Det allra viktigaste Lerins feber steg blixtsnabbt. Termometern visade 40,5, och nästan direkt började krampen slå. Flickans kropp krängde till så hastigt att Irina stelnade till ett ögonblick, oförmögen att tro sina ögon, men rusade sedan, med darrande händer, till dotterns sida. Lerin började fradga och kippade efter luft, som om någon ströp henne inifrån. Irina försökte öppna hennes mun — fingrarna halkade, vägrade lyda, men till slut lyckades hon. Flickan blev plötsligt slapp och föll i medvetslöshet. Fem eller tio minuter — ingen hade kunnat säga exakt. Tiden mättes inte i sekunder, utan i Irinas hjärtslag som bankade i tinningarna. Hon såg till att tungan inte täppte till luftvägarna, höll Lerins huvud när krampen slog värre än elstötar. Irina såg inget annat än detta: Lerin måste andas igen. Lerin måste komma tillbaka. Hon skrek — ut i köket, mot väggarna, ut i tomma luften och mot himlen. Ropade sin dotters namn i telefonen till 112 så desperat som om hennes rop kunde hålla fast barnet vid livet. När Irina ringde Mattias, fick hon gråtande, hulkande bara fram: — Lerin… Lerin var nära att dö… Men i luren hörde Mattias bara det korta, fruktansvärda ordet: dött. Han grep sig för hjärtat — smärtan var så skarp att det kändes som en glödgad kniv mot bröstet. Benen vek sig, han sjönk långsamt, nästan ljudlöst, ner på golvet som en människa där all kraft, alla tankar och hela framtiden plötsligt runnit ut… Någon försökte lyfta honom, stötta under armarna, någon räckte droppar, vatten, någon klappade honom på ryggen — alla mumlade tröstande saker, men orden studsade mot hans förtvivlan som vågor mot en betongvägg. Mattias kunde inte samla sig. Fingrarna skakade okontrollerat, glaset skallrade mot tänderna, ur strupen kom bara lösryckta stavelser, som från en trasig maskin: — D-dö…tt… Le-lerin… dööö… Läpparna blev vita, andningen hackig, händerna kändes främmande. Chef Vitali, utan att tveka, tog tag under hans armar och släpade honom nästan till sin stora Volvo. Bildörren slog igen så hårt att allt skallrade till inuti. — Var ska vi?! Vart ska vi köra?! — ropade han desperat rakt i ansiktet på Mattias, försökte tränga igenom till sanningen. Mattias satt där, blind, stirrande med stora, oförstående ögon. Några sekunder verkade han inte ens blinka, fastfrusen mellan verklighet och mardröm. — Barnsjukhuset… Barnakuten… — viskade han till slut, som om varje ord kom genom smärta, rädsla och en hals som höll på att sprängas av panik. Sjukhuset låg långt bort — alldeles för långt för den som just hört livets värsta ord. Vitali tryckte gasen i botten, Volvon kastades från fil till fil, rödljus och grönt ljus förvandlades till meningslösa färgfläckar. Rött, grönt — vem bryr sig! I en korsning sladdade de till så hårt att en svart glänsande XC90 helt plötsligt dök upp sidan om dem, som ur tomma luften. Centimeter skilde dem åt från kollision. Vitali svängde tvärt, bilen kastades åt sidan, däcken tjöt, gnistor yrde från bromsarna. Den andra bilen blåste förbi och lät doften av bränt gummi och en känsla av att döden just passerat dem — nästan rört vid dem. Mattias märkte inget. Tårarna rann oavbrutet. Han satt hopsjunken, knöt näven mot munnen så han inte skulle börja storgråta högt. Och plötsligt — en blixt. Som om någon slog på en projektor av minnen. Lerin är tre år. Hon har svår halsfluss, termometern visar siffror som får blodet att isa sig hos vuxna. Ambulansen ger en spruta, rekommenderar suppar. Lilla Lerin står på sängen i pyjamas med kaniner. Hon är het, genomvåt av tårar. Irina övertalar henne i en halv evighet. Lerin snyftar, gnuggar ögonen, ger upp och säger sorgset: — Okej, sätt in den… men tänd inte! Mattias höll då på att sätta sig på golvet av skratt. De hade varit i kyrkan två dagar före — och Lerin hade uppfattat att man tände ljus. Vitali svängde ut på Sveavägen — lång, kvällsupplyst och kall som knivblad. Minnet slog till igen. Några veckor efter klättrar Lerin upp på den jättestora garderoben. En liten apa — vig och busig. Hon klättar nästan till taket och skriker stolt däruppe. Sekunden efter lutar garderoben långsamt, otäckt. Pang. Den tunga möbeln faller. Irina skriker, Mattias kastar sig fram, men för sent. Dånet sliter rummet itu. Lerin överlever. Blåmärken, tårar, rädsla — och en jättestor Marabou för att tysta gråten. När hon får se chokladen slutar hon plötsligt gråta, torkar näsan med ärmen och frågar: — Får jag ta två på en gång? Choklad är hennes nödsnabblycka. Mattias tänkte då att om man delade ut choklad på sjukhusen så skulle mänskligheten ha uppfunnit evigt liv vid det här laget. Sedan… Kväller i hemmet, lampan lyser mjukt. Irina säger: — Imorgon går vi till kyrkan. Tänder ljus för hälsan. Och Lerin, allvarlig som aldrig förr, frågar: — I rumpan, eller…? Irina döljer ansiktet med händerna, och Lerin sitter och tittar på båda — ”Nu får ni bestämma er, varför skrattar ni?” Och nu, i bilen, träffade den där gulliga meningen honom rakt i hjärtat. För just i hennes tokigheter fanns livet självt. Hennes liv. Chefen lyckades till slut köra Mattias till barnakuten. De bromsade in så tvärt att bilen själv tycktes vara rädd för att stanna ens ett ögonblick. — Lerin lever, — var det första Mattias hörde — hon fördes direkt till intensiven, nu har vi inte fått några besked på timmar från läkarna. Irina fick komma in till henne. Mattias fick bara vänta. Och be… ——- Det var natt — den där tiden då världen står still och blir oändligt ensam. Mattias lyfte blicken mot fönstret på andra våningen där hans dotter kämpade för livet. Där såg han Irina, stilla, armarna längs sidorna, blicken rakt genom glaset — precis på honom. Inget tecken, ingen suck, inget försök att svara i mobilen. Han vinkade, som om han kunde vifta bort deras gemensamma rädsla. Ringde — hon svarade inte. Stod bara där och stirrade, som en kärlekens vålnad som vågade inte röra sig, av rädsla att försvinna. Då ringde hans telefon. Kort, skarpt. De sa bara: — Kom in. Och la genast på. Skräcken la sig tungt över honom, som sirap i luften. Han försökte resa sig — benen lydde inte. Kroppen vägrade, som om marken ville hålla honom tillbaka så att han inte behövde höra det värsta. Han visste att han måste gå, men rädslan paralyserade honom. Då kom en sjuksköterska ut. Ung, trött, i nedsuttna Crocs. Hon gick fram till honom. Mattias tittade på henne — och allt brast inombords. Allt. Slut. Nu kommer hon säga det. Sjuksköterskan lutade sig mot honom och sa lågt, men tydligt, så som man uttalar en dom — fast av det ljusa slaget: — Hon klarar sig. Krisen är över… Och världen gungade till. Läpparna darrade, var främmande, utan vilja, som de tillhörde någon annan. Han satt kvar, försökte få fram ett enda ord — ”tack”, åtminstone ”Gud”, eller bara andas rätt. Men istället gick bara mungiporna och händerna skakade, och tårarna rann — heta, levande. —– Efter den där natten förlorade det mesta betydelse för Mattias. Han var inte längre rädd att tappa jobbet. Inte rädd att verka löjlig, tafatt eller vilsen. Det enda som höll honom uppe var minnet av den natten. Insikten om att världen kan ta slut på en sekund. Att en människa för vilken man kan flytta berg för — kan försvinna så enkelt… Allt annat blev obetydligt. Som om världen Före och världen Efter skildes åt av en tunn linje, dragen av rädsla. Alla andra rädslor försvann — som oviktigt brus inför den riktiga tystnaden.