På morgonen blev det bara värre för Mikael Svensson. Han kämpade efter andan.
Niklas, jag behöver ingenting. Inga av era mediciner, inget alls. Bara en sak, snälla, låt mig säga adjö till Kompis. Jag ber dig. Koppla loss allt det här eländet
Han nickade mot droppställningen.
Jag kan inte bara gå så här, förstår du Kan inte
En tår rann längs hans kind. Niklas insåg att kopplade han bort maskinerna, skulle det nog inte hinna bli någon stor sorti mot ytterdörren i alla fall.
Nu hade hela rummet samlats kring dem, gubbar från hela avdelningen.
Niklas, finns det verkligen inget du kan göra? Så här kan man väl inte bara
Jag vet Men det är ju sjukhus, allt måste vara sterilt.
Bah, skit i det där Titta på honom, han får ju inte gå så här.
Niklas fattade. Men ändå, vad kunde han göra? Så ställde han sig bara upp jo, visst kan han göra något. Nå ja, bort med debatten och pappans fina företag. Får han sparken så får han. Han vände sig tvärt mötte Annas blick. Där fanns beundran, nästan så det syntes utanpå.
Niklas kilade ut till huvudentrén.
Kompis, håll dig tyst nu. Ingen märker nog om vi är snabba. Kom nu, husse väntar.
Han hann precis öppna dörren innan vägen spärrades. Där stod Emma Edvardsson.
Och vad tror du att du håller på med?
Emma Edvardsson Snälla. Fem minuter bara. Låt dem ta farväl. Jag vet vad det innebär. Sparka mig sedan om ni måste.
Hon stod tyst i evighetslånga sekunder. Vem vet vad som föregick i hennes huvud, men till sist flyttade hon sig.
Okej, men då får de väl sparka mig också.
Kompis, med mig!
Niklas sprang genom korridoren, med Kompis i släptåg. Anna öppnade dörren därframme. Hunden sniffade i luften, tog två rejäla språng, stannade vid dörren till rummet ännu ett hopp och så stod Kompis, rest mot sängkanten hos Mikael Svensson. Rummet höll andan. Mikael öppnade svagt ögonen. Försökte lyfta handen, men slangarna var i vägen. Så, med andra handen, drog han ut dem utan vidare krusiduller.
Kompis! Du kom
Hunden lade huvudet på Mikaels bröst. Han smekte Kompis. En gång, två. Log Leendet stannade kvar på läpparna. Hans hand gled ner. Någon mumlade:
Hunden gråter ju
Niklas gick fram till sängen. Jo, minsann, Kompis grät verkligen.
Kom nu. Nu går vi Nu går vi
***
Niklas slog sig ner på staketet utanför, medan Kompis försvann in i buskarna och lade sig där. En av männen som brukade ge bort sina köttbullar från matsalen dök upp bredvid honom och räckte honom ett paket Blend. Niklas tänkte säga att han inte rökte, men vad spelade det för roll just nu han tände en cigarett.
Anna satte sig bredvid. Ögonen röda, näsan svullen.
Anna det är min sista dag här.
Varför?
Först var jag här som bestraffning, sen ville jag bevisa för pappa att jag kunde han skulle ge mig firman. Men det handlar inte om företag. Jag orkar inte. Jag drar hem och säger som det är din son är oduglig. Förlåt, Anna
Niklas vandrade ut, skrev sitt avskedsbrev och packade ihop sina grejer. Anna såg från fönstret hur han rullade fram till entrén i sin Volvo, gick ur, öppnade passagerardörren och gick till buskarna. Sa något till Kompis, sen mot bilen igen, lutade sig mot huven och väntade. Hunden dök upp efter fem minuter, såg honom djupt i ögonen, och hoppade sen in i bilen.
Anna grät om möjligt ännu mer.
Du är inte alls oduglig! Du är bäst!
***
Några dagar senare såg Anna en man komma gående med chefsläkaren. Han såg väldigt lik Niklas ut. Hon flög nerför trappan och ut i solen.
Är du Niklas pappa?
Chefen såg förvånat på henne.
Anna, vad händer nu?
Vänta, Sven Nilsson, ni kan sparka mig sen! Men är det du?
Vadim Olofsson såg på den lilla fräkniga tjejen lika konfunderat.
Jag är Niklas pappa, ja.
Du har ingen rätt! Du fattar väl att Niklas inte är värdelös? Han är bäst! Han var den enda som vågade låta någon ta farväl av sin bäste vän innan döden! Niklas har både hjärta och själ!
Anna vände sig tvärt och gick in igen. Olofsson log snett.
Såg du?
Sven Nilsson sa torrt:
Vad ska vi göra med henne, då? En bra tjej, men ska alltid ha sanningen på bordet!
Är det så illa?
Man får vara lite försiktig med allt för mycket uppriktighet
***
Tre år gled förbi.
Ut från en vacker villa steg en hel familj. Niklas puttade barnvagnen, och Anna höll ett stadigt tag i kopplet på en pampig schäfer. De gick ner mot ån, Anna släppte hunden lös.
Kompis, inte för långt nu!
Hunden rusade iväg med stora glada språng mot vattnet. Efter två minuter började barnet gny i vagnen, och Kompis kom tillbaka i samma glada språng.
Anna skrattade.
Niklas, vi behöver nog ingen barnvakt. Vad är det nu då? Ah, Sonja tappade nappen igen bara.
Barnet somnade om, Kompis nosade nöjt i vagnen och förvissade sig om att allt stod rätt till, innan han åter drog iväg efter en fjärilKompis nosade försiktigt på vagnen, gav ifrån sig ett lågt, oroligt yl och ställde sig nära, som för att vaka över både barnet och familjen. Niklas böjde sig ner och lyfte upp nappen, torkade av den och log brett mot Anna.
Det behövs visst en hund till allting, sa han.
Anna lutade sig mot hans axel. Solen dansade i hennes hår medan Sonja stillna i vagnen, lugnad av hundens närhet.
Jag tänker ofta på Mikael, viskade Anna. På att han fick det han behövde allra mest, precis i rätt ögonblick.
Det där var du som ordnade, sa Niklas.
Nej, det var Kompis… och en kille med stort hjärta som vågade strunta i alla regler.
Alla tre stod tysta ett ögonblick. Så fångade Niklas Annas hand. Hunden tog täten, som alltid, med svansen högt mot den eviga blå himlen.
Kom nu, sa Niklas. Vi har en lång väg kvar men vi går den tillsammans.
Så gick de vidare, tre människor och en trogen vän, med minnena av avskedet och ett liv som just hade börjat, där kärlek och mod fanns i varsitt hjärtslag, och en hund som alltid visste när någon behövde tröst.
