Min grabb har verkligen ett minne av guld. På förskolan kunde han redan alla texter till alla uppträdanden, så man visste aldrig in i det sista vilken roll han egentligen hade barnen var ju ofta sjuka och han kunde hoppa in och ersätta vem som helst eftersom han memorerade precis allt.
Inför årets julavslutning fick min femåring rollen som gurka. När jag fick veta det sent kvällen innan mitt jourpass slängde jag mig iväg och köpte en grön t-shirt, lite färgglad kartong och satt sedan uppe hela natten och sydde små gröna shorts, klistrade ihop en ljusgrön pappmössa och fixade med ståltråd och tyg en liten stjärt på toppen.
Det var pappan som skulle gå med på firandet, vilket jag höll ett trygghetsavstånd till så på morgonen instruerade jag noga hur han skulle klä på pojken och sätta mössan.
Mitt på dagen ringer förskoleläraren, lätt hysterisk, och säger att huvudrollsinnehavaren blivit sjuk. Imorgon ska min son istället vara… Pannkaka. Jag frågar med skälvande röst om en pannkaka kan vara utklädd till… gurka? Tystnad i luren som säger allt.
Jag ringer min man direkt på jobbet och berättar om knipan. Till min förvåning och ett visst orosmoln låter han överlycklig och säger: “Inga problem! Jag tar med mig två av mina kirurgkompisar, vi är ett superteam och fixar det där!” De är tydligen väldigt påhittiga killar, så de drar hem till oss och sätter igång (min magkänsla var nog avtrubbad den dagen).
Senare på kvällen, vid nio, ringer jag hem. Min son svarar och berättar att de köpt en vit t-shirt, pappa limmar gul kartong, farbror Vicktor lagar middag och farbror Ludvig skrattar så att han kiknar.
En timme senare ringer jag igen. Sonen ska lägga sig, men berättar att farbror Ludvig klippt ut en stor gul cirkel i kartong och ritar ögon på den, farbror Vicktor öppnar en burk inlagda gurkor och pappa han hickar av skratt.
Vid midnatt provar jag åter. Min man säger att lagbygget tröttnat, Vicktor och Ludvig sover redan. Och… det finns ett och annat. Cirkelansiktet, “pannkakan”, har farbror Vicktor råkat klistra snett med superlim på den vita t-shirten. När Ludvig försökte pilla bort den, revs t-shirten sönder, så de sydde fast alltihop med kirurgtråd på den gröna gurkskjortan istället. Det blev tydligen ändå snyggt fast jag har svårt att tro det.
Pannkakan fick trettio tänder men det saknades vitt papper till två. Så nu står den och flinar med en glugg mitt i munnen.
(Nämen, det syns ju inte med trettio tänder, säger jag.)
Jag bestämmer mig för att lita på laget, jobba vidare och låta pojken få Sveriges gladaste kostym. Och när jag frågar varför det snarkas i bakgrunden hör jag att det är farbror Ludvig, som slocknat mitt i kartongklippandet.
Natten igenom plågas jag av diffusa tvivel. Morgonen därpå bönar jag mig loss från jouren för att i alla fall hinna till en del av avslutningen.
Jag kommer lite sent. Redan utanför hör jag skrattsalvor och gråt. Jag smyger in i salen…
Där, kring julgranen, försöker sonen hoppa som en pannkaka. På hans bröst sitter ett enormt, gult, rundlagt ansikte från haka till knän, ögonen ser åt varsitt håll och tre långa sömmar ovanför sydda med kirurgtråd ser ut som livet-erfarna pannkaksrynkor.
Särskilt rolig är hans högst öppna mun, där det som saknas är de två översta framtänderna! Det ser ut som en överlevare till pannkaka, gammal och sliten, kanske direkt hemkommen från svåra tider och ovanpå alltsammans en pigg, ljusgrön kartongmössa med gurkstjärt i tyg och ståltråd.
Just då börjar min son deklamera sin dikt: “Var annars kan man se någon sån som jag?…”
(det kommer mer om att det bara händer i sagor och på julfesten, men hela publiken är redan förlorad i skratt). Läraren sätter sig tungt med ett stön, salen kiknar av tårar…
