Föräldrakärlek
Barn är livets blommor, brukade mamma alltid säga med ett varmt leende. Pappa, alltid med glimten i ögat, tillade skrattande:
På sina föräldrars grav… en syrlig blinkning till allt stök och stoj som barnen förde med sig i huset.
Jag – Elin – släppte ut en suck av trött, men lycklig, lättnad när jag hjälpte barnen in i taxin. Min lilla Stina är fyra år, och Sebastian har nått ett och ett halvt. Tiden hos mormor och morfar hade varit magisk: småkakor, sagor, famnar att gömma sig i och alldeles för många tillåtna godsaker mer än hemma i alla fall.
Själv var jag tacksam. Hemma, hos mina föräldrar, systrar och syskonbarn, är det aldrig några krav. Bara en varm, trygg självklarhet. Mammas mat går aldrig att tacka nej till, hur mätt man än påstår sig vara. Julgranen stod och blinkade med sina gammaldags och märkligt bedårande dekorationer, några så gamla att jag minns dem från min barndom. Pappa höll sina traditionsenliga, långa men hjärtliga tal vid matbordet. Mamma gav presenter genomtänkta, behövda, alltid fyllda med omtanke.
Det kändes nästan som om jag själv var ett barn igen. Just då önskade jag nästan att jag bara kunde säga:
Mamma, pappa, tack för att ni finns!
I år ville jag och Gustav ordna något extra till mina föräldrar, inte för att vi kände oss tvungna, utan för tacksamheten. För tryggheten och lyckan de gett mig och mina systrar. För den öppna famn som välkomnat Gustav och sett honom som deras egen. För deras stöd, för att de alltid trott på oss, varit med vid varje steg vi tagit.
Jag har alltid drömt om att ge min pappa en bil, sa Gustav en kväll med dämpad röst. Men min pappa hann aldrig uppleva det.
Han tystnade en stund, men fortsatte sen med nytt mod:
Men din pappa, han SKA få en!
Jag log bara och såg på honom. Det där djupa i blicken så många lager av framtid, respekt och tacksamhet blandat i kärleken.
Som vi planerat, åkte jag till mina föräldrar med barnen. Händerna fulla med matlådor av sallader, köttbullar, tårta och kakor allt hemlagat och noggrant tillagat. Sebastian överräckte stolt en stor bukett tulpaner till mormor, så stor att han nästan tappade balansen. Jag kramade pappa djupt och länge, drog in doften av hem.
Men var är Gustav? Är han inte med? undrade föräldrarna oroligt.
I samma ögonblick började min mobil ringa.
Det är Gustav, log jag. Han blir lite sen, han säger att vi kan börja utan honom.
Barnen rusade redan in i vardagsrummet. Under den höga, prydda granen låg paket med små namnlappar: från Tomten till den och den.
Stina, som kronprinsessa bland barnen, fick ta emot flest. En låda med Askungens magiska vagn, en annan med ett par vita sagohästar med guldman. Ett par glasskor till sagoprincessan, förstås. Och så en fluffig balklänning, långa handskar med paljetter, smycken, en magisk spegel, barnsmycken, pyssel och sagoböcker.
Sebastian fick en jättestor låda med garageparkeringshus i flera våningar: bilar åkte hiss upp och dundrade ner för spiralen. I lådorna fanns också en dinosaurie med lysande ögon, pilbåge, ett mjukt bollhav, påse med färgglada bollar, laserpistol i regnbågsfärger och självklart en hög med kritor, målarböcker och magiska pennor.
De glömde mig inte heller!
I en liten ask låg ett par guldringar med glimmande stenar de gnistrade i granens ljus. Och på köksbordet tronade min favoritkaka: Svensk Myretårta, precis som när jag var barn med nötter, russin, syltad apelsin och choklad.
Under granen fanns också paket till Gustav. Inte öppnas utan svärsonen! beordrade alla.
Vi överlämnade våra egna gåvor mammas present var en ask med franska parfymer, till pappa ett armband i finsilver med en ovanlig design. Stina gav mormor och morfar sitt egenritade porträtt lite snett och charmigt, men folk skrattade bara över hur likt det var.
Men det största var ändå kvar!
En halvtimme efter första skålen när lugnet lagt sig, gick jag och satte på mig örhängena. De blänkte och Stina granskade mig noga.
Mamma, tog du på dig dom där örhängena bara för att jag ska säga att du är fin?
Ja, exakt så, svarade jag helt ärligt.
Du är väldigt fin! förkunnade Stina allvarligt. Och jag också! Och pappa! Och Sebastian! Alla skrattade igen.
Men var är vår käre svärson? Han borde vara här nu!
Då hördes en signal utifrån, grinden öppnades och in på gården körde Gustav i en stor, skinande ny vit Volvo. Ballonger knutna vid backspegel och motorhuv.
Alla rusade fnittrande ut, huttrade lite i kylan men var fulla av förväntan.
Där stod bilen nyvaxad och doftade framtid. Gustav kliver lugnt ur, går fram till min pappa, räcker över nycklarna:
Till dig… Från oss alla.
Han kramade pappa stadigt, ett sånt där hjärtligt, tryggt grepp utan några stora ord. Pappa tog ett steg tillbaka, såg förbluffat på nyckeln.
Vad har ni hittat på, barn… Det här är för mycket Orden snubblade, som om han inte vågade tro på det.
Men de ledde honom försiktigt till förarsätet, han smekte ratten, tittade på instrumentbrädan den lyste som ett rymdskepp. Kupén doftade ny skinn och äventyr.
Pappa torkade ögonen, de där som sällan fälls några tårar från.
Näe, ni är inte kloka… fick han till sist fram. Sedan kramade han oss alla, en efter en.
Det blev en jul att minnas.
Alla var lyckliga. Våra dagar tillsammans fyllde både barnens och vuxnas hjärtan med något nytt och skimrande. Men till slut var det ändå dags att åka hem hem.
Gustav for iväg till jobbet på morgonen. Pappa skjutsade, bakom ratten på sin nya Volvo, stoltheten rakt genom vindrutan han såg ut att plötsligt ha blivit flera år yngre. Jag såg dem åka, och log för mig själv gåvan hade börjat leva sitt eget liv.
Efter lunch beställde jag taxi för mig själv och barnen. Väskorna var lättare än när vi kom, men hjärtat var desto tyngre av glädje. Stina kramade mormor en sista gång, Sebastian vinkade till morfar och höll krampaktigt i sin lilla bil till resan.
Vi satte oss i taxin. Färden var lugn, barnen blev snabbt trötta, kröp nära, somnade i baksätet trygga, mätta, glada.
Strax hemifrån bad jag taxichauffören att stanna till vid en liten butik vid vägen. Jag ska bara springa in snabbt. Lite blöjor och vatten, sa jag. Fem minuter senare kom jag tillbaka, satte mig… och magen knöt sig.
Barnen var borta!
Framme satt chauffören och småpratade med en för mig främmande tjej på passagerarsidan.
Ursäkta…?! pressade jag fram.
Tjejen vände sig om:
Vem är du?! Vad gör du i vår bil?!
Chauffören ryckte på axlarna:
Ingen aning. Och till mig, frågande: Vem är du? Vad vill du?
Vad håller ni på med? Var är mina barn?!
Va fan, har du barn också? skrek tjejen, och började vina honom med väskan.
Tar du bara upp okända folk i bilen?! gormade jag nu också. Var är mina barn??
Tre evighetslånga minuter av kaos, skrik och förvirring. Sen öppnades dörren och en man stack in huvudet:
Fröken… det här är inte din bil. Din står lite längre bort.
Sakta sjönk insikten in. Utan ett ord rusade jag ut, fram till en exakt likadan taxi längre fram. Slet upp bakdörren.
Där, på baksätet, sov mina barn. Två små änglar inte ens vakna av allt ståhej.
Jag andades ut, som om jag dragit mig över ett stup. Slog igen dörren.
Vi åker, muttrade jag och så bröt skrattet loss. Värsta sortens nervöst fnitter, men ändå befriande. Chauffören skrattade också, torkade tårarna, tacksam över att allt slutat så här utan katastrof, men med en historia som kommer att leva länge hemma.
Jag tittade på barnen och insåg något enkelt: föräldrar är ömma och trötta i vardagen, skrattar, glömmer ibland bort sig. Men om det finns minsta hot då blir vi lejon! Utan tanke, utan tvekan, utan rädsla. Bara ett: skydda!
Sådan är kärleken.
Tyst och vardaglig tills det verkligen gäller då osårbar och urstark.
