Min son har ett fantastiskt minne. På förskolan kunde han alla texter till luciatåget utantill, så in i det sista visste vi aldrig vilken roll han skulle ha – eftersom barnen ofta är sjuka kunde han hoppa in för vem som helst, han kunde ju alla roller. Till julfesten fick vår femåring rollen som gurka. Jag fick veta det dagen innan mitt jourpass, så jag köpte en grön t-shirt, färgad kartong och satt hela natten och sydde gröna shorts, klistrade ihop en grön kartonghatt med ett underbart stjälksvans av ståltråd och grön tyg. Pappa skulle gå på festen, vilket gjorde mig lite nervös, så på morgonen fick han noggranna instruktioner om hur barnet skulle kläs och hur hatten skulle sitta. Mitt i jobbstressen ringer förskoleläraren och med skakig röst berättar hon att huvudrollsinnehavaren blivit sjuk – imorgon ska min son vara… en köttbulle. På min något hysteriska fråga om köttbullar får vara klädda som gurka blev det talande tyst i luren. Jag ringer mannen på jobbet och förklarar läget. Han svarar överlycklig – (redan då borde jag anat oråd) det är inga problem, han tar två kirurgkompisar med sig hem, tre kirurger löser allt! Dessa klipska karlar åker hem till oss och ordnar det här. (Min magkänsla var nog riktigt dålig just då!) Klockan nio ringer jag hem. Sonen svarar och berättar att de köpt en vit t-shirt, nu klipper pappa gul kartong, farbror Vovve lagar mat, och farbror Vladde skrattar. En timme senare säger sonen att han ska lägga sig, farbror Vladde har klippt ut en gul cirkel i kartong och ritar ögon på den, farbror Vovve öppnar en burk saltgurka och pappa skrattar så han får hicka. Vid midnatt ringer jag igen. Mannen berättar att Vovve och Vladde jobbat så hårt med köttbullen att de nu sover. Och det finns visst några detaljer. Köttbullen råkade, av bara farten, limmas snett på den vita t-shirten med superlim av farbror Vovve. När Vladde slet av mästerverket sprack t-shirten, så de sydde fast köttbullen med kirurgtråd på gurktröjan istället. Men det blev fint – på något mirakulöst sätt. Och… de har gett köttbullen trettio tänder så han ler med hela munnen, men det saknas vitt papper till två tänder. (Det är lugnt, sa jag, trettio tänder döljer nog de där två.) Så jag kunde lugnt jobba vidare – min son skulle få den bästa kostymen. Och vem snarkar? Jo, farbror Vladde som slocknat mitt i kartongklippandet. Resten av natten hade jag en obehaglig känsla i magen. Efter arbetsnatten bönade jag chefsläkaren att släppa iväg mig en timme till sonens julfest. Jag kom lite för sent… Från aulan hördes skratt, snyft och tjut. Jag kikade in… Vid julgranen hoppade en köttbulle. Ett enormt gult, månrunt ansikte mellan sonens haka och knän. Ögon som tittade i olika riktningar. Tre långa, horisontella kirurgstygn ovanför ögonen liknade djupa pannveck på en livstrött köttbulle. Extra effektfullt var de två saknade framtänderna – det var just de två översta framtänderna! Detta var en mycket åldrad, härjad och livserfaren köttbulle, med alkoholproblem och nyligen hemkommen från anstalt… Och detta kulinariska kirurgiska mästerverk toppades med en glad, grön kartonghatt med trådstjälk – från gurkdräkten. Just då började sonen läsa sin vers: “Var kan ni se en sådan som jag…?” (fortsättningen var att endast på sagan och julfesten, men ingen hörde längre, läraren satte sig på huk med ett stön, publiken grät av skratt…)

Min son har ett minne som en elefant. På förskolan kunde han utantill alla repliker från luciatåget och vårfesterna, så ingen visste förrän sista minuten vilken roll han hade barnen är ju alltid sjuka, så han kunde hoppa in för vem som helst och rädda showen.

Inför julfesten på förskolan fick min femårige son rollen som gurka. När jag fick veta detta kvällen före mitt jourpass åkte jag till Åhléns, köpte en grön t-shirt, färgat kartong och satt sedan hela natten och sydde gröna shorts till tröjan och limmade ihop en ljusgrön kartongmössa med en charmig “gurksvans” av ståltråd klädd i tyg. Det var kreativitet av högsta sort!

Det var pappas tur att följa med till festen nästa dag, vilket inte kändes jättebetryggande. Så jag gav honom precis 27 instruktioner hur sonen skulle kläs, hur mössan skulle fästas, vad som INTE fick glömmas allt detta innan han ens fått morgonkaffet.

Mitt under mitt egna arbetspass ringde förskoleläraren, lätt panikslagen rollen som huvudfigur hade blivit sjuk. Imorgon skulle min son… vara Bullen (svenska motsvarigheten till Kolobok). Jag frågade med darrig röst: “Kan Bullen möjligen vara utklädd till… gurka?” Lång, talande tystnad i andra änden.

Snabbt ringde jag min man på jobbet och rapporterade katastrofen. Han lät så överdrivet nöjd (vilket jag borde anat oråd redan där!). “Ingen fara”, sa han, “jag tar med mig två kollegor, Hans och Lars vi är tre kirurger tillsammans, det är ju ett superteam! Vi fixar det här, lätt som en plätt!” (Min magkänsla hade tydligen influensa just då…)

Jag, helt upptagen på sjukhuset, ringde hem vid nio på kvällen. Min son svarade glatt: de hade köpt en vit t-shirt, just då limmade pappa gul kartong, farbror Hans lagade mat och farbror Lars skrattade så tårarna rann.

En timme senare ringde jag igen. Sonen berättade att han nu skulle sova, och Lars hade klippt ut en stor gul cirkel av kartong och målade ögon, Hans öppnade en burk inlagda gurkor och pappa fick hicka av skratt. Trivsel på hög nivå.

Klockan tolv ringde jag igen. Min man rapporterade att både Hans och Lars somnat totalt utmattade på soffan, men att det finns vissa… detaljer. Farbror Hans hade råkat limma fast den gula cirkeln snett på den vita t-shirten med superlim. När sedan farbror Lars försökte slita loss mästerverket gick t-shirten sönder, så de sydde istället fast Bullen med kirurgiskt tråd på den gröna gurkatröjan.

Men det hela “blev ändå rätt snyggt” enligt honom. Och dessutom, de hade klippt till trettio tänder på Bullen så han log som en sol, även om det saknades två tänder. (Inga problem, tänkte jag, på trettio tänder märker ingen de som saknas.)

Så nu kunde jag andas ut, jobba vidare och veta att min son nog skulle ha festens unika kostym. Och vem är det som snarkar? Javisst, det är Lars, som tydligen somnade på stolen mitt under tandutskärningen.

Hela natten drömde jag oroliga drömmar. På morgonen, efter många böner, tjat och ett litet drama med chefsläkaren, fick jag slita mig loss från jobbet och rusa till årets viktigaste föreställning.

Jag kom lite sent. Redan i korridoren hörde jag fniss, tjut och suckar från aulan. Jag smög mig in och såg vid granen en skuttande Bullen. Hans enorma, klargula cirkelformade nylle satt på sonens bröst, från haka till knä. Ögonen for åt varsitt håll, och ovanför dem tre långa vågräta kirurgsömmar som såg ut som djupa livsrutinerade rynkor.

Mest iögonfallande? Denna breda mun saknade såklart de två främsta överkäkständerna. Så nu såg han ut som en riktigt åldrad, härdad och något luggsliten Bullen från Skåne som just blivit frisläppt från Hall efter ett liv av saltade gurkor och fest.

Och allt detta kompletterades elegant av en grön gurkmössa med ståltrådssvans.

Just då började min son deklamera sin vers: “Var annars hittar ni en Bullen som jag?… ” (Resten hördes knappt, då pedagogerna grät av skratt och publiken låg dubbelvikt…)när festen äntligen tog paus, sprang min son med sin nu legendariska bullen-gurktröja rakt mot mig, lycklig som bara femåringar kan vara. I famnen snurrade han den nu lätt tilltufsade gurkmössan och ropade: “Mamma! Alla säger att jag var det roligaste de sett! Lars vill bli Bullen nästa år!” Jag kramade honom hårt, kände lukten av lim, gurklake och barndomsmod och där och då insåg jag: min son hade inte bara räddat julfesten, han hade stulit showen och en bit av allas hjärtan, med trettio tänder, två kirurgsömmar och massvis av kärlek.

Och ingen kommer någonsin glömma året då Bullen var lite sned, skrålande grön och skrattade så stort att hela förskolan log tillbaka.