På morgonen blev det värre för Mikael Svante. Han kämpade efter luft.
Niklas, jag behöver inget mer. Inga av era mediciner, ingenting. Men snälla du, låt mig få säga hej då till Vännen. Jag ber dig. Koppla loss allt det här bara
Han nickade mot droppen.
Jag kan inte gå så här. Förstår du, jag klarar det inte
En tår rann ner för hans kind. Niklas förstod att om han kopplade bort allt kunde han kanske inte ens hinna köra ut honom från salen.
Snart samlades de andra männen från avdelningen runt dem.
Niklas, måste det verkligen vara så här? Det känns fel
Jag fattar ju Men vi är ju på sjukhus, allt måste vara sterilt.
Skit samma Ser du inte att han inte kan gå härifrån så här?
Det var klart att han förstod. Men vad kunde han göra? Niklas ställde sig upp. Allt kunde han nog göra ändå. Skit i de där reglerna, skit i pappas firma. Får väl bli av med jobbet då. Han snurrade runt och fick syn på Anneli. I hennes blick såg han beundran.
Niklas rusade ut på gården.
Vännen, jag ber dig, bara var tyst. Kanske märker ingen nåt. Kom så går vi till husse.
Han öppnade dörren, men blev stoppad. Framför honom stod Emma Edvardsson.
Och vad händer här nu då?
Emma Snälla. Bara fem minuter. Låt dem säga hej då. Jag fattar allt. Sparka mig sen om du vill.
Hon sa ingenting på en minut. Vem vet vad som snurrade i hennes huvud, men plötsligt klev hon åt sidan.
Ok. Får väl bli sparkad jag med då.
Vännen, följ med!
Niklas rusade genom sjukhuskorridoren med Vännen tätt bredvid. Framför öppnade Anneli dörren. Hunden, som märkte att något var särskilt, tog några snabba skutt och stod snart på bakbenen vid Mikaels säng, med tassarna mot kanten. I rummet var det tyst. Mikael öppnade ögonen. Han försökte lyfta handen, men droppen var i vägen. Då slet han loss slangarna med den andra handen.
Vännen! Du kom
Hunden la huvudet mot Mikaels bröst. Mikael smekte honom. En gång, två gånger. Han log Leendet fastnade på läpparna. Handen gled av hunden. Någon viskade:
Hunden gråter
Niklas gick fram till sängen. Jo, Vännen grät faktiskt.
Sådär. Kom Nu går vi
***
Niklas satte sig på ett litet staket, medan Vännen gick iväg och la sig i buskarna. En från rummet, han som brukade ge bort sina köttbullar först, kom fram och sträckte fram ett paket cigaretter. Niklas såg på honom, ville säga att han inte röker, men ryckte på axlarna och tog en cig.
Anneli slog sig ner bredvid. Ögonen och näsan var röda.
Anneli Det här är min sista dag, du vet.
Varför då?
Det var först som straff att jag skulle jobba här, sen försökte jag bevisa för pappa att jag kunde Han sa att han skulle ge mig firman. Men det är inte det som räknas. Jag kan inte mer. Jag åker hem. Ska säga som det är din son duger inte till nåt. Förlåt, Anneli
Niklas gick. Skrev under pappren, packade sin väska. Anneli såg ut genom fönstret när han parkerade sin Volvo utanför entrén, klev ur och öppnade passagerardörren och gick till buskarna. Han mumlade till Vännen, gick tillbaka till bilen och lutade sig mot den och väntade. Hunden kom fem minuter senare. Tittade länge Niklas i ögonen, sen hoppade han in i bilen.
Anneli grät igen.
Du duger visst! Du är bäst!
***
Några dagar senare såg Anneli en man som gick bredvid chefsläkaren, och han var på pricken lik Niklas. Hon rusade ner för trapporna och ut.
Är du Niklas pappa?
Överläkaren såg förvånat på henne.
Anneli, vad händer nu?
Vänta, Serkan! Du kan sparka mig sen, men svara först! Är det Niklas pappa?
Vadim Olofsson såg lika förvånad ut på henne och hennes glada fräknar.
Ja.
Du får inte! Hörru! Du får inte tro att Niklas inte duger! Han är bäst! Det var bara han som vågade och såg till att en fick ta farväl av sin vän. Han har hjärta och själ!
Anneli vände sig och gick snabbt in igen. Vadim Olofsson log.
Hon är nåt, va?
Serkan svarade:
Vad gör man med en sån? Bra tjej, men hon vill alltid höra sanningen!
Hur kan det vara fel?
Det är inte alltid så enkelt
***
Tre år senare.
Ut genom grindarna till en vacker villa kom hela familjen. Niklas körde barnvagnen och vid Anneli gick en stor, välvårdad hund i koppel. De gick ner mot ån, Anneli släppte lös hunden.
Vännen, spring inte för långt bara!
Hunden rusade mot vattnet, stora språng. Några minuter senare började bebisen gnälla i vagnen. Vännen var genast tillbaka, lika fort som nyss.
Anneli skrattade.
Niklas, vi kanske aldrig behöver barnvakt, du. Vad är det, Vännen? No worries, Sonja tappade bara nappen.
Bebisen somnade om, Vännen kikade i vagnen och när han såg att allt var lugnt, sprang han efter en fjäril längs med flodenNiklas böjde sig ner, lyfte försiktigt upp nappen och räckte den till Anneli. Vännen snusade försiktigt på Sonja, som tystnade och greppade nappen med båda små händerna. Solen spelade över vattnet, vinden drog genom träden. Anneli vilade huvudet mot Niklas axel, och han kände värmen stiga i bröstet, tacksamheten över varje sekund sorgen, kampen, kärleken.
Bakom dem ekade ett svagt skall bort mot stigen, nästan som om någon hälsade från tiden då allting började. Niklas kisade och såg nej, han bara inbillade sig men det kändes, som en mjuk skugga, ett avsked som blivit till hopp och början.
Vännen satte sig vid barnvagnen, slickade Sonjas fot och såg upp på Niklas. Hans ögon bar på hela resan: farväl, sorg och ny lycka. Niklas skrattade lågt, strök vovven över huvudet.
Hemåt nu, sa Anneli.
De vände tillsammans, med Vännen tätt intill, och vandrade mot huset där alla dörrar stod öppna och ingen behövde vara ensam mer.
