Hur kunde hon?! Utan att fråga! Utan att rådfråga! Att ens komma på tanken: att kliva in i någon annans lägenhet och styra som om det vore hennes eget hem! Ingen respekt alls! Herregud, varför får jag stå ut med detta? Hela livet har jag tagit hand om henne, och det här är tacken! Hon ser mig inte ens som en människa! – Nina torkade bort tårarna – Hon tycker tydligen inte om mitt liv! Skulle se på sitt eget! Sitter i sin lilla etta och tror att hon fångat lyckans fågel. Varken vettig man eller ordentligt jobb: bara distansarbete. Hur lever hon, egentligen? Och ändå ska hon lära mig om livet! Jag har glömt sånt som hon först nu börjar fundera på! Den sista tanken fick Nina att resa sig ur fåtöljen. Hon gick till köket, satte på tekokaren, och ställde sig vid fönstret. Med blicken ut över ett festpyntat, strålande Stockholm började hon gråta igen: Alla andra förbereder sig för nyår, bara jag har inget att fira… Helt ensam… Tekokaren visslade. Förtrollad av minnen märkte Nina det inte ens… Hon var tjugo när mamma vid 45 fick ännu ett barn. Det förvånade flickan: varför ta sig an sånt besvär? – Jag vill inte att du ska bli helt ensam, förklarade hennes mamma, – det är så härligt att ha en syster. Du förstår nog. Senare. – Jag förstår redan nu, svarade Nina likgiltigt, – men kom ihåg: jag tänker inte passa henne. Jag har mitt eget liv. – Inte längre, log mamma. Orden blev profetiska. Lillasystern var bara tre när mamman försvann… Pappan hade dött ännu tidigare. Allt ansvar för lillasystern hamnade på Nina – hon blev i praktiken Natashas mamma. Långt upp i tioårsåldern kallade Natasha henne för mamma. Nina gifte sig aldrig. Syrran var inte orsaken: den rätta dök bara aldrig upp. Och tillfällen fanns det inte många av. Ninas vardag var: hemmet, jobbet, systern, och så om igen… Hon blev vuxen på ett ögonblick efter föräldrarnas död, och ägnade sitt liv åt sin syster: uppfostrade och utbildade henne. Nu är Natasha vuxen, bor själv och ska gifta sig. Hon kommer ofta till Nina: de är nära, fast de är olika i ålder, personlighet och livssyn. Nina är exempelvis extremt sparsam. Hennes lägenhet liknar mest ett lager med gamla, onödiga prylar. Gräver man hittar man kanske en morgonrock från tio år sedan, eller räkningar från tidigt 2000-tal. Ninas kök är fullt av spruckna koppar, kantstötta kastruller och stekpannor utan handtag. Hon använder dem aldrig – men kan inte kasta. Kan vara bra att ha! Hon har inte ens gjort en enkel renovering på många år. Inte för att pengarna saknats, men: tapeterna är ju hela. Vanans makt att snåla in på sig själv – för systerns skull – har satt sina spår. Natasha är helt annorlunda: glad, lättsam. Hemma hos henne är det minimalistiskt, utan lager! Bara det nödvändiga. Hon har en egen regel: “Behöver man inte en sak på ett år, är det dags att bli av med den!” Så Natashas lägenhet är ljus, luftig, lätt att andas i. Hur många gånger har hon inte sagt till Nina: – Ska vi inte renovera hos dig? Samtidigt rensar vi ut lite, annars får du ju snart inte plats själv. – Jag vill inte kasta någonting, och ändra inget. Och nån renovering vill jag definitivt inte ha, svarade Nina. – Hur kan du inte behöva det? Se på din hall! Tapeterna hör hemma på museum! Man kommer in och tror man hamnat i en källare. Och all den där bråten suger verkligen energi, du fattar inte! Tänk om du blir sjuk, försökte Natasha. Men Nina skakade bara på huvudet. Då bestämde sig Natasha: hon skulle renovera hos Nina själv! Så att syrran såg skillnaden före och efter. Som en överraskning valde hon hallen – där är det minst möbler och prylar. Veckan före nyår, när Nina jobbade nattpass (hon hade skiftarbete), kom Natasha och hennes blivande man till Ninas lägenhet (systrarna hade varandras nycklar) och satte upp nya tapeter: de mörka, murriga väggarna blev pistagegröna med guldbårder. Sen ställde de tillbaka allt – vågade inte röra Ninas saker – och gick. En ovetande Nina kom hem, men backade ut igen direkt. Hon trodde först hon gått fel. Hon kollade dörrnumret. Allt stämde… Gick in igen. Och förstod genast. Natasha! Hur kunde hon ens?! Nina ringde i affekt och läste lusen av syrran innan hon la på. En halvtimme senare kom Natasha själv. – Vem har bett om det här?! – utbrast Nina. – Ninas lilla hjärta, jag ville bara överraska dig. Titta så fint det blev: rent, ljust, luftigt, försökte Natasha förklara. – Håll dig borta från mitt hem! – Nina kunde inte hejda sig. Elaka ord haglade över Natasha. Till sist brast det för henne: – Nu räcker det. Lev i din soptipp, då. Jag tänker aldrig mer komma hit! – Sanningen svider, va? Springer du? – Jag tycker synd om dig, svarade Natasha lugnt och gick… Sedan dess har hon inte ringt på en vecka. Systrarna har aldrig varit ovänner så länge. Och nu är det snart nyår. Ska de verkligen fira var för sig? Nina gick ut i hallen och satte sig på pallen. “När allt kommer omkring, nog blev det rymligare”, tänkte hon, och föreställde sig Natasha och Sasha som tapetserade. De försökte verkligen: inga bubblor någonstans, och de såg framför sig hennes förvånade min. “Varför blev jag ens så arg? Det är ju faktiskt mycket bättre nu. Ljusare. Gladare i själen. Kanske har syrran rätt?” Plötsligt ringde telefonen… – Nina lilla, hörde hon Natashas gråtande röst, – förlåt mig. Jag ville verkligen glädja dig, inte såra… – Men du, lilla hjärtat, jag är inte alls arg längre, snyftade Nina – och du har helt rätt. Tapeterna är jättefina. Efter helgerna börjar vi rensa tillsammans – om du vill? – Självklart! Jag hjälper så gärna! Men idag då? På en dag som denna? Jag kan inte fira nyår utan dig… – Inte jag heller… – Så plocka ihop dig nu, avbröt Natasha ivrigt, – hos oss är allt klart: riktig julgran, ljusslingor, levande ljus. Precis som du vill ha det. Och oroa dig inte: jag har fixat allting. Du behöver inte stressa iväg och handla. Jag trodde hela tiden att vi skulle hinna förlåta och fira ihop. Gör dig klar bara, Sasha hämtar dig snart. Nina gick till fönstret igen. Nu såg hon på det festliga Stockholm med helt andra ögon. Och tänkte: “Tack mamma… För lillasyster…”

Hur kunde hon?! Inte frågade hon! Inte rådfrågade hon! Att ens komma på tanken: att klampa in i någon annans lägenhet och styra och ställa som hemma hos sig själv! Ingen respekt alls! Herregud, varför måste just jag stå ut med detta? Ett helt liv har jag pysslat med henne, och så här visar hon sin tacksamhet! Hon ser mig ju inte ens som människa! Elvira torkade bort tårarna som tyst hade letat sig fram, hennes liv duger alltså inte för henne längre! Hon borde titta på sitt eget. Där sitter hon i sin etta och inbillar sig att hon fångat lyckofågeln. Ingen hygglig man, inget “riktigt jobb”, bara distansarbete. Vad lever hon ens av? Och ändå tror hon att hon kan lära mig något om livet och vett! Jag har för länge sedan glömt det hon bara börjat tänka på!

Den sista tanken slungade upp Elvira ur fåtöljen. Hon hasade drömskt bort till köket och satte på vattenkokaren, sedan ställde hon sig och stirrade ut genom fönstret.

Hon såg ut över ett sagolikt Stockholm, gnistrande av vinterljus och små virvlande snöflingor, och började gråta igen:
Alla andra människor som folk är mest förbereder sig för nyår, men här sitter jag, utan någon anledning att fira Ensam, som ett litet fruset russin

Vattenkokaren började tjuta. Försjunken i tankar märkte Elvira inte ens detta.

Hon var bara tjugo när hennes mamma, fyrtiofem år gammal, födde ett andra barn.
Elvira förstod ingenting: varför ta på sig ännu en börda?
Jag vill inte att du ska bli ensam, förklarade mamman, det är så fint att ha en syster. Du kommer att förstå, sen.
Jag förstår väl redan nu, mumlade Elvira likgiltigt, men jag tänker inte passa henne. Jag har mitt eget liv.
Det har du inte längre, log mamman stilla.

Orden visade sig vara sanna. Lillasystern var bara tre när mamman gick bort … Pappan var redan död sedan länge.

Allt ansvar föll på Elvira och hon blev som en mor för Märta. I många år kallade Märta henne faktiskt för mamma.

Elvira gifte sig aldrig. Inte på grund av Märta: hon hittade bara aldrig någon som lyckades väcka hennes hjärta. Och var fanns ens chansen? Elvira gick aldrig ut, brydde sig inte om nöjesliv. Hemmet, jobbet, Märta, hemmet, jobbet, Märta så snurrade tiden likt ett märkligt urverk.

Det var som om hon plötsligt blev vuxen när föräldrarna försvann; livet riktades in på Märta: hon uppfostrade henne, hjälpte henne genom skolåren.

Nu var Märta vuxen själv, bodde i en modern tvåa ute i Sundbyberg. Skulle snart förlova sig.

Hon var ofta hemma hos Elvira: systrarna stod varandra nära, även om de skiljde sig markant i både ålder, temperament och syn på livet.

Elvira, till exempel, var extremt sparsam. Hennes lägenhet hade blivit ett slags förråd för allsköns gamla onödiga ting. Om man letade riktigt noga kunde man hitta en morgonrock hon bar för tio år sedan, när hon var smalare. Eller hyreskvitton från 2003.

I köket stod kantstötta koppar, emaljgrytor med nagg och stekpannor utan handtag. Hon använde dem inte längre men kunde ändå inte kasta dem: tänk om de kunde behövas!

Inte heller någon renovering hade hon gjort, inte ens en liten ytskiktsfix. Hon hade råd, men tapeterna var ju hela.

Den där vanan att snåla in på sig själv för Märta skull hade blivit en verklig livsregel.

Märta var raka motsatsen: glad, lättsam och driven. Hemma hos Märta fanns inget överflöd allt var ljust och öppet. Inget lager av grejer! Bara det man faktiskt använde.

Hon hade en egen regel: Om jag inte använt en sak på ett år så ska den bort.

Därför var det luftigt och lätt att andas hos Märta som att promenera i ett drömlikt Norrland bland höga furor och glitter av frost.

Många gånger hade hon sagt till Elvira:
Ska vi inte fixa lite här hemma hos dig? Vi kan rensa igenom sakerna snart får du inte ens plats själv.

Jag tänker inte slänga något och vill inte ändra på något, svarade Elvira, och renovering är onödigt.

Men snälla, titta på hallen! Dessa murriga tapeter måste ju vara äldre än slottsbacken! Det ser ut som en källare och allt skräp suger energi ur rummen, du anar inte! Det är lätt att bli sjuk

Men Elvira viftade bara bort det. Som om hon hörde Märta genom bomull.

Så tog Märta saken i egna händer. Hon bestämde sig för att ge Elvira en överraskning till nyår! Kanske skulle Elvira se skillnaden.

Som hemlig aktion valde Märta ut hallen: där fanns minst saker och möbler.

En vecka före nyår, då Elvira hade långpass på sjukhuset (hon gick på schema), kom Märta och hennes blivande man Calle, och satte igång. De tog bort de gamla texturtapeterna och satte upp nya, lindblomsgröna med gyllene mönster.

De släpade allt på plats igen, utan att röra syrrans saker för mycket och sedan gick de hem, nöjda.

När Elvira traskade hem från minusgradernas Göteborg och öppnade dörren, hoppade hon genast ut igen. Hon trodde hon gått fel dörr.

Tittade på siffrorna. Det stämmer

Hon gick in igen.

Och förstod.

Märta!

Hur kunde hon?!

Elvira ringde Märta och skällde ut henne och slängde sedan på luren.

En halvtimme senare ringde det på dörren.

Vem bad om din hjälp?! snäste Elvira när Märta kom.

Lillan, det skulle bli en överraskning. Se så, så fint och ljust Det är bara för din skull, försökte Märta.

Du har inget här att säga till om! skrek Elvira, som ändå inte kunde sluta.

Orden haglade över Märta, tunga som odjurets snö.

Till slut pallade Märta inte mer:
Det får vara, sa hon tyst. Lev bland dina sopor. Jag tänker inte komma hit mer.

Duckar för sanningen? sticker du? mumlade Elvira bittert.

Jag tycker bara synd om dig, sa Märta men gick sin väg utan att se sig om

Hon hörde inte av sig på en vecka. Aldrig hade systrarna varit ovänner så länge. Och snart var det nyår. Skulle de verkligen fira det var för sig?

Elvira gick ut i hallen och satte sig på en liten, ensam pall.

Det är faktiskt rymligare nu, tänkte hon vimmelkantigt och såg för sig hur Märta och Calle klistrat tapeter, kämpat för varje liten bubbla, föreställande sig Elviras förvåning. Och varför blev jag så arg? Det blev ju bättre. Ljusare. Till och med insidan känns gladare Kanske har hon rätt, ändå?

Och just då, som ur ingenstans, ringde mobilen

Lillan, grät Märta i andra änden, förlåt. Jag ville inte såra dig. Jag ville ju bara glädja dig
Men stumpan, jag är inte arg längre, snyftade Elvira själv, överväldigad av känslor, det finns inget att förlåta. Du hade helt rätt och tapeten är verkligen underbar. Efter helgerna börjar vi rensa tillsammans. Om du vill.

Självklart, gladeligen! Och ikväll, då? Det är nyår Hur ska jag kunna fira utan dig?

Jag vet

Börja packa, pladdrade Märta genast, allt är fixat här granen står klädd, ljusslingor i fönstren, levande ljus. Allt som du älskar. Och stressa inte: du behöver inte handla något, jag har lagat mat redan. Jag visste i hjärtat att vi skulle bli sams och möta året tillsammans. Ta på dig långsamt, Calle kommer och hämtar dig snart.

Elvira gick fram till fönstret igen. Hon såg ut över stadens glittrande himmel men nu med nya ögon.

Och stilla, i en skir, drömlik viskning, tänkte hon: Tack, mamma för Märta.Stockholms himmel glimmade som en vacker skattkista när Elvira rafsade ihop en enkel väska. Det doftade svagt av nytt papper i hallen, ända ut till köket, och hennes steg var så lätta att golvet nästan knarrade av förvåning. Ute på trappavsatsen hördes Calles hjärtliga rop; snart skulle hon sjunka in i Märtas värme, i skratt och glittrande ögon, i bullrande middag och tända stearinljus.

Medan hon låste dörren en sista gång det året, föll snön i stora, vänliga skurar. I den nya grönskimrande hallen hängde fortfarande några gamla, broderade vantar från barndomen bredvid Märtas lättsinniga paraply på kroken tingen, minnena, kärleken: allt samsades nu.

Elvira log för sig själv: ingen är riktigt ensam, så länge man har modet att släppa in andra även om det ibland kräver en ny tapet för att se det. Och kanske var det så, tänkte hon medan hon steg ut i vinterkvällen, att även ett fruset russin kan blomma när hjärtat får tina, lite i taget, i någon annans famn.

När himlen exploderade av nyårsraketer och rop långt bort vid vattnet, höjde Elvira blicken upp mot ljusen, fylld av en oväntad styrka. Hon visste att det nya året redan börjat där, i hjärtats rensade och försonade rum, tillsammans.