ÄKTENSKAP AV BEKVÄMLIGHET
Lars-Göran, kan jag tala med dig en stund? I dörröppningen stack det fram ett blont huvud som tillhörde Maja. Den här ständigt gnälliga och på tok för högljudda kvinnan var förvånansvärt artig och lågmäld idag.
Vad vill du då? Lars-Göran tog blicken från datorn och såg strängt på sin styvdotter genom glasögonen.
Jag har en stor tjänst att be om, Maja tvekade inte, utan klev fräckt in utan att invänta inbjudan. Hon slog sig ner mitt emot en förvånad Lars-Göran och stängde dörren.
Lönen tänker jag inte höja, klippte han av, lika bistert som om han haft det på känn, Och be inte ens! Du klarar ändå inte av arbetsuppgifterna. Du är alltid sen och sabbar deadlinen för mig och alla andra.
Han hade fått ta den där diskussionen många gånger med Maja. Hennes ständiga konflikter med kollegor och hennes påhittade konspirationer på kontoret hade gjort att Lars-Göran helst velat säga upp henne för månader sedan. Men han tvekade varje gång. Maja var dotter till hans livs kärlek. Han hade träffat Eva-Lena för femton år sen. De hade varit lyckliga ända till sjukdomen tog henne ifrån honom två år tidigare. Nu tyckte han bara synd om Maja, för hon påminde honom om Eva-Lena mer än vad som egentligen var rimligt.
Jag fattade det där om lönen för evigheter sen, Maja snörpte på läpparna. Det gäller något annat.
Nå, vad då? Lars-Göran höjde ett ögonbryn och lutade sig framåt.
Lars-Göran, du vet ju hur tungt det var efter mamma dog. Hon var den enda som faktiskt stod ut med mig, stöttade mig Maja drog ut på det, vickade nervöst på stolen.
Och därför körde du stenhårt på att driva henne till vansinne? Lars-Göran rynkade pannan, väl medveten om det stormiga förhållandet mellan Eva-Lena och Maja. Hans fru hade älskat sin dotter men höll ofta på att få nervsammanbrott av henne. Men okej. Vad vill du egentligen? Jag har fullt upp.
Skulle du kunna hjälpa mig ekonomiskt? Jag vill starta företag, men kursen kostar Maja fick knappt ur sig orden.
Nej, skar han av så snabbt att Maja hoppade till. Med din arbetsmoral kommer du varken plugga klart eller driva företag. Hur många gånger har jag inte sagt att du borde växa upp? Du är fortfarande som när du var fjorton och slogs om fjärrkontrollen.
Jag lovar, får jag hjälp nu så skärper jag mig. Jag orkar inte mer av det här halvdana livet. Jag vill ha jobb, och trygghet, och familj som alla andra!
Visst, mumlade Lars-Göran skeptiskt. Han gav henne en snabb blick. Du har väl inte träffat nån?
Nej, Maja viftade avvärjande. Hade jag det, skulle jag väl inte sitta här och be om pengar! Livet är enklare i par, sägs det.
Så är det. Men alla partner är väl ingen hit heller Nu började Lars-Göran fingra intensivt på skrivbordet, som om han vägde något i huvudet men inte riktigt vågade. Du jag har faktiskt ett förslag, något som kan hjälpa oss båda.
Förslag? Nu såg Maja bara förvirrad ut.
Jag kan ge dig pengarna men bara om ett villkor uppfylls, Lars-Göran log lite sneglande och sjönk bak i stolen.
Och det är? Maja blev stel, redan beredd på det värsta.
Gift dig med mig så får du allt det där du pratar om, Lars-Göran sa det med affärsmässig min och la ihop händerna.
Va?! Maja gapade först, men sen skrattade hon som om han dragit världens tröttaste Göteborgsskämt. Du skojar väl?!
Tror du det själv? Lars-Göran såg allvarligt på henne tills hon tystnade. Vi är förvisso rätt långt ifrån i ålder, men vi är båda vuxna och kan väl vara lyckliga ändå.
Lyckliga? Du kunde vara min farsa! Vad i hela Jönköping vill du med mig? sprutade Maja ur sig. Lars-Göran var fyrtiofem, såg visserligen fräsch ut och hade en viss Magnus Uggla-aura men det gick ändå bort. Maja fattade inte varför han inte gift sig med någon av de många kultiverade kvinnor som svärmade kring honom.
Du vet ju att jag ska utöka företaget och bli partner med Skanska? Lars-Göran såg att hon undrade och bestämde sig för att förklara. De har en regel: vd:n måste vara gift. De ser gifta som mer pålitliga. Så det är bara ett pappersäktenskap.
Men varför inte någon annan? frågade Maja.
Ett: vi har känt varandra länge, och du vet att jag älskade din mamma. Två: du skulle aldrig såpa ut oss i Aftonbladet. Tre: du behöver pengarna. Så ingår du äktenskapet får du företaget. Inget tjafs, rent avtal.
Bara på pappret? Maja lättade på surläppen.
Endast på pappret. Så, deal eller inte? Lars-Göran tog på sig sin mest chefiga min.
Jag måste tänka.
Tank du då, sa Lars-Göran och vinkade mot dörren.
Så fort dörren slog igen undrade Lars-Göran varför han ens föreslagit detta. Maja var lynnig, snabb att säga ja till ett galet förslag, men lika snabb att dra vid altaret. Men, det var för sent att ångra sig.
Maja hade då aldrig funderat på Lars-Göran som man. Men fadersfigur hade han aldrig varit heller. Han hade ju aldrig ens adopterat henne. De gick mest om varann, talade sällan.
Men nu, efter samtalet, såg hon annorlunda på honom. Han hade visst lite av den där typiskt svenska charmen. Men mest han var rik.
Till slut tackade Maja faktiskt ja. De bestämde att bara fixa ett stämpel i folkbokföringen, men bo på varsitt håll.
Efter den snabba vigseln höll Lars-Göran sitt löfte: Maja fick en stor, ljus lägenhet på Södermalm, ett startkapital i svenska kronor för företagandet, betald utbildning och hela paketet.
Och Maja fulföljde också sitt. På affärsmöten dök hon plikttroget överlycklig upp på Lars-Görans sida och spelade lycklig fru.
Plötsligt var festandet ett minne blott. Maja tog livet med nya, vuxna tag och så smått såg hon Lars-Göran i ett helt nytt ljus. Smart, omtänksam och generös, ja till och med kul. Plötsligt kunde hon förstå varför mamma tyckt om honom så.
Ett år gick. Hon ångrade sig inte en sekund.
När året var slut och kontraktet sluts, bestämde de sig för att skiljas. Företaget hade fått sitt kontrakt och Lars-Göran behövde inte längre spela familjefar. Men vid det laget hade saker förändrats. Lars-Göran såg inte längre bara en stökig styvdotter, och Maja började, till sin förvåning, vänja sig vid honom.
Tack ska du ha, nu har du fått dina möjligheter, sa Lars-Göran. Nu lovar jag dig friheten.
Är du säker på att du vill skiljas? Maja frågade oväntat där de stod utanför Skatteverket, hand i hand.
Vill du inte? Lars-Göran såg på henne och förstod direkt det här var på riktigt.
Jag vill inte, Maja sa det rakt ut.
Inte jag heller, log Lars-Göran, drog henne intill sig och såg henne i ögonen. Men om du stannar, blir det på riktigt.
Jag är på.
Och så blev det ingen Skatteverksvisit den dagen. De ändrade sig vid dörren.
