Det finns fortfarande saker att ta itu med här hemma… Gamla Valborg lyckades med möda öppna grinden, haltade fram till dörren, kämpade länge med det rostiga gamla låset, steg in i sitt kalla och otända hus och satte sig på stolen vid den kalla spisen. Det luktade ogästvänligt i torpet. Hon hade bara varit borta i tre månader, men redan hade spindelväven tagit över taket, den gamla stolen gnällde sorgset, vinden ven i skorstenen – huset mötte henne bistert: Var har du varit, husmor, vem har du lämnat oss åt?! Hur ska vi vinterklara oss?! – Strax, strax, min kära, vänta lite, måste vila först… Sedan ska jag elda, vi ska värma oss… Än för ett år sedan ilade Valborg så lätt genom sitt gamla hus: kalkade och målade, hämtade vatten. Hennes lilla, smidiga figur bugade inför ikonerna, stod vid spisen, flög genom trädgården och hann med både att plantera och vattna. Och huset var glad med henne, golvbrädorna sjöng under hennes steg, dörrar och fönster öppnade sig för det första trycket av hennes små, arbetshärdade händer, spisen gräddade höga bullar. De trivdes: Valborg och hennes gamla hus. Hon begravde sin man tidigt, uppfostrade tre barn och gav dem alla utbildning. En son är sjökapten, en annan officer på hög nivå – båda bor långt bort och kommer sällan och hälsar på. Endast yngsta dottern, Tamara, är kvar på orten som chefagronom och är alltid upptagen, kommer till mor bara på söndagar och bjuder på nybakta bullar, sen dröjer det en vecka tills de ses igen. Tröst var barnbarnet Svea, som vuxit upp hos mormor. Och vilken flicka hon blivit! Vacker, med stora grå ögon, hår som solmoget havre ned till midjan, lockigt och glänsande, det nästan skimrar om det. När hon sätter upp håret och lockarna faller över axlarna blir byns pojkar som förstenade. Munnar gapar – verkligen. Vilken figur! Och var fick en svensk flicka från landet sådan hållning och sådan skönhet ifrån? Valborg var söt som ung, men jämför man gamla foton ser man skillnaden – fåraherde mot drottning… Smart är hon också. Tog examen från lantbruksuniversitetet i stan och flyttade hem igen som ekonom. Blev gift med traktens veterinär och fick nytt hus via kommunens bostadsprogram för unga familjer. Och vilket hus! Gediget, modernt, tegel. På den tiden rena herrgården. Men Valborgs torp hade alltid trädgård och blommor; runt Sveas nya hus hann inget växa, bara några taniga plantor. Och Svea var, trots byuppväxt, en ömtålig själ, skyddad mot drag och kroppsarbete av sin mormor. Så fick Svea lille Sören, sonen, då hanns inga trädgårdar med. Och Svea började locka mormor att flytta in – ”kom och bo hos oss, huset är stort, inget behöver eldas.” Valborg hade just fyllt åttio, benen ville inte bära längre, och lät sig övertalas. Stannade hos Svea några månader, men hörde så småningom: – Mormor, jag älskar dig så – men varför sitter du bara? Du har alltid varit igång! Jag behöver din hjälp! – Men jag orkar inte, mitt barn… benen bär inte mer… jag är gammal… – Jaha, så fort du kom till mig är du gammal… Snart skickades mormor tillbaka, besviken över att inte ha klarat av att hjälpa sitt käraste barnbarn. Grämerna och sorgen gjorde henne sämre; benen släpades mot golvet. Från sängen till bordet blev en tuff uppgift, och till kyrkan var det omöjligt. Prästen Bo kom själv till sin trogna församlingsmedlem, såg sig omkring, tog av sitt bröd, kakor och en halv stor fiskpaj från prästhustrun Alexandra. Med kavlade ärmar askade han ut spisen, bar in ved för flera brasor, tände upp, fyllde vattenkitteln på spisen. – Käre son… Ojsan, käre fader, hjälp mig med adresser på kuverten. Skriver jag själv går breven inte fram! Präst Bo skrev adresser, såg snabbt på breven – på darriga, stora bokstäver: ”Jag har det jättebra här, min kära son. Allt jag behöver, tack och lov!” Men breven om Valborgs ”goda liv” var märkta av fläckar som såg riktigt salta ut… Anna tog sig an gamlingen, präst Bo såg till att Valborg fick nattvard och besök. På högtider körde Annas man, gamle sjöbussen Per, henne på motorcykel till kyrkan. Barnbarnet syntes inte till; efter några år blev hon svårt sjuk. Magproblem, sa hon, men det var lungcancer. Svea tynade bort på ett halvår. Hennes man bosatte sig vid graven, drack, sov där mellan supandet. Fyraåriga Sören blev ett bortglömt, smutsigt och hungrigt barn. Tamara tog hand om honom, men jobbet gav inte tid – så Sören förbereddes för kommunens barnhem. Barnhemmet var visserligen bra – driftig föreståndare, riktigt mat, möjlighet att ta hem barnen på helger. Inte samma som hemma, men Tamara hade inget val. Då kom Valborg, skjutsad i Pers gamla sidovagn, och sa: – Jag tar hand om Sören. – Mor, du kan ju knappt gå själv! Hur ska du klara en liten pojke?! Han måste ju ha mat, rene kläder! – Så länge jag lever sätter jag inte Sören på barnhem, klippte Valborg av. Tamara blev stum och började packa barnbarnets kläder. Per skjutsade den gamle och barnet hem till torpet, hjälpte dem in. Grannarna skakade på huvudet: – En så snäll gammal kvinnfolk, men nu har det slagit slint. Hon borde få hjälp själv – och nu tar hon hem ett barn… Han är ju ingen liten valp… Vart ser Tamara egentligen?! Efter söndagsmässan gick präst Bo till Valborg med onda aningar: Skulle han behöva ta Sören från en utmattad gammal kvinna? Men i torpet var det varmt, rent och leende lyssnade Sören på sagoskiva från en gammal grammofon. Den skröpliga gamlingen rörde sig snabbt genom köket, smorde plåten, knådade, blandade… Benen bar, lätt och kvickt – som före sjukdomen. – Kära präst! Jag har bakat ostbullar… Vänta lite – så ska prästhustrun Alexandra och Kusse få hembakta bullar! Präst Bo kom hem och berättade för sin fru vad han sett. Hon bläddrade i sin dagbok: ”Gamla Gerda hade levt sitt långa liv. Allt blev som snö under vinterns filt, nu var det dags att gå dit där ingen sjukdom eller sorg finns… En febrig vinterkväll bad Gerda länge vid ikonerna, lade sig sedan och sa till släkten: ‘Kalla hit prästen – nu ska jag dö.’ Hennes ansikte var vitt som snön utanför. Prästen kom, Gerda biktade sig, tog nattvard, och låg i ett dygn utan att äta eller dricka. Då slog dörren upp: kall luft och ett spädbarns skrik. – Sch! Mormor håller på att dö här! – Jag kan ju inte stoppa mun på en nyfödd! Barnbarnet kom hem från BB. Alla andra var på jobbet – bara Gerda och barnbarn med ylande spädbarn kvar hemma. Gerda reste sig trött, men klart i blicken. Med möda steg hon upp, letade sina tofflor. När resten av familjen kom hem senare, fann de Gerda vaggandes det nöjda spädbarnet runt i rummet, och barnbarnet låg och vilade. Hon hade ändrat sig – hon ville inte dö; hon behövde finnas för den nya lilla… Och hon levde i tio år till, hjälpte till med uppfostran och hade alltid något viktigt kvar hemma.” Prästhustrun Alexandra log, avslutade: – Min gammelmormor, Vera Gerda, älskade mig så mycket att hon helt enkelt inte kunde tillåta sig själv att dö än. Hon sa med låtens ord: ”Att dö är för tidigt än – vi har saker kvar att ordna hemma!” Och präst Bo log igen mot sin fru.

Det finns ännu arbete kvar hemma

Mormor Valborg tog sig långsamt fram, öppnade den gamla grinden vars gångjärn gnällde av rost. Med möda hankade hon sig till dörren, trasslade länge med det slitna låset, klev in i sitt kalla, orörda hus och satte sig på stolen bredvid den ouppvärmda kaminen.

Det luktade frånvarande, som om huset vant sig av med folk. Bara tre månader hade Valborg varit borta, ändå hade spindlarna redan vävt nya nät i hörnen, golvet knarrade klagande, och vinden drog genom skorstenen. Huset tycktes möta henne med förebråelse: Var har du varit, matte? Vem lämnar du oss åt? Hur ska vi klara vintern nu?

Lugn bara, lilla hus, jag andas ut ett tag Snart tänder jag kaminen, så får vi lite värme.

Bara för ett år sedan rörde sig Valborg piggt runt det gamla huset i Roslagen: vitkalkade väggar, målade fönster, bar ved och vatten. Hennes lilla, spänstiga kropp bugade sig djupt vid köksbordets korsstygnsdukar, dansade vid spisen, susade ut genom trädgården, såg till att plantera, rensa och vattna.

Och huset blev glad tillsammans med sin matte. Golvbrädorna sjöng under hennes steg, dörrar och fönster slog upp av minsta beröring från de arbetshärdade händerna, kaminen doftade av nybakade kanelbullar. De hade det gott, Valborg och hennes gamla trähus.

Hon förlorade sin make tidigt. Uppfostrade tre barn, såg till att de fick utbildning och en framtid. Ena sonen är sjökapten och den andra är överstelöjtnant båda bor långt borta och kommer sällan hem.

Endast yngsta dottern, Majlis, stannade kvar i byn och blev chefagronom, flitigt arbetandes från morgon till kväll. Hon hälsade snabbt på sin mamma på söndagar, åt några av Valborgs bullar och försvann igen för en vecka.

Trösten för Valborg har varit barnbarnet Svea. Hon växte bokstavligen upp hos mormor.

Och vilken flicka Svea blev! Riktig storskönhet: stora grå ögon, hår som mogen råg och lockigt ner till midjan. När hon knutar det, faller slingorna ner över axlarna och alla byns pojkar tappar hakan. Vilken hållning hon hade och så vacker, som en saga!

Valborg var själv söt som ung, men jämför man gamla fotografier bleknar de bredvid Sveas kungliga utstrålning.

Och smart var hon med. Tog examen från lantbruksuniversitetet i Uppsala och återvände som ekonom tillbaka till sin hembygd. Gifta sig gjorde hon med veterinären och enligt kommunens ungdomsprogram fick de ett sprillans nytt tegelhus.

Vilket hus det var! Ståtligt, modernt nästan som en herrgård, något helt annat än mormor Valborgs gamla rödvita stuga.

Men trädgård, det hade Svea inte hunnit odla upp. Tre stycken fåniga buskar på hela tomten. Svea var, trots sina lantliga rötter, ganska känslig alltid skyddad av mormor från drag och tungt arbete.

Sedan kom lilla sonen Vilgot då blev det än mindre tid för odling.

Så började Svea bjuda in mormor:
Kom och bo hos oss, huset är stort och varmt, ingen kamin att elda!

Valborg började känna sig trött hon hade fyllt åttio, och nu, som om kroppen väntat in födelsedagen, bar inte benen som förr. Hon lät övertala sig.

Det blev några månader hos Svea i det nya huset. Sedan hörde Valborg:
Mormor, jag älskar dig, det vet du! Men varför sitter du bara du som alltid jobbat och varit i farten? Vi behöver dig. Jag vill få ordning i hushållet och behöver din hjälp

Jag kan inte längre, mitt hjärta, benen bär mig inte

Jaså, men så fort du flyttade in blev du gammal?

Det slutade med att Valborg, till hennes egen stora sorg, skickades hem igen.

Sorgen över att inte räckt till för Svea, sin älskade dotterdotter, gjorde att hon blev sängliggande.

Benen gled kämpande över golvet, orken var borta de hade sprungit klart under ett långt liv. Att gå från sängen till köksbordet blev en kamp, och kyrkan var omöjlig att nå.

Men präst Lars, hennes trogna själasörjare och gamla vän, tog sig tid att själv besöka henne. Han tittade sig omkring med vaket öga.

Valborg satt vid bordet och förde penna över sitt brevpapper, som hon brukade. Sin månatliga korrespondens till sönerna.

Det var kyligt kaminen knappt uppvärmd, golvet iskallt, på kroppen hade Valborg sin slitna gamla kofta och en småsmutsig sjal ovant för denna annars så noggranna kvinna. På fötterna bar hon lappade ulltofflor.

Lars suckade här behövs någon som hjälper till. Ragna, kanske? Hon bodde nära och var kraftfull, tjugo år yngre än Valborg.

Han packade upp bröd, pepparkakor och halva en nybakad laxpaj, en hälsning från sin hustru Ingrid.
Han kavlade upp ärmarna, tömde askan ur kaminen, fyllde på med ved och tände. Satte på en rejäl kopp kaffe och värmde vatten.

Min käre pojk! Oj, förlåt, vår käre präst! Kan du hjälpa mig med adresserna på kuverten? Skriver jag själv är det ingen som kan tyda det
Lars satte sig, skrev adresserna och sneglade snabbt på brevet där, med stora, vacklande bokstäver, stod: “Jag har det så bra, kära son. Jag har allt jag behöver, tack och lov!”

Men dessa brev om det goda livet bar kladdiga märken och bläckfläckar och många av dem var nog salta.

Ragna tog Valborg under sina vingar. Lars såg till att både samtala och dela nattvard med henne, och på högtider skjutsade Ragans man, gamle sjömannen Kalle, henne på motorcykel till kyrkan. Livet blev sakta bättre igen.

Svea hördes inte av längre, och efter några år blev hon svårt sjuk. Magproblemen visade sig vara cancer, och på ett halvt år gick hon bort.

Hennes make började tillbringa nätterna vid graven, drack, sov i kylan bredvid stenen och gick därifrån bara för att köpa mer sprit. Fyraårige Vilgot var utan föräldrar smutsig, snorig och hungrig.

Majlis tog hem pojken, men med jobbet som agronom orkade hon inte ta hand om honom, och Vilgot skickades till barnhemmet i Sundsvall.

Barnhemmet var ändå ordentligt med engagerad föreståndare, barnen fick bra mat och kunde komma hem över helgen.

Inte som riktig uppfostran, men Majlis hade inget val: jobbet tog all vaken tid och pensionen var långt borta.

Så dök mormor Valborg återigen upp, skjutsad i sidovagnen på Kalles Uralliknande motorcykel genom snön till Majlis. Både Valborg och Kalle såg beslutsamma ut när de klev in.

Jag tar Vilgot till mig, sa Valborg stilla.

Men mamma, du orkar knappt gå själv hur ska du klara en liten pojke? Du måste både laga mat och tvätta åt honom!

Så länge jag lever, lämnar jag inte Vilgot till barnhemmet, svarade mormor bistert.

Majlis, överrumplad av den vanligtvis milda Valborgs bestämdhet, teg och packade barnets kläder.

Kalle skjutsade hem Valborg och pojken till torpet och hjälpte dem in. Grannarna suckade att den gamla gumman måste ha blivit tokig på ålderns höst hon som själv är hjälpbehövande tar hem ett barn Det är ju inget litet projekt. Var är Majlis?

Efter söndagsmässan kom Lars till Valborg, orolig för Vilgots skull. Skulle han mötas av ett barn i nöd?

Men inne i stugan var det varmt, kaminen sprakade, och en ren pojke vilade nöjt i soffan, lyssnandes på gamla barnskivor med berättelsen om Bockarna Bruse.

Och Valborg, som kallats hjälplös och orkeslös, svävade lätt omkring i köket, smorde plåten, rörde deg och vispade ägg till ostkaka. Hennes gamla ben rörde sig lika piggt som förr.

Lars käre! Jag bakar ostkaka till dig och Ingrid och lilla Klas, ni får ta med er hem.

Hemma hos sig berättade Lars för Ingrid om vad han sett.

Ingrid tänkte länge, tog fram sin mörkblå anteckningsbok ur bokhyllan och slog upp en sida:

Gamla Ingeborg hade levt sitt långa liv. Allt var över, drömmar, sorger och glädje låg nu under snön. Hon var redo, sa: Det är dags att kalla prästen, jag dör nog nu. Men så kom ett barnskratt, en nyfödd, en ny generation. Och när huset var tomt förstod Ingeborg: Hon behövdes ännu. Hon reste sig från sängen, tog den lilla i famnen, medan modern äntligen fick sova.

Ingeborg levde sen tio år till, hjälpte till att fostra nästa generation. Hon brukade sjunga: Vi har ännu saker kvar att göra här hemma!

Ingrid stängde anteckningsboken, log mot Lars och avslutade:

Min mormorsmor, Klara Ingeborg, älskade mig, och kunde inte tillåta sig att dö. Hon sa alltid: Det finns ännu saker kvar hemma att göra! och levde i tio år till, hjälpte min mamma, och var en riktig klippa i vår familj.

Lars log tillbaka mot Ingrid.