Nattbussen
Dörrarna på nattbussen vek sig som ett dragspel och släppte ut värmen i ett tjockt moln rakt ut i den svenska sommarnatten. Fem stukade festprissar snubblade in, högt trallande och dunkade smutsiga skor mot allt de kunde: trappstegen, stången, och såklart benen på de stackars passagerare som tvingades dela färdmedel denna halvsena timma.
Ingen av de tysta enslingarna, sammanförda av Stockholms enda nattbusslinje, orkade säga ett pip till de nyförfriskade unga herrarna som blossade av självförtroende och diskuterade (väldigt ogenerat) var, när och om någons kropp skulle hamna bredvid någon annan under nattenoch varför det i så fall vore ett brott mot mänskligheten. Allt ackompanjerades av brölskratt och förstärktes med klirrande ölburkar från baksätet, där de genast gjorde sig hemma och installerade lagerservering.
Motorn hostade igång (på sann SL-manér), dörrarna drog ihop sig, dragspelsdelen utsträcktes och bussen stävade ut från busstorgets trygga hamn. Det satt kanske tio till i bussen, och konduktören (med glasögon äldre än hela gänget ihop) reste sig tungt och vandrade mot de nyanlända, biljetthäften och armbandet från en kräftskiva i ena näven.
Biljetter, killar, suckade hon med all världens trötthet i rösten.
Månadskort, rapade en av dem, medan han både viftade och spillde öl.
Jag med! Och jag med!
Den yngste, knappt över gymnasieåldern, slingrade sig lite extra när han för att platsa in gapade högstmen fint, han såg ändå tuff ut inför kompisarna.
Visa då, snäste konduktören och såg ut som om hon sett detta tusen gånger förut.
Jaha, visa ditt du då först! hånade den mest bastanta, och spottade kolsyrat skum genom luften.
Jag är konduktör, svarade hon lugnt.
Och jag är elektriker! Ska jag få el gratis då, eller? skrattade pilsner-vännen, som lyckats dränka jackan i öl och nu osade från topp till tå.
Antingen betalar nieller så går ni av, muttrade konduktören nu med mer bestämdhet.
Perfekt timing: bussen bromsade hårt och de andra, som luktade vanlig hederlig norrländsk tystnad, flydde bussen som om den vore ett brinnande IKEA-lager.
Hallå, vi har månadskort, kvittrade killarna och tryckte framsidan av kroppen mot henne som någon slags butter försvarslinje.
Kom igen nu, Kenneth, kör oss till garaget, ropade hon till chauffören framme.
Javisst, Kenneth, kör oss till garaget! hånade gänget henne, torkade låtsastårar och flinade.
Dörrarna stängdes, bussen vände elegant på plats och började rulla snabbtlite för snabbt, om man ska vara petig. Några sekunders gapskratt han de med, men plötsligt rynkade den nyktraste pannan:
Hallå, hur kan bussen vända så mitt på gatan? Den går ju på el och ledningar! undrade han ändå, utan ironi.
De andra ryckte på axlarna. Vad vet man, strömmen kanske är cirkulär här.
Bussen gav gas och började susa förbi vanliga bilar. Lamporna i taket flimrade och dog ut. Endast lyktstolparna och reklam på Ica Maxi blinkade in genom fönstren. Konduktören satt som fastfryst och såg strikt framåt. Inga fler hållplatser, ingen räddning.
Men hallå, ska du kidnappa oss, eller? ropade någon till slut.
Tystnad.
Kan du stanna nu? Vi ska av, försökte de, men självsäkerheten började svikta.
Konduktören blinkade inte ens.
Bussen rullade ut från stan och nu var de snart ute på mörka E4:an, utan minsta ljusendast små blåa blinkande dioder i förarhytten. Gänget fiskade febrilt efter mobilerna, men ingen täckning, inget internet och inga Insta-uppdateringar.
När bussen svängde ut på ett åkerfält fick hotkillen fnatt:
Fattar du vart jag jobbar? Om jag inte är på kontoret imorgon får du aldrig pension!
Sekunden senare slocknade lyset i förarhytten.
Snälla, släpp av oss! Jag måste plugga till högskoleprovet, pep ynglingen, nu med röst som gick extra högt.
Bussen dundrade vidare i den svenska natten. Gänget, blixtrande nyktra av skräck, började darra och försökte minnas någon instruktionsfilm från Skolverket om gisslansituationer. De dunkade ölburkar mot rutorna (utan resultat) och försökte bända upp dörrarna med fingrarna (ont).
Till slut började småsummorna komma fram.
Här, ta allt, behåll växeln! Bara kör oss tillbaka till stan!
Konduktören satt kvar och budade stoisk tystnad. Snälla, förlåt, hjälp oss, vädjade hela gänget i kör, medan tåren trillade på fuktiga Max-burgarpapper.
Till sist stannade bussen vid ett jättelikt, svartglittrande sjölandskap.
Vart är vi nu? viskade någon.
Vi blir sänkta, kved ynglingen.
Kolla, Micke, kan väl du köra buss? föreslog en, men Micke skakade på huvudet som ett deppigt midsommarstång.
Så öppnades framdörrarna. Konduktören försvann ut och deras hjärtan satt under hakan. I månljuset såg de att hon plockade fram något långsmalt och hotfullt ur bagageluckan.
Slut nu, vi skjuts och drunknar, snyftade elektrikergrabben och ingen kunde riktigt trösta någon.
Plötsligt tändes lamporna i salongen och konduktören klev in, nu med en bunke moppar och en spann i näven. Hon log:
När ni har torkat av väggarna, får ni trasa till fönstren och golven, och SEN får ni åka hem. Någon som har synpunkter?
Fem huvuden skakade med den största enighet Stockholm sett på länge.
Natten blev lång. Två av killarna sprang efter vatten, en bytte trasor, de två övriga försökte förstå var den där jättebehållaren med vatten kom ifrånden hade de då aldrig sett i Stockholm tidigare. Tydligen var detta inte den första nattbussen på spa-behandling här.
Så småningom, när solen gick upp över Mälaren och strandpromenaden glänste, var bussen ren som om den varit nysåld på Scaniafabriken i Södertälje. Killarna, nu gravnyktra och småskakiga, stämplade sina biljetter under konduktörens översyn och så tuffade bussen tillbaka in till staden.
Nattens upprorsmakare blev avsläppta, en efter en, och bussen gled in mot city för att möta nästa laddning sömndruckna svenskar på väg mot ännu en dag i kollektivtrafikens trygga famn.
