killarna och gillar sitt tränarjobb. Men de få besöken hos föräldrarna lämnar alltid en viss sorg. Några dagar före helgen ringer telefonen mitt i natten.

Det är mamma Det är inte bra, pappans röst darrar. En stark pensionerad överstelöjtnant kan ändå inte dölja sin oro. Föräldrarna har varit tillsammans ända sedan tonåren, och än idag ser de på varandra som ett ungt kärlekspar. Gnistan i deras ögon förbluffar honom, som om de bär på en hemlighet

Hon ler trött. Varje nyår bakar hon massor av olika bullar och kör runt dem efter sitt pass. Idag hann hon till och med sova några timmar i jourrummet. Annars hade Göran aldrig släppt henne bakom ratten, han hade hellre skjutsat henne själv, lycklig som ett barn av hennes blyga leende.

Tio kilometer till föräldrarnas hus. Plötsligt börjar snön vräka ner. Han minns hur hunden för några timmar sedan vägrat hoppa in i bilen, det där klirret från bagageluckan, det oändliga resandet, vägar vägar alltid på väg…

Mamma, pappa, håll ut… Finns ingen annan än er

Hunden slickar honom genast i nacken, som om den läser hans tankar.
Förlåt min vän, självklart även dig…

Hon dämpar motorn. Snöstormen kommer så olägligt. Det finns bara en bulle kvar. Två, tre kilometer till, så kommer landsvägen och där, bakom kröken, kolonistugan där hennes älsklingspatient bor en pigg äldre dam, men att kalla henne tant känns fel, det blänker alltid av bus i hennes ögon. Hennes man har samma slags blick. Ett par som tycker om att resa, som aldrig klagar. Så hade säkert hennes föräldrar varit nu

En mörk skugga, plötsligt rakt framför hjulen, mot bakgrunden av det vitrasande snökaoset.

Varifrån kom du nu, hund, ur skogen eller har du rymt? Vilka vackra ögon! Varför är nacken kladdig? Tröjan är våt… Jag är så trött… Jack, Jack, min vän… Varför gör det så ont? Mamma, jag är på väg, pappa, jag är snart framme… Mörker…

Göran svarar inte i telefonen, han for iväg efter barnbarnen. Ambulansen kan inte ta sig fram vägen är fördriven av snö.

Snart, grabben… Håll ut, jag tar ut dig, bara håll ut. Herregud!… Där är ju även hunden…

Hon är just på väg därifrån när en grå bil swishar förbi.
Någon har bråttom hem, hinner hon tänka. Bara några minuter senare snurrar samma grå bil runt, far av vägen, och landar upp och ner i diket. En svart hund ligger några meter bort verkar vara vid liv.

Vad är klockan nu? Hon gillar egentligen inte hett vatten, men just nu är duschen räddningen. Skakning släpper. Hon sätter sig på badrumsgolvet, sluter ögonen och andas ut. Om hon bara fick sova lite…

Hur lyckades du få ut honom, han är ju rejält stor!? brorsans röst i huvudet. Kroppen låser sig, musklerna minns smärtan.

Mannen, de två hundarna, kör hon själv till akuten med sin bil. Halvvägs möter brodern henne och hjälper till. Samma dag åker hon tillbaka till kolonistugan för att överlämna bullen. Hon tar också med sig lådan som fallit ur bagaget på den grå bilen.
Om det är viktigt för killen, ser till att han får den sen när han piggnar till.
Mannen till den äldre damen öppnar dörren, ser förvirrad ut.
Har något hänt? får hon ur sig.
Min fru är på sjukhuset, jag ska dit nu. Fick aldrig tag på sonen
Hon är tyst, sänker huvudet.
Är det bra med dig? frågar han och tar hennes hand.
Ska jag skjutsa dig? föreslår hon.
De färdas i tystnad. Snöfallet har gett med sig.
En låda där bak, var kommer den ifrån? till sist undrar den pensionerade översten.
Det var en olycka. Mannen väjde för en svart hund som rusade ut ur skogen, bilen voltade och lådan flög ut
Grå bil, vit hund inuti, svart hund från skogen? frågar han lågt.
Hon stannar bilen, vänder sig mot honom. Översten knyter nävarna, ser på vägen.
Han lever! Och din fru blir frisk, säger hon och kramar honom.
Jag får kalla dig dotter, eller hur?
Självklart! tårarna står i hennes ögon.
Min fru har drömt flera nätter om en svart hund. Vår son har en vit. Var kom den svarta ifrån…
Så vackra ögon. Sagolika. Sorgsna det första han tänker när han vaknar till. Pappa slumrar på stolen bredvid sjukhussängen.
Mamma. Olycka. Han minns allt. Och flickans ögon

De firar nyår i slutet av januari. Mamma återhämtar sig. Pappa är lycklig. Jack haltar en aning, men det ger sig nog. Hans jobb väntar killarna ska komma igång efter jul, träna till tävlingar. Han dröjer kvar hemma hos föräldrarna, men tankarna går ständigt till flickan…

Han är redan vid grinden när pappa ropar ner från vinden.
Farsan, ska jag hjälpa till?
Pappa ler finurligt. Mannen ser sig om och får syn på sina sportpriser i hyllan.
Nå, varifrån kommer de, herr överstelöjtnant?! ler han.
Gissa!… Jag går ut med Jack innan du åker.

Hon skyndar hem tidigare än vanligt. Hon ska till Disa. Kunde inte låta bli att ta hem henne från veterinären när hon vaknade upp annars hade Disa fått hamna på hundhem. Disa är inte helt svart på bröstet syns en vit fläck i form av ett hjärta.

Hon går in i trappuppgången och öppnar brevinkastet, nästan utan att titta. Ska just stänga det igen när hon i ögonvrån ser ett vitt kuvert.

Brevet lyder:

Jag kommer i kväll. Tack, du är fantastisk!

Kärleken, som en kompass, hjälper oss hem.