Och så insåg hon att svärmor inte alls var den besvärliga kvinna hon trott i alla år Morgonen den trettionde december skiljde sig inte från de andra under de tolv år Nadja och Dima levt tillsammans. Allt var som vanligt – han for iväg på jakt i gryningen och skulle inte komma hem förrän lagom till nyårslunchen, sonen var hos mormor och Nadja var ensam hemma igen. Under alla dessa år hade hon vant sig; Dima var en hängiven fiskare och jägare, tillbringade varje ledig helg i skogen, oavsett väder, och hon väntade hemma. Men just idag kände hon sig ovanligt ledsen och ensam. Förr brukade hon alltid fylla sådana dagar med städning, matlagning och alla de där oändliga måstena. Nyårsafton var först imorgon, dagen de alltid firade hos svärmor, inget nytt – så hade det varit i tolv år – men idag ville hon ingenting, allt bara rasade ur händerna på henne. Så när bästa vännen från skoltiden, Irena, ringde blev Nadja faktiskt glad. Irena, alltid lika energisk, var nyskild och brukade ha trevliga hemmakvällar med gamla vänner. – Jaså, sitter du ensam igen? Dima ute i skogen som vanligt? Kom över till mig ikväll, vi blir ett härligt gäng, varför sitta hemma och deppa? Nadja lovade inget och hade inte alls tänkt gå, men framåt kvällen greps hon av ännu större sorg. Plötsligt kändes saknaden efter maken extra påtaglig, och när gamla minnen dök upp började hon motvilligt göra sig i ordning. Det blev en trevlig kväll, gamla skolkamrater var där, och till och med Grzegorz – hennes första gymnasiekärlek. På något vis slutade natten med att de två var ensamma, och Nadja förstod inte riktigt hur det gick till. Kanske var det nostalgin, kanske några glas för mycket. På morgonen var ångesten så stark att hon skyndade sig hem, fylld av oro över vad Dima skulle säga när han upptäckte att hon inte sovit hemma. Och visst – hans ytterkläder hängde redan i hallen, han hade kommit hem tidigt. Benen vek sig nästan under henne. Tänk om han fått reda på vad som hänt… Innan paniken hann växa ringde telefonen. Det var svärmor. – Jag vet inte vad ni har för er, sa hon, – men Dima ringde i natt och fick inte tag på dig. Jag sa att du sov över hos faster Katarina som är sjuk. Hoppas du förstår… Att just svärmor skulle ställa upp hade Nadja inte väntat sig. Relationen dem emellan hade alltid varit frostig; Zinaida, hennes svärmor, hade varit emot bröllopet och blandat sig i det mesta de första åren. Nu sågs de bara på familjehögtider. Men just den här gången var hon bara tacksam – och senare på kvällen när de sågs, försökte Nadja tacka och förklara för svärmor vad som hänt. – Äsch, jag är väl också mänsklig, sa Zinaida. – Tror du inte jag vet hur det är att leva med någon som bara bryr sig om sina fritidsintressen? Petter springer fortfarande i skogen jämt. Men gör det inte till en vana bara – du förstår nog vad jag menar? Och då förstod Nadja, att svärmor faktiskt förstod henne på djupet och inte alls var den surkärring hon alltid trott. Det hela slutade trots allt bra, och Nadja lovade sig själv att aldrig mer stanna ute hela natten utan sin make.

Och dessutom förstod hon att svärmor faktiskt inte var så besvärlig som hon trott alla dessa år.

Morgonen den trettionde december var som vilken annan morgon som helst under de tolv åren som Cecilia och Henrik levt tillsammans. Allt var precis som alltid; Henrik stack iväg tidigt på jakt och skulle återvända först vid lunch på nyårsafton, sonen var hos mormor på landet och Cecilia blev återigen ensam hemma.

Vid det här laget hade hon vant sig. Henrik var en passionerad fiskare och jägare, och ägnade varenda helg och ledig dag åt skog och mark, oavsett väder, medan hon väntade hemma med hushållets alla bestyr.

Just idag kände hon sig dock ovanligt sorgsen och ensam. Tidigare brukade hon ägna sådana dagar åt att städa och laga mat, det fanns alltid saker att ta itu med. Nyår skulle firas hos svärmor som alltid de tolv åren, inget nytt, samma som vanligt men just i dag ville hon ingenting, all energi rann ur henne och allt föll henne ur händerna.

Därför kom bästa väninnans samtal som en skänk från ovan. Ingela, som hon känt ända sedan skoltiden, hade alltid haft nära till skratt, var nu skild och brukade ofta ordna små fester hemma hos sig. Och så även denna kväll.

Jaså, ensam hemma igen? konstaterade Ingela, mer än frågade Henrik har dragit till skogen som vanligt? Kom över ikväll, det blir roligt, slösa inte bort kvällen på att sitta hemma!

Cecilia lovade inget, tänkte faktiskt inte lämna hemmet, men när kvällen kom blev längtan efter sällskap för stark. Hon började minnas och just i kväll blev det särskilt smärtsamt att Henrik aldrig var där.

Alla dessa år hade hennes värld egentligen bara bestått av hemmet, jobbet och sonen. De gick aldrig ut, Henrik hade tråkigt bland folk och tänkte bara på jakt och fiske, och Cecilia ville inte gå ensam. Semester blev det aldrig; de tog alltid ledigt hos hennes mamma i småstugan på landet. Visserligen älskade hon att Henrik och hennes mamma kom så bra överens, men själv drömde hon om att resa, se världen och bada i havet.

Till slut tänkte hon: varför inte? Bättre att vara bland vänner än att sitta hemma och grubbla. Hon gick över till Ingela, och kvällen blev livad med gamla skolkamrater och skratt. Cecilia trivdes.

Och där var också Gustaf, hennes första kärlek från skolan. Det blev som det blev, plötsligt fann de sig tillsammans hela natten. Cecilia kunde inte riktigt förstå hur det hade hänt kanske lite vin, men mest för många känslor och gamla minnen på en gång.

Dagen efter kände hon djup skam, det var genant och hon ville helst radera alltsammans ur minnet. Hon gick nästan springande från Gustafs lägenhet, ivrig att få komma bort.

Men hemma väntade en överraskning. Det första hon såg när hon öppnade dörren var Henriks ytterkläder i hallen han hade kommit hem tidigare än vanligt. Hon tappade nästan andan av rädsla. Skulle han märka att hon inte varit hemma över natten? Hon kunde redan se den hotande grälen framför sig och var säker på att om sanningen kom fram så skulle deras äktenskap inte överleva. Hon visste, att även hon själv inte hade kunnat förlåta något sådant.

Med skuldkänslor och ånger förbannade hon sin egen dumhet. Hur kunde hon förstöra sitt eget liv på ett så tokigt sätt? Mitt i ångesten ringde hemtelefonen och drog henne tillbaka till verkligheten.

Det var svärmor som ringde. Jag vet inte vad som hänt hos er, men Henrik ringde mitt i natten, han fick inte tag på dig. Jag sa att du var hos moster Karin, eftersom hon plötsligt hade blivit sjuk och att du ställt upp för henne så håll dig till det nu…

Aldrig hade Cecilia kunnat ana att svärmor skulle hjälpa henne på det här sättet. De hade haft sina problem inga bråk direkt, men Solveig, svärmor, hade aldrig varit särskilt varm mot henne. Redan från början var Solveig emot deras giftermål, de var ju så unga, och de där första åren de bodde tillsammans var tuffa. Sen, när de flyttat till eget, blev kontakten minimal, bara vid större högtider, och båda höll fast vid denna försiktiga neutralitet.

Men nu var Cecilia tacksam, och det som väntade i framtiden oroade henne inte längre huvudsaken var att Henrik inget visste om vad som egentligen hänt.

På kvällen åkte de båda till svärmor för nyårsfirandet. När de blev ensamma i köket tog Cecilia upp det hela, bad om ursäkt och tackade henne. Men Solveig viftade bara bort det:

Skärp dig nu, du tror väl inte att jag är omänsklig? Tror du inte att jag också vet hur det är att leva med någon som bara har ögon för sina hobbyer? Jag är då inte heller helgon… Titta på Åke, min gamle, han har varit mer ute i skogen än hemma under hela vårt liv. Klart det känns. Men så länge det inte blir en vana för dig, så… du förstår nog vad jag menar.

Cecilia förstod verkligen, och för första gången på många år såg hon svärmor med nya ögon som en människa som faktiskt begrep mer än vad hon själv ville erkänna. Historien slutade alltså lyckligt, och Cecilia lovade sig själv att aldrig mer gå hemifrån utan Henrik vid sin sida.