ÄKTENSKAP AV BEKVÄMLIGHET
Lars Henriksson, har du en stund att prata? I dörren till kontoret syntes det ljusa håret på Linnea. Den ständigt krävande och alltför högljudda flickan var ovanligt artig och lugn idag.
Vad vill du? Lars tog blicken från datorn och granskade styvdottern under lugg.
Jag har en stor tjänst att be om, Linnea väntade inte på att styvpappan skulle bjuda in henne. Hon klev oblygt över tröskeln, stängde dörren bakom sig och slog sig ner mittemot honom.
Din lön har jag inga planer på att höja! sa Lars strängt, som om han redan visste varför Linnea kom. Glöm det bara! Du sköter inte alls dina arbetsuppgifter. Du kommer alltid sent och skjuter upp allt till sista stund, vilket får både mig och de andra att lida, han hade tagit upp hennes slarv flera gånger tidigare. Lars gillade inte att Linnea alltid hamnade i konflikt med kollegor och spred skvaller om dem hon inte kom överens med.
I flera månader hade han funderat på att säga upp Linnea, men han saknade modet. Hon var ju ändå dotter till hans älskade kvinna. Med Annika hade Lars träffats för femton år sedan. De gifte sig och hade det bra tills Annika blev sjuk i cancer. När hon gick bort för två år sedan kände Lars bara medlidande med den lynniga styvdottern som påminde honom så mycket om hans fru.
Lönen har jag redan förstått att det är kört med, snäste Linnea irriterat. Jag ville prata med dig om något helt annat.
Jaha, vad då? Lars höjde ett ögonbryn och lutade sig intresserat framåt.
Lars du vet hur tufft jag haft det efter mammas död? Hon var den enda som brydde sig och fanns där för mig
Så därför plågade du henne jämt? Lars rynkade pannan. Han minns för väl relationen mellan Annika och Linnea. Hans fru älskade sin dotter, men flickan var alltid svårhanterlig och gjorde så att mamman ständigt oroade sig. Vad vill du komma med det här? Ska du försöka spela på min sympati nu? Kom till saken, jag har fullt upp.
Lars Linnea skruvade på sig och verkade ha svårt att formulera sin begäran. Kan du hjälpa mig ekonomiskt? Jag vill starta eget, men behöver pengar till utbildning.
Nej, avbröt Lars henne bestämt. Med din arbetsmoral duger du varken till företagande eller studier. Jag har sagt det till dig flera gånger: Linnea, väx upp! Du är fortfarande kvar i tonårstrotsen.
Jag lovar, om du hjälper mig med starten så ska jag ändra mig. Jag vill också leva som alla andra jobba, bygga karriär, gifta mig, få barn
Hmpf, Lars snörvlade skeptiskt och såg fundersamt på Linnea. Har du någon på gång?
Nej då, Linnea viftade bort det med handen. Hade jag det hade jag inte suttit här. Livet är alltid enklare tillsammans med någon.
Visst, men det beror ju på partnern också, Lars trummade med fingrarna på bordet och verkade vela säga något, men tvekade. Vet du vad? Jag har en idé som kanske kan hjälpa dig att få ett bra liv.
En idé? Linnea såg förvånad ut och förstod inte vad styvpappan syftade på.
Jag kan ge dig pengarna, men endast på ett villkor, Lars log hemlighetsfullt och lutade sig tillbaka i stolen.
Vad för villkor? Linnea blev stel. Inte ens i sina värsta mardrömmar hade hon anat vad hennes styvfar skulle föreslå.
Gift dig med mig, så får du allt du drömmer om, Lars slog ihop händerna och såg affärsmässigt på Linnea.
Gifta mig med dig?! först blev Linnea chockad, sen började hon skratta. Nu skojar du, Lars! Man säger väl inte så till sin styvdotter!
Vad får dig att tro att jag skojar? Lars såg missnöjd ut över hennes reaktion, och med en allvarsam blick förstod Linnea plötsligt att han menade allvar. Visst har vi stor åldersskillnad, men vi är båda vuxna och skulle kunna vara lyckliga tillsammans.
Lyckliga? Du är ju gammal nog att vara min pappa! Varför mig? Linnea rödde om kinderna. Lars var fyrtiofem, och såg visserligen rätt ungdomlig ut, men hon hade aldrig sett honom som en potentiell partner särskilt inte när han hade så många andra kvinnor omkring sig.
Du vet att jag tänker utöka företaget och måste skriva avtal med en stor samarbetspartner? Lars såg hennes förvirring och förklarade: Deras krav är att jag ska vara gift. De värdesätter familjeliv och litar mer på gifta personer.
Men varför just jag? Du kan ju gifta dig med någon annan!
För det första har vi känt varandra länge, och du vet att jag älskade din mamma. För det andra litar jag på att du inte skvallrar om att vårt äktenskap bara är en formalitet. För det tredje vet jag att du behöver pengar. Om du gifter dig med mig, ger jag dig ett företag, Lars var allvarlig och pratade som om hon vore en affärspartner.
Du menar ett skenäktenskap? Inget mellan oss? Linnea lugnade sig.
Exakt, bara på pappret. Så, vad säger du? frågade Lars krasst.
Jag behöver fundera.
Gör det, Lars nickade åt dörren.
När Linnea gått, ångrade Lars ett ögonblick att han påbörjat denna galna idé. Han visste ju att Linnea var oberäknelig och mycket väl kunde tacka ja för att sen dra sig ur i sista stund. Men nu var det för sent.
Linnea hade aldrig sett på sin styvfar som på en man. Men hon hade heller aldrig sett honom som en far, då han inte ens adopterat henne. De hade alltid hållit distans, och sällan pratat med varandra.
Men nu förändrades något inom henne. Efter samtalet började Linnea betrakta Lars på ett annat sätt. Han var attraktiv och karismatisk och framför allt förmögen.
Till slut tackade Linnea ja. De kom överens om att bara ordna pappren, men att bo isär.
När vigseln var över fyllde Lars sina löften: han gav Linnea en stor lägenhet i Stockholm, pengar att investera och betalade hennes utbildning och hon blev helt försörjd.
Linnea höll också sin del. Hon följde alltid med på möten och såg till att de utåt sett var lyckligt gifta.
Efter att ha blivit gift glömde hon snabbt sina gamla ovanor. Linnea sansade sig, och såg på Lars med nya ögon. Han var klok, omtänksam och generös. Varje affärsresa med honom gjorde det bara svårare att vara ifrån honom. Nu insåg hon varför hennes mamma hade älskat honom.
Under året som gick ångrade Linnea inte sitt val en enda gång.
Efter ett år, när Lars fått igenom sitt företagsavtal, diskuterade de skilsmässa. Men vid det här laget hade både Lars och Linnea börjat känna annorlunda för varandra.
Tack, nu kan du stå på egna ben, sade Lars. Och som lovat är du fri nu.
Är du säker på att du vill skiljas? undrade Linnea plötsligt ute på trappan utanför stadshuset.
Vill inte du? Lars såg på henne och mötte hennes uppriktiga sorg i ögonen.
Nej, sa Linnea ärligt.
Inte jag heller, log Lars och tog henne till sig. Men om du stannar som min fru, då vill jag att det är på riktigt.
Jag är med, svarade hon.
De gick aldrig in till stadshuset. Direkt på trappen ändrade de båda sig, och beslutade att de skulle förbli gifta på riktigt.
